Party Down

När det gäller komedier är det ofta birollerna som är mest minnesvärda. En av mina favoriter i Freaks and Geeks, världens bästa TV-serie, var Bill Haverchuck som spelades av Martin Starr. Han var charmig och väldigt rolig men har till skillnad från många av de andra skådespelarna från den serien inte gjort några stora roller sedan dess. I en av årets roligaste filmer, Role Models, står birollsinnehavarna Ken Marino och Jane Lynch för filmens roligaste scen. De roar sig åt en french hot dog som förs in och ut ur brödet. En annan skön biroll är den sviniga brorsan i Step Brothers som spelades av Adam Scott. I den nya komediserien Party Down är de alla samlade. Det är birollernas egen TV-serie och de får alla chansen att lysa. Bitvis blir det riktigt, riktigt kul.

Party Down bygger vidare på The Offices framgångsrecept men känns ändå egen. Ska man jämföra den med någon annan serie känns den som en blandning mellan The Office och Extras. Fast mer vulgär och betydligt mer påtänd. Serien handlar om ett cateringföretag och varje avsnitt utspelar sig på en ny fest där de står för maten och passar upp. Det utspelar sig i Los Angeles och alla som jobbar på företaget är misslyckade Hollywood-drömmare. De vill bli komiker, skådespelare och manusförfattare. Men de är alla ganska misslyckade och tvingas jobba för minimilön och passa upp på de som lyckats med att lyckas. Serien börjar med att en kille som länge har försökt slå igenom som skådespelare men efter en serie misslyckanden återvänder till sitt gamla jobb på företaget. Det blir ofta extremt pinsamt och nästan alltid slutar det i katastrof. Den enda som verkar trivas är chefen Ron. Men även han har drömmar om ett bättre liv. Han vill öppna en snabbmatsrestaurang.

Skådespelarna i Party Down är alla riktigt bra. De klarar av att göra sina karaktärer på ett trovärdigt sätt och ofta känns det mer realistiskt än vad amerikanska The Office har gjort den senaste tiden. Det finns inget som är mysigt eller trevligt i Party Down. Allt är åt helvete och snart har det blivit ännu värre. Serien skildrar på ett roligt sätt hur fåfänga och egocentriska de flesta människor är idag. Ibland resulterar alla pinsamheter och missöden i stor komik. Då känns serien helt fantastisk. Men ibland känns den också ganska värdelös och intetsägande. Den stora behållningen med serien är att få se skådespelare som man gillar sedan tidigare göra något bra. Det är kul att alla skådespelarna är utpräglade birollsskådespelare som fått möjlighet att göra något större än vad de brukar göra. För de som gillade Veronica Mars finns det mycket att se fram emot då nästan alla som var med i den serien dyker upp i små biroller. Formatet med en fest per avsnitt känns väldigt smart och det känns häftigt att allt som händer i serien utspelar sig på dessa fester. Att det är nya miljöer och människor i varje avsnitt öppnar upp för korta inhopp av olika skådespelare. Har man sett mycket film och TV de senaste åren känner man igen flera ansikten varje avsnitt. Party Down är en ojämn serie men nu när de flesta serier har slutat för säsongen kan det vara något att kolla upp. Bara att få se Haverchuck igen gör serien sevärd.