C'est une chanson avec Iggy Pop

Iggy Pop har alltid funnits där. Men det har varit svårt att utveckla någon speciell relation till honom och hans musik. Jämfört med de andra amerikanska rockhjältarna från samma tid har han aldrig känts lika angelägen. Även om musiken ofta har varit fantastisk. The Stooges var ett grymt band och alla deras skivor rockar rätt hårt. Hans sologrejer, särskilt Lust for Life, har för det mesta också varit riktigt bra. Men ändå har Iggy på något sätt alltid känts avlägsen och svåråtkomlig. Som en rollfigur i en film snarare än som en rockstjärna. Sedan jag läste Please Kill Me har min relation till Iggy varit blandad av fascination och äckel. Ska jag vara ärlig har jag inte brytt mig det minsta om den musik som Iggy har gjort de senaste 20 åren. Jag har ingen egentlig koll alls och att jag skulle ha ignorerat den nya skivan Préliminaires känns ganska sannolikt. Om det inte hade varit för ett alldeles fantastiskt skivomslag.

Omslaget till Préliminaires är tecknat av Marjane Satrapi. Iggy gjorde en av rösterna i den engelskspråkiga versionen av Persepolis, filmen som baseras på en av 2000-talets bästa serier, och jag antar att hon var skyldig honom en gentjänst. Marjane verkar inte kunna göra något fel. Jag tror inte hon har förmågan att göra en dålig teckning och det här skivomslaget är verkligen perfekt. Den gröna bakgrunden, den lite skeva texten, tidernas coolaste skelett och den snyggaste tecknade kvinnorygg jag någonsin har sett bidrar alla till att göra årets snyggaste omslag. När man ser omslaget kan man inte bli annat än sugen på att höra musiken på skivan. Lyckligtvis är musiken också väldigt tilltalande. Ju fler gånger jag lyssnar på Préliminaires desto mer känns det som att Iggys nya riktning är ett genidrag. Det svänger och berör.

Iggy har låtit sig inspireras av en bok av den franska och kontroversiella författaren Michel Houellebecq när han har gjort musiken till Préliminaires. Jag har inte läst boken och jag har ingen tanke på att göra det heller. Men som utgångspunkt för ett album känns det ändå väldigt intressant. Hade det varit någon annan än Iggy hade det säkert känts väldigt pretto. Men Iggy är inte Lou Reed. Han har alltid känts äkta och om han låter sig inspireras av en roman känns det snarare som en kul grej. Préliminaires övertygar från den första låten. Det är en klassisk fransk låt, Les Feuilles Mortes, som har sjungits av legender Yves Montand och Edith Piaf. Jag blir otroligt imponerad av Iggys franska. Det låter sinnessjukt bra och övertygande. Efter Les Feuilles Mortes är jag fast och albumet lunkar på ett skönt tempo. Men det är en annan lunk än den man kan höra på Dylans senaste album. Iggy kommer alltid vara rock’n’roll. Rocken finns i hans själ och han kommer aldrig kunna frångå den helt. Därför blir mötet mellan hans rockiga röst och den New Orleans-aktiga jazz han försöker sig på här väldigt intressant. Jag har ofta väldigt svårt för jazz. Men det här soundet är perfekt. Låtarna är korta och svävar aldrig ut i några tråkiga ytterligheter. Det är rakt på hela tiden. Jag älskar det.

Vad Iggy gör härnäst är svårt att förutsäga. Préliminaires är en väldigt intressant skiva och den innebär en ny riktning för hans musik. Han skulle kunna göra nästan vad som helst efter det här. När vi om några tiotal år ser tillbaks på Iggys liv och hans karriär kommer Préliminaires minnas med glädje. ”C'est une chanson qui nous ressemble. Toi tu m'aimais et je t'aimais.”