The Clash Live at Shea Stadium

Det finns band som man skulle ge vad som helst för att få uppleva live. Som ni kanske har listat ut är The Clash mitt absoluta favoritband, och jag är för ung för att ha sett dem live. Det finns inget band jag hellre skulle vilja se. Som tur är har det alltid funnits videos med bandet att titta på och liveinspelningar att lyssna på, så jag har ändå en slags uppfattning om hur fantastiskt det skulle vara att gå på en Clash-spelning. Livealbumet From Here to Eternity har jag lyssnat på väldigt många gånger och jag tycket det är få band som låter lika bra som The Clash på liveinspelningar. Ibland håller liveinspelningarna samma klass som originalinspelningarna och ofta tillför de en extra dimension till låtarna. Den här veckan släpps ytterligare ett livealbum, och medan From Here to Eternity var ett hopplock av livelåtar från olika sammanhang, är det här en livespelning i sin helhet. Dessutom är det en av de mer legendariska Clash-spelningar, nämligen då de spelade live på Shea Stadium, i New York, 1982.

1982 hade The Clash fått ett större genombrott i USA och de fick chansen att spela på Shea Stadium, en stor baseballarena belägen i Queens, under två kvällar. Även om bandet var stora var de inte huvudakten utan öppnade istället för The Who. I boken Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer av Chris Salewicz kan man läsa om att The Clash var lite oroliga för att bli som The Who. The Who hade under 60-talet varit i ungefär samma situation som den The Clash befann sig i under början av 80-talet, men gjorde nu mest ganska trötta arenaspelningar utan den tidigare glöden och passionen. Att bli ett gammalt arenaband och åka världen runt och göra omotiverade spelningar var något som Joe Strummer fruktade, och som tur var blev det aldrig så.

Live at Shea Stadium är inspelad under den andra kvällens konsert. Efter att ha blivit presenterade av managern Kosmo Vinyl betade The Clash av sina största hits i nedkortade och väldigt intensiva versioner. De får visa upp sin mångsidighet och man kan verkligen känna hettan. Under 45 minuter gör de en extremt tight spelning, och The Who lär ha haft väldiga svårigheter med att nå upp till förbandets nivå. Ljudet är oväntat bra och det är en häftig upplevelse att få höra en Clash-konsert från början till slut. Även om låtarna enbart är sådana man har hört väldigt många gånger, känns det i många fall som att man hör dem för första gången. Vad jag speciellt gillar med att lyssna på liveinspelningar med The Clash är alla nya och geniala saker som Joe Strummer slänger in mellan verserna i vissa låtar. Några av fraserna är oändligt coola och vackra, men ändå verkar mycket vara improviserat. Man får känslan av att han var så exalterad av musiken att han hamnade i ett transliknande tillstånd och kunde åstadkomma nästan vad som helst.

Tydligen ska Joe Strummer ha hittat inspelningarna när han packade inför en flyttning. Det verkar som om det alltid dyker upp massa fantastiska skatter av en ren slump i rockvärlden. Jag är väldigt tacksam över att Joe Strummer hittade inspelningarna och att de nu ges ut. Att lyssna på Live at Shea Stadium är bland det bästa jag har gjort den senaste tiden. Albumet erbjuder precis vad man behöver om man är ett Clash-fan som kan alla låtar utantill. Det är variation av det allra finaste slaget. Om jag hade haft en tidsmaskin hade min första destination varit Shea Stadium den där kvällen 1982. Jag hade åkt dit, njutit av Clash-spelningen och åkt hem innan The Who hade gått på scenen.

Samtidigt som den här skivan ges ut kommer också en live-dvd med The Clash som heter Revolution Rock. Den innehåller ett urval av filmade liveversioner av Clash-låtar. Det är förmodligen en väldigt bra film och när jag har sett den kan ni vänta er en recension. Som om inte det vore nog har det i dagarna kommit en ny bok om The Clash, där bandmedlemmarna berättar bandets historia med sina egna ord. Boken heter helt enkelt The Clash och är snyggt chockrosa och The Clash själva (!) står som författare. Den är förhållandevis dyr men jag planerar att köpa den inom en snar framtid, och även i det fallet kan ni vänta er en recension. Boken ska innehålla en hel del exklusivt material och även om det känns som att jag har hört historierna några gånger för mycket tackar jag inte nej till nya inblickar hos världens bästa band.

Idag recenserades Live at Shea Stadium i DN av Nils Hansson och han är lika lyrisk som jag över albumet. Han har också recenserat Revolution Rock-filmen i samma recension och det är således väldigt nyttig läsning.