söndag 28 september 2008
Om Nordpolen
Nordpolen är den nordligaste punkten på jorden. Det är också vad den 23-årige Pelle Hellström kallar sig när han gör musik. Första gången jag hörde talas om honom var för två år sedan när jag var nyinflyttad i Uppsala. Jag läste om honom i någon studenttidning och lyssnade därefter på någon av hans låtar, och sen tänkte jag inte mycket mer på Nordpolen. I veckan kom hans debutalbum, På Nordpolen, och det har hyllats i princip överallt. Just nu är Nordpolen det hippaste du kan lyssna på.
Jag är väldigt förtjust i gubbrock och gitarrer vilket till en början gjorde det svårt att uppskatta Nordpolens musik. Merparten av låtarna är technoaktiga och jobbigt elektroniska. Det är den typ av musik som jag vanligen undviker. Men utöver musiken och bakgrunderna finns förstås Pelle Hellströms sånger, och det är de som gör att jag trots allt har fastnat för hans musik. Många har jämfört hans sjungande med Håkan Hellström och det finns vissa likheter, speciellt i några låtar, men Nordpolen sjunger ganska rent och välartikulerat utan några lustiga ord som basiado.
Nordpolen är väldigt deppig i de flesta låtarna. Han vill inte gå upp, han har ångest, allt känns meningslöst och han borde söka jobb men orkar inte. På något sätt är det befriande och uppmuntrande, trots att han är så mörk. Det finns inget egentligt hopp i låtarna, men ändå blir man lite glad av dem. Han har satt ord på den studentrumsångest som jag tror nästan alla unga människor lever med idag, men som man tror att man är ensam om. Jag ser mig själv och bekanta i vissa textrader, och det är kanske därför jag gillar Nordpolen. ”Jag växte upp med fotbollskillar i Uppsala och gick på naturvetenskaplig linje. Det var inget vidare. Man fick alltid mothugg när man sade något.”, säger han i en artikel som publicerades i DN förra veckan. Dessutom är det förstås kul när det kommer något bra från Uppsala. Låtar som En Meter Under Marken och Vem Har Sagt känns självklara efter några lyssningar. Låttexterna är ganska välformulerade och musiken låter inte riktigt som något annat. Jag tycker gott och väl att alla borde testa att lyssna på Nordpolen, för det finns definitivt saker att hämta där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
underbart fin blogg, måste jag säga. mest det jag vill säga egentligen. och att nordpolen gör underbart fin musik också, men det har ju du redan sagt. det är lite som broder daniel, samma pubertala ångest.
Tack!
Om du gillar Nordpolen och Broder Daniel tycker jag att du ska kolla in den här killen, Anton Kristiansson. Jag tror han har något riktigt stort på gång.
http://www.myspace.com/antonkristiansson
Skicka en kommentar