Det var många år sedan jag läste Neil Gaimans Coraline, men jag minns den väldigt starkt. Det är en sådan barnbok som så sällan görs idag. Gaiman tar verkligen barn på allvar och boken var otäck och gripande. Den bisarra berättelsen påminde om Alice i Underlandet, Momo och Det blåser på månen. Det var stor litteratur skriven för barn. När Coraline kom var jag ett stort Gaimanfan och jag gillade allt han skrev, men Coraline var det bästa han hade skrivit. Aldrig tidigare hade Gaiman fått en berättelse att fungera så bra och de absurda och otäcka inslagen passade perfekt. Jag rekommenderade Coraline till min lillebror och han älskade den också. Han har läst få böcker pärm till pärm men han pratar fortfarande varmt om Coraline. Filmversionen av Coraline har dröjt länge. Till en början var jag otroligt förväntansfull men efter flera år av väntan hade förväntningarna sjunkit ordentligt. När jag gick till biografen väntade jag mig mest en snygg film. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli så tagen som jag faktiskt blev. Coraline berör och fascinerar och tillsammans med Watchmen är det årets främsta filmupplevelse. Henry Selicks filmversion gör definitivt Gaimans förlaga rättvisa. Ibland är till och med filmen bättre än boken.
Coralines föräldrar är arbetsnarkomaner som aldrig har tid för sin dotter. Familjen har nyligen flyttat till en ny stad och Coraline fördriver dagarna ensam och förbisedd. I den mystiska villa de har flyttat in i bor det också en excentrisk östeuropeisk akrobat som tränar cirkusmöss och två åldrade skådespelerskor. Där finns också en katt och Coraline förföljs av en udda grannpojke. En dag hittar Coraline en liten dörr i huset. Den leder till en alternativ värld där allt är bra. Där är hennes föräldrar kärleksfulla och bryr sig bara om henne. Men något är fel. Istället för ögon har alla i den alternativa världen fastsydda knappar. Coraline inser snart att den alternativa världen inte är så perfekt som hon först hade trott. Hennes andra mamma är i själva verket en ondskefull häxa och det blir allt svårare för Coraline att ta sig tillbaka till den verkliga världen.
Coraline är riktigt otäck. Boken var hemsk och skrämmande, men på ett bra och spännande sätt. Förmodligen är Coraline mer obehaglig ju äldre man är. Barn är onekligen inte rädda för samma saker som vuxna. Filmen blir aldrig riktigt lika läskig som boken. Det beror mycket på stilen. Filmen är regisserad av Henry Selick, stop motion-geniet som också regisserade klassikern The Nightmare Before Christmas. En film som Tim Burton har fått all kredd för. Men Coraline är många gånger bättre än den filmen. Coraline har nämligen substans och djup, vilket The Nigthmare Before Christmas saknar. Dessutom är den snyggare och mer tekniskt imponerande. Coraline är helt fantastisk. Jag förbluffas hela tiden över hur otroligt snyggt den är. Karaktärsdesign, miljöer, koreografi och effekter är fulländade. Animerad film blir inte snyggare än så här. Om man dessutom ser filmen i 3D får man ett djup i bilden som tar det mesta. Jämfört med Monsters vs Aliens utnyttjar inte Coraline 3D-möjligheterna på samma sätt med häftiga effekter utan här är det istället känslan som man får genom djupet som är det centrala. Konstnärligt är Coraline mer intressant än de flesta animerade filmer som går upp på bio. Det är den bästa animerade film som jag har sett sedan den fantastiska Ratatouille. Blandningen av stop motion och dataanimering fungerar riktigt bra och det är skönt att se en animerad film som inte känns massproducerad. Atmosfären och känslan som Selick har fått till är unik. Den förstärks av duktiga röstskådespelare och ett passande soundtrack. Coraline är en udda och egen film. Den berör och griper tag. Det är en av de bästa filmerna jag har sett i år. Jag tror inte att man lillebror kommer bli besviken.
DN, SvD, Aftonbladet
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar