De fem bästa låtarna med Leonard Cohen

I onsdags spelade Leonard Cohen på Globen och i söndags spelade han i Göteborg. Jag var inte där, men det känns som att jag borde ha varit där. För att råda bot på det fokuserar den här delen i bloggserien ”De fem bästa låtarna med…” på just Cohens musik. Leonard Cohen är en av de största och han verkar gå hem i alla läger. Att vara ung och cool och samtidigt lyssna på Cohen är inget problem och det funkar också att vara en gammal gubbe och lyssna på hans musik. Med andra ord har han ungefär en lika bred fanbas som Bob Dylan eller David Bowie, och hans ikonstatus är därmed given. Leonard Cohens musik är perfekt höstmusik. Nästan alla hans låtar har en särskild melankolisk känsla som gör att musiken känns sorgsnare än nästan all annan musik. Och är det något som fungerar så är det genuint sorgsen musik. Leonard Cohen är 74 år gammal och även om han har levt ett händelserikt och spännande liv och skrivit en drös lysande låtar verkar han ändå ha haft ett ganska melankoliskt leverne. Han föddes i Montreal i en judisk familj. När han var i 20-årsåldern började han ge ut sina dikter och efter ha fått ett genombrott som poet flyttade han till den grekiska ön Hydra. Där lär det ha hänt en mängd underliga och sjuka saker. På Hydra lärde han känna den svenska författaren Göran Tunström. Förutom ett antal riktigt bra skivor har Cohen också skrivit några romaner. De flesta av Cohens bästa låtar och skivor är ganska gamla idag, men de står sig fortfarande. Särskilt en grå och melankolisk höst som denna. Som vanligt kan du se videos med låtarna om du klickar på låttitlarna.

1.Suzanne
Suzanne finns i verkligheten. När Cohen skrev låten var hon gift med skulptören Armand Vaillancourt. Enligt Suzanne själv hade hon aldrig sex med Cohen, men jag undrar om det finns någon kvinna ur hennes generation som inte har haft sex med honom? Idag är Suzanne hemlös och bor i sin bil på Venice Beach i Kalifornien. Hennes tragiska levnadsöde är nästan lika fascinerande som själva låten, som är Cohens absoluta mästerverk.

2.Famous Blue Raincoat
Utöver en fantastisk titel och en magisk text gör den fina melodin och Cohens stämma den här låten till en otrolig upplevelse. Det är en låt som man inte vill sluta lyssna på, och som man egentligen kan tillbringa hela höstkvällar med. En kopp te och den berömda blå regnjackan, sönderriven eller inte, är det enda jag behöver för att känna mig tillfreds med livet.

3.The Stranger Song
En helgjuten låt där Cohen sjunger otroligt bra. Hans röst gör sig kanske bättre på den här låten än någon annan Cohen-låt. ”It's true that all the men you knew were dealers who said they were through with dealing, every time you gave them shelter.”

4.So Long, Marianne
Tre av låtarna på den här listan kommer från Cohens debutalbum Songs of Leonard Cohen och jag har inte heller med den populära Hallelujah på listan. En del av er tycker kanske att det är vansinne att inte försöka ge exempel från Cohens hela karriär på en sådan här lista, men debutalbumet är ju faktiskt bäst. So Long, Marianne är en väldigt fin sång, och som alla andra klassiska Cohen-låtar har den en väldigt bra text.

5.The Partisan
The Partisan är inte ens skriven av Cohen, men han gör den ändå till sin egen. Ursprungligen skrevs den av Anna Marly and Emmanuel d'Astier de la Vigerie 1943 och sången handlar om den franska motståndsrollen under andra världskriget. Framåt slutet av sången börjar Cohen sjunga på franska och det är väldigt vackert.

När jag ändå är inne på Cohen måste jag diskutera First We Take Manhattan. Det finns så många saker som känns fel med den låten. Det största felet är den vedervärdiga kvinnokören som på ett väldigt effektivt sätt förstör delar av låten. Men texten är jättebra och Cohens sång är fantastisk. Om Cohen hade tänkt efter, och om det hade varit ett annat decennium än 80-talet, hade First We Take Manhattan kanske blivit en av de bästa låtarna någonsin. Det är kanske den insikten som gjort Cohen så melankolisk, men han var visserligen sorgsen av sig långt innan han spelade in den låten. Enligt Cohen själv är han ”biologiskt sorgsen” och det kan inte vara särskilt kul, men hade han inte varit det hade vi förmodligen gått miste om många fantastiska låtar.