Mannen som älskade Yngve

När såg du en bra nordisk ungdomsfilm senast? Det var ett tag sen sist, eller hur? Nu kan du råda bot på det genom att se den nya norska filmen Mannen som älskade Yngve. Det är en fin coming of age-historia som utspelar sig på 80-talet, och bygger på en bok med samma namn av Tore Renberg. Jag har inte läst boken, och jag tänker inte läsa den heller, men filmen är faktiskt oväntat bra.

Mannen som älskade Yngve utspelar sig år 1989 och kretsar kring några ungdomar i Stavanger. De är uttråkade, sökande och ganska coola. På några månader går huvudpersonen Jarle från att vara en outsider till att vara sångare i ett punkband och vara tillsammans med stadens snyggaste tjej. Livet leker för Jarle, kan man ju tycka, men när den underliga killen Yngve börjar på samma gymnasium uppstår komplikationer. Jarle blir snabbt förälskad i Yngve, och han börjar ifrågasätta sig själv och sitt liv.

Storyn har du hört många gånger tidigare och 80-talet är en väldigt tacksam tid att göra en film om; så fort det fattas något i filmen börjar en fantastisk låt spelas och allt som kanske inte är så bra glöms bort. Att Jarle blir kär i Yngve kan tyckas lite mystiskt, då Yngve är lite av ett psykfall med alldeles för många polotröjor i garderoben, men jag antar att man inte kan styra vem man blir kär i. Filmen når sin botten når Jarle och hans polare röker på. Stonerscener är det mest pinsamma man kan ha med i en ungdomsfilm. Det är något som förekommer i så gott som varje amerikansk ungdomsfilm och det känns lika dumt varje gång. Som om filmskaparna tycker att deras upplevelser när de var stenade ungdomar förändrade hela deras världssyn. Faktum är att de allra bästa och mest träffsäkra ungdomsfilmerna som har gjorts de senaste åren, däribland Juno och Ghost World, helt saknar scener där huvudpersonerna röker på. Jag inser att jag har klagat en del, men jag tycker faktiskt att Mannen som älskade Yngve är en bra film. Det är en trevlig ungdomsfilm, och trots att storyn är uttjatad är den genomförd på ett bra sätt. Skådespelarna är ganska duktiga, miljöerna är trevliga och soundtracket är onekligen bra. Dessutom är norska att fint språk som man får höra alldeles för sällan. Det har inte gjorts en bättre nordisk coming of age-film sedan Fucking Åmål för tio år sedan. Mannen som älskade Yngve är dock långtifrån lika bra och banbrytande som den filmen var, men den är ändå klart sevärd. Och titeln är lysande.