Krokodilstaden och den svenska seriescenen

Den svenska seriescenen blomstrar. I dagens DN går det att läsa ett långt reportage om hur serier i Sverige har exploderat som fenomen. Med serieskolan i Malmö som centrum har det kommit fram många nya serietecknare de senaste åren. Som seriefantast tycker jag förstås att det är otroligt kul. Men jag tycker de flesta svenska serier som görs idag är tråkiga och meningslösa. De som får mest utrymme är de unga kvinnliga serieskaparna som nästan uteslutande gör självbiografiska eller samhällskritiska serier. Nästan alltid med feministiska eller queera förtecken. Det känns tröttsamt och jag är totalt ointresserad av vad en grupp inskränkta tjejer med ring i näsan har att säga om sig själva och dagens Sverige. Kanske att de kan uppmuntra någon inom de egna leden men annars är det rätt uttjatade, om än viktiga, ämnen som förs på tal. Och serierna, det enda som är viktigt i sammanhanget, blir skittråkiga. Men det finns några riktigt begåvade serieskapare i Sverige, som tyvärr inte får lika mycket uppmärksamhet. En ny favorit, som arbetar i en för Sverige unik genre, är Knut Larsson som med albumet Krokodilstaden har gjort något lika genialt som svårbemästrat.

Jag hade sett Knut Larssons säregna teckningar tidigare, men aldrig läst någon av hans serier. Hans Krokodilstaden blev därför en väldigt positiv överraskning. Det är det mest imponerande seriealbum som har gjorts i Sverige på flera år. Storyn kretsar kring en krokodiljägare som lever i en översvämmad och mystisk stad. En dag får han något konstigt i nätet och det utvecklar sig till en våldsamt dramatisk historia med mytologiska inslag. Vad som gör serien speciell är att den berättas enbart med bilder och inga pratbubblor. Som en stumfilm rör den sig framåt med snygga svartvita bilder, där varje bild upptar en hel sida. Stumma serier är inget nytt, men jag har aldrig läst någon sådan som är lika välgjord som Krokodilstaden. Att göra serier utan pratbubblor innebär utmaningar och problem, och bilderna måste vara tillräckligt starka och talande för att läsaren ska förstå allt som händer. Det är dock inget problem för Knut Larsson. Han har en egen stil och teckningarna är enormt snygga. Bilderna är kusliga och mystiska med en stil som känns lite tatueringsaktig. De är detaljerade och gripande. Jag kommer med största sannolikhet bläddra igenom Krokodilstaden många gånger. Det tar inte många minuter innan man är klar, men det finns mycket att hämta här. Den prestation som en sådan här serie innebär är minst sagt imponerande, och det måste ha tagit väldigt lång tid att färdigställa albumet. Jag hoppas Knut Larsson får den uppmärksamhet och de läsare som han förtjänar. En fördel med stumma serier är ju att vem som helst kan läsa dem, utan några krav på språkkunskaper. Knut Larsson är en av få svenska serieskapare som håller internationell klass och jag är övertygad om att Krokodilstaden skulle älskas även av de mest övertygade amerikanska seriepuritanisterna.