tisdag 5 maj 2009

Ängelns lek - Carlos Ruiz Zafón


När jag tänker på Barcelona tänker jag på gayklubbar, skateparker och marijuana. Det är det moderna Barcelona. För hundra år sedan var det en mer intressant och otäck stad. Åtminstone enligt Carlos Ruiz Zafón. Under några vinterdagar för tre år sedan läste jag hans roman Vindens skugga och blev helt trollbunden. Idag minns jag inte särskilt mycket av den boken. Mer än att den var bra. Jag kommer ihåg att jag fick lust att åka till Barcelona och gå omkring i de labyrintlika kvarteren och fascineras av atmosfären. För några månader sedan kom Zafóns nya roman, Ängelns lek, på svenska. Den utspelar sig i samma mystiska Barcelona fast några decennier tidigare än Vindens skugga. Jag var otroligt förväntansfull när jag började läsa Ängels lek. Först blev jag besviken, men sedan tog sig berättelsen. Jag finner mig återigen vandrandes på Barcelonas gator. Jag försöker ta in alla intryck och lukter. Konstiga saker händer och inget är vad det verkar. De bortglömda böckernas gravkammare står kvar där jag lämnade den senast. Historiens eko hörs överallt.

Berättelsen är allt och där har Zafón mycket att komma med. Ängelns lek är hela tiden fascinerande och intressant och som berättelse är den helgjuten. David Martín är en ung man från fattiga förhållanden som med lite tur får visa vad han går för som författare. Hans rykte växer och under pseudonym skriver han en serie pulpromaner. Det är dock svårt att leva som författare och när David får ett mycket lockande uppdrag har han svårt att tacka nej. Men det uppdrag han har accepterat visar sig vara mystiskt och förbryllande. Förläggaren är smått overklig och när David börjar rota i sitt liv och det projekt som han har påbörjat inser han att har blivit indragen i något som är mycket större än livet. Gränsen mellan verkligt och overkligt suddas ut. Människor i Davids närhet dör under mystiska och blodiga omständigheter. Kärleken dör och historien gör sig hela tiden påmind. Galenskap och olycka väntar. Och natten är inte slut än.

Det är ett genidrag av Zafón att förlägga sina romaner i det gamla Barcelona. Det är en fascinerande miljö som passar de mörka historierna perfekt. Ängelns lek är en hårdkokt noirsaga och som sådan fungerar den utmärkt. Zafón kan alla genrens grepp och vet hur han ska göra för att förvåna och engagera. Ibland kan jag tycka att Ängelns lek slår över till en vanlig deckare men innan jag hinner börja tvivla på Zafóns förmåga att berätta twistar han till sin berättelse. Han berättar inte allt och det finns mycket här som aldrig får någon förklaring. I hans Barcelona händer saker som inte har med verkligheten att göra. Han lånar från skräckgenren och ibland påminner hans sätt att skriva om 1800-talets skräckromantik. Jag blir fascinerad och berörd. Epiloger brukar ofta kännas överflödiga men här är det ett nödvändigt avslut som gör läsupplevelsen mycket starkare.

Till en början har jag svårt att greppa karaktärerna. De har alla de drag som jag brukar sympatisera med. Huvudpersonen är fattig, ambitiös, smart och har ett gott hjärta. Jag vill älska honom men Zafón skriver på ett sätt som får honom att verka overklig. Det känns som att karaktärerna har fastnat i boken och inte får tillräckligt mycket luft för att leva sina egna liv. Det tar tid innan jag fastnar i historien. Men när jag väl fastnar gör jag det ordentligt. Då blir det svårt att sluta läsa och Zafóns labyrintlika berättelse blir väldigt medryckande.

Jag minns inte Vindens skugga som en språkligt dålig bok. Istället tyckte jag att den var välskriven och snyggt översatt. Därför blir jag förvånad när jag flera gånger under läsningen av Ängelns lek reagerar på att översättningen inte fungerar. Konstiga meningar och ordval översvämmar sidorna. Översättaren, Yvonne Blank, gjorde också översättningen av Vindens skugga och vad som har hänt här vet jag inte. Kanske har jag blivit kräsen sedan jag läste Vindens skugga? När man läser boken längre stunder spelar dock inte översättningen någon större roll. Berättelsen är tillräckligt stark för att svepa med mig till en plats där ordval och formuleringar inte spelar någon större roll.

Om du också gillade Vindens skugga tycker jag att du ska läsa Ängels lek. Carlos Ruiz Zafón är en skicklig författare med en egen ton. Hans Barcelona är en av de häftigaste platser man kan besöka som romanläsare. Det skulle förvåna mig om Zafón inte återvänder dit så snart han får möjlighet. Han har förmodligen mycket mer att berätta om sin skymningsstad.



SvD, DN

5 kommentarer:

Elliot sa...

Barca Henke Barca! inga gayklubbar... Man tänker ju på Espanyol och Barcelona, Nou Camp och annat fotbolls relaterat ;) och shopping såklart:)

Fin blogg annars ;)

Henrik Valentin sa...

Haha. Min okunskap om fotboll skiner igenom dagligen. Pinsamt.

Tobias sa...

Det blir fyra böcker om det gamla barcelona av Zafón. Så vi får glädjen att återvända med honom två gånger till efter denna bok. :)

Yvonne sa...

Hej! Jag kan inte låta bli att kommentera det du skriver om översättningen: konstiga meningar som översvämmar sidorna etc. Det är författaren som skriver konstiga meningar, inte översättaren (i alla fall inte i det här fallet). Vindens skugga var en betydligt bättre skriven bok. Ängelns lek var i mitt tycke ganska dåligt och slarvigt skriven, med långa krystade meningar (som blivit kortare och något mindre krystade i översättningen, men man måste ju behålla författarens ton). Jag har rättat till en hel del missar som Zafón har gjort i originalet (efter samråd med honom, förstås), som t ex att han i slutet av boken, under biljakten på Montjüic, skriver att de åker mot Olympiastadion! 1929? Då fanns ingen olympiastdion där, bara en vanlig liten stadion. När jag påpekade detta för Zafón sa han "oj då, skriv bara stadion i stället".
Hälsningar
Yvonne Blank

Eva sa...

Vill i alla fall tacka översättaren av boken, jag tycker att du har gjort ett jättebra jobb. Nu har jag ännu inte läst den på spanska men skall ta tag i det snart. Jag är lika förtjust i bägge böckerna och väntar redan på nästa