Jag förstår inte Glasvegas

Ibland förstår jag inte storheten i vissa saker. Det finns filmer, böcker och band som nästan alla verkar älska men som jag inte riktigt kan förstå. Den här gången är det bandet Glasvegas som gör mig konfunderad. Jag skaffade deras självbetitlade album för två veckor sedan efter att jag hade läst några hyllande recensioner. Glasvegas är störst just nu. De får full pott av nästan alla recensenter (bl.a. i DN, SvD och Sonic), och i Storbritannien är de extremt populära. Popjournalister snackar om ett fenomen och att de är glada över att vara här nu när det händer. Jag har lyssnat på Glasvegas album flera gånger och jag gillar vad jag hör. Jag medger att vissa låtar är riktigt bra, men kanske inte så bra att jag skriker av lycka och tycker mig se framtida rockikoner i de coola Glasvegas-männen och deras snygga frisyrer.

Glasvegas är ett skotskt band och bandmedlemmarna kommer från Glasgow vilket förklarar det egentligen ganska usla bandnamnet som jag antar är en kombination av orden Glasgow och Las Vegas. Det som jag tycker är Glasvegas största styrka är deras texter. Texterna är ofta socialrealistiska och skildrar en hård och sorglig verklighet, på ett fint sätt. Ungefär som om Ken Loach hade gjort pop istället för film. Det är verkligen bra texter, men Glasvegas faller på musiken. Det är inget fel på melodierna, sången eller gitarrerna men tyvärr tycker jag att musiken låter alldeles för radiofierad. Den är finslipad och ofta tänker jag på U2 och Coldplay när jag lyssnar på Glasvegas musik. Musiken får mig inte att känna något speciellt och då är det något som är fel. Jag tycker att ett lite råare och mindre perfekt sound hade passat bandets texter bättre. De verkar ha Clash-ambitioner men låter mer som ett halvtråkigt Manic Street Preachers, kryddat med de senaste tjugo årens britpopingredienser. Jag förstår de som gillar Glasvegas, men att kalla deras musik för något nytt och spännande är som att ignorera allt som har hänt inom popmusiken de senaste femtio åren.

Kanske kommer jag att få äta upp det här. Kanske inser jag redan imorgon att Glasvegas är världens bästa band just nu, och kanske kommer jag få skämmas över den här bloggen. Eller så kommer alla de människor som utmålat Glasvegas som det bästa som hänt popmusiken på flera år att vakna upp och inse att Glasvegas bara var ännu ett bra band i mängden och att de rycktes med av stundens hetta.