Välgjord Parisporr

Paris ligger högt på listan över de platser som jag helst vill besöka. Jag pluggade franska i sex år och har romantiserat den franska huvudstaden hela mitt liv. Ändå har jag aldrig varit där. Det känns lite konstigt och jag antar att det börjar bli hög tid att packa väskan. Tills jag faktiskt åker finns det många filmer som utspelar sig i Paris. Ofta bjuder dessa filmer på fantastiska bilder som gör det lätt att drömma sig bort. Den nya filmen Paris är den snyggaste Parisfilm jag har sett på evigheter och det är nästan så att jag bokar en flygbiljett direkt när eftertexterna börjar rulla. Det är väldigt snyggt filmat och för en Parisromantiker känns det nästan onödigt porrigt. Men Paris är också ett väldigt fängslande drama som försöker säga något om dagens Paris och de människor som bor där. Det är en hyllning till staden, och bitvis en ganska bitter sådan.

En ung dansare får beskedet att han har ett allvarligt hjärtfel och att han är döende. Hans ensamstående syster flyttar in i hans takvåning med utsikt över Eiffeltornet, tillsammans med sina tre barn, för att hjälpa den sjuke dansaren. De har haft dålig kontakt med varandra de senaste åren men sjukdomen gör att de kommer nära varandra. På andra sidan gatan bor en vacker ung kvinna som pluggar historia. Hennes lärare genomgår någon slags livskris efter att hans pappa har dött. Han börjar skicka gubbsjuka anonyma sms till studenten som leder till mer än vad han hade väntat sig. Akademikerns bror är en välbärgad arkitekt som också genomgår en livskris och börjar tvivla på sig själv. Dessutom får vi stifta bekantskap med några torghandlare. I Afrika säljer en ung man allt han äger och börjar resa mot Paris där hans bror bor.

Paris skildrar väldigt många olika människor. De olika berättelserna är oberoende av varandra, även om karaktärerna stöter på varandra ibland. Till en början är jag övertygad om att jag inte kommer kunna hålla isär karaktärerna. De är för många och filmens upplägg är för rörigt. Men efter en kvart har den känslan släppt helt och jag är indragen i en väldigt fascinerande film. Den är klippt på ett snyggt sätt och det är aldrig svårt att hålla reda på vem som är vem. Regissören Cédric Klapisch har full kontroll och filmens upplägg och form imponerar stort. De olika öden som skildras är alla intressanta och Klapisch försöker visa upp många sidor av sin älskade stad. Att han också skildrar den illegala invandraren ger filmen extra styrka. Paris är en väldigt gripande och ofta vacker film. Skådespelarna är alla mycket bra. Jag har fruktansvärt dålig koll på franska skådespelare och den enda jag känner igen i Paris är Juliette Binoche. Hon är fantastisk i sin roll och återupprättar sig själv efter förra årets amerikanska snedsteg Dan in Real Life. Tillsammans med de suveräna Fjärilen i glaskupan och Naissance des pieuvres är Paris den bästa franska film jag har sett de senaste åren. Den är vida överlägsen andra kärleksförklaringar till staden som Paris, je t'aime och 2 dagar i Paris. Jag är övertygad om att min gamla franskalärarinna hade älskat den här filmen. Det är en sådan film som hon skulle kunna visa för sina elever flera gånger varje kurs de kommande tjugo åren. Om du gillar fransk film och Paris är det här en av årets allra bästa filmer.