Jenny Lewis på Kägelbanan

”Jenny Lewis is a fucking cunt! I can’t believe she fucking kicked us off the bill!” Det börjar riktigt dramatiskt redan när vi står i kön och väntar på att få komma in på Kägelbanan. Ut från Kägelbanan kommer en rasande Micah P. Hinson följt av sitt band. Till förmån för att Jenny Lewis kompisar skulle få vara förband fick inte Micah spela. Det är bland det mest bisarra jag varit med om i konsertsammanhang de senaste åren. Det har varit utannonserat länge att Micah skulle spela och även om jag inte lyssnat särskilt mycket på honom såg jag fram emot spelningen. Det måste kännas väldigt bittert att vara på plats och se fram emot att få spela inför en hyfsat stor publik och sen få höra att det inte blir något. Även om jag är väldigt förtjust i Jenny Lewis kan jag inte låt bli att tänka att hon ändå är en bitch när jag ser den stackars Micah storma ut i Stockholmsnatten. Men jag har inte hela bakgrunden till händelserna och resten av den här bloggen är tänkt som en recension av den faktiska konserten.

Förbandet var egentligen samma band som backade upp Jenny Lewis senare under kvällen med några skillnader. Sjöng gjorde Benji Hughes och det gjorde han bra. Utseendemässigt är han en styggelse i den snuskigaste T-shirt jag någonsin har sett, jättelångt hår, vildvuxet skägg och Dickiesaktiga byxor med usel passform. Men jag antar att det är hans bisarra utseende som är halva grejen. Särskilt bra blev det i de lite lugnare låtarna då man faktiskt kunde höra vad han sjöng. Benji Hughes har en väldigt fascinerande röst, och det kan nog vara värt att hålla ögonen på honom i framtiden. Det var ett bra förband, men jag är lite besviken på att Micah inte fick spela. Ljudet var tyvärr rätt dåligt när förbandet spelade men efter en utförlig soundcheck var det betydligt bättre när Jenny Lewis äntrade scenen.

Jenny Lewis är full av liv och otroligt charmig. Hon är en grym entertainer och konserten var en varierad och underhållande show. Det spelades inga Rilo Kiley-låtar vilket jag tycker är lite synd, men de bästa låtarna från hennes båda soloalbum betades av. Bäst blev det i den långa The Next Messiah där Jenny verkligen släppte loss. Jenny backades upp av ett rätt stort och väldigt tight band som var grymt samspelta och tillsammans lyckades de få till ett härligt sound. Vid sina båda sidor hade Jenny två långhåriga män som båda spelade gitarr. Den ena av dem är hennes pojkvän Johnathan Rice, som också fick rätt mycket utrymme under konserten. Jenny hoppar runt, står på stolar, springer ut och kör en låt i publiken och är allmänt härlig. Men ibland känns det som att det är lite svårt att ta henne på allvar, och i några – visserligen korta- stunder framstår hon som en pårökt diva som himlar med ögonen och älskar sig själv lite för mycket. Större delen av konserten är hon dock väldigt älskvärd och cool, och de flesta av låtarna låter lika bra – om inte bättre - live som på skiva. Under konserten stod jag två meter från Jenny och jag smittades verkligen av hennes energi och rycktes med i hennes lyckorus.

Alla som gillar Jenny Lewis gillar henne delvis därför att hon ser otroligt bra ut. De som påstår att det inte spelar någon roll hur hon ser ut ljuger. Hade Jenny varit ful som stryk hade hon inte alls fått samma genomslag. Självklart är musiken väldigt bra och den klarar av att stå på egna ben, men en stor del av Jenny Lewis framgång beror på kläder, hår och attityd. Jag tror att alla som gick på konserten på Kägelbanan hade höga förväntningar på att få se hennes hår och snygga kläder, och på de områdena gör Jenny ingen besviken. Håret är lika rött och coolt som i hennes videos och håret verkar ha en ganska central roll i hennes scenframträdande. För kvällen var hon klädd i ett par blå hängselbyxor med extremt utsvängda ben, och det såg självklart jävligt coolt ut.

Jenny Lewis gjorde mig inte besviken och jag fick ganska exakt vad jag hade förväntat mig. Det var otroligt kul att äntligen få se henne live och hon får helt klart behålla sin position som en av mina indiefavoriter. Konserten var riktigt bra, men med den väckelsemötesliknande Bon Iver-konserten i färskt minne, är jag lite svårimponerad. Jag missade Jenny Lewis förra gången hon kom till Sverige, på Accelerator för drygt två år sedan, och i fortsättningen tänker jag inte missa några av hennes Sverigebesök. Det skulle vara väldigt kul att få se Rilo Kiley live någon gång, men varje chans att se det där håret och ta del av energin är värt biljettpengarna.


Läs även recensioner av spelningen från DN och SvD.