Boktjuven – Markus Zusak

Lite statistik: År 1933 gav 90 procent av tyskarna Adolf Hitler sitt orubbliga stöd. Det innebar att det fanns 10 procent som inte gjorde det. Hans Hubermann tillhörde de 10 procenten. Det fanns en orsak till det.
-Ur Boktjuven

Att inte ha nazistsympatier och att samtidigt leva i Nazityskland var hårt. Boktjuven handlar om de människor som inte släppte sina ideal trots att det fick allvarliga konsekvenser.

Boktjuven tar sin början i Tyskland år 1939. Huvudpersonen Liesel är nio år gammal och placeras i en fosterfamilj. Hennes lillebror har dött i en hostattack och hennes mamma har tagits till ett koncentrationsläger. Hennes fosterföräldrar är fattiga, men mycket kärleksfulla, arbetare. Trots att majoriteten av tyskarna är helt absorberade av Hitler och heilandet, håller de fast vid sina ideal. Liesels fosterpappa, Hans Hubermann, är sympatisk, och lite naiv, och ett löfte han gav under det första världskriget leder till att han tar emot en jude och gömmer denne i familjens källare. Liesel går i skolan, är bra på att slåss, blir kompis med en pojke med citronskalsfärgat hår och utvecklar en kärlek till böcker. Speciellt förtjust är hon i att stjäla böcker, och om nättarna lär Hans henne läsa ur de stulna böckerna.

Berättarpersonen i Boktjuven är ingen mindre än Döden. Att Döden berättar historien känns till en början lite konstigt, men man vänjer sig snabbt. Döden i Boktjuven är ungefär som vilken berättare som helst, och jag förstår inte riktigt varför Zusak valde just honom (eller henne) som berättarperson. Zusak verkar ha undvikit att filosofera särskilt mycket, och det känns som att han kunde ha gjort mycket mer kring konceptet Döden. Samtidigt är berättarpersonen en rätt fascinerande del av berättelsen, och gör Boktjuven till en annorlunda läsupplevelse. Dessutom är det, som Döden många gånger påstår i boken, sällan Döden har varit så aktiv som under andra världskriget.

Jag tycker inte det är nödvändigt att placera alla böcker i ett fack, men Boktjuven gör mig lite förvirrad. Jag har svårt att se vilken målgrupp som Zusak har tänkt sig. En del påstår att det är en ungdomsbok medan andra påstår att det är en bok för alla åldrar. För att vara en ungdomsbok är den ganska komplicerad, men för att vara en bok för äldre tycker jag den saknar viss substans. Det är inte så att jag hade velat att Boktjuven var mer pretentiös och svår, men boken sträcker sig trots allt över nästan 600 sidor och Zusak hade gott kunnat klämma in fler dimensioner på det utrymmet. Tyvärr tycker jag att boken upprepar sig för mycket, och den hade nog varit mer gripande om Zusak hade reducerat den med några hundra sidor.

I Sverige är boken utgiven av B. Wahlströms och det är inte något av mina favoritförlag. Jag tycker de ger ut alldeles för mycket skräp och deras översättningar och utgåvor håller ofta alldeles för låg kvalité. Jag vet inte hur språket är i den engelskspråkiga förlagan men i den svenska översättningen tycker jag ofta att språket är direkt dåligt, med konstiga ordval och meningar. Något jag inte heller uppskattar med boken är hur texten är strukturerad. Den består mestadels av korta stycken och Döden kommer ofta med inflikningar med faktauppgifter, reflektioner och beskrivningar av sitt arbete. Det finns inget ordentligt flyt i Boktjuven och om det beror på översättningen eller Zusak låter jag vara osagt. En kul och annorlunda sak med boktjuven är de små illustrerade berättelser som dyker upp några gånger under bokens gång.

Martin Zusak är en australiensisk författare och han inspirerades till att skriva Boktjuven efter att ha hört sin mammas berättelser om när hon som liten flicka bodde i en tysk småstad genom vilken tåg av judar vandrade. Boktjuven har fått ett stort genomslag i Australien och andra delar av världen. I USA är den väldigt populär men i Sverige går det lite trögare. Jag har inte hittat särskilt många recensioner av boken, men på en del svenska bloggar hyllas den. Jag tycker Boktjuven förtjänar fler svenska läsare, det är en intressant och fin bok, men jag kan omöjligt hylla den. Tyvärr rycktes jag inte med av berättelsen förrän framåt slutet. Det är meningen att det ska vara en rörande berättelse och jag brukar kunna bli berörd av böcker utan någon större ansträngning, men här funkar det inte riktigt. Jag läste Boktjuven efter påtryckningar från mina föräldrar som båda älskade den, men de kanske är mer sentimentala och ”blödiga” än jag är. Det Boktjuven lyckas med är att på ett ganska nyanserat sätt skildra de människor som vägrade att följa med i den nazistiska masshysterin, och det förtjänar Zusak all heder för.