Två nya filmer om rejält uppfuckade familjer

Bland amerikanska indiefilmer finns det en typ av filmer som är kraftigt överrepresenterade, nämligen filmer om dysfunktionella familjer. Det känns som att varannan indiefilm man ser handlar om en konstig familj från suburbia med konstiga problem, och det är inte alltid man är sugen på att se ännu en sådan film. Den här veckan har jag dock sett två nya filmer som är ovanligt bra för att vara filmer som handlar om dysfunktionella familjer. Det är två filmer som kan pigga upp vilken tråkig höstkväll som helst och har du inget bättre för dig – och det har du inte – tycker jag definitivt att du ska se de här filmerna. Båda filmerna är ganska färska och det enklaste sättet att få se dem är att leta rätt på dem på ett internet nära dig. Här följer två kortfattade recensioner:

Birds of America
Matthew Perry (han från Vänner, du vet, som också gjorde en skaplig insats i filmen Numb från förra året) spelar en rätt vanlig kille som lever ett tråkigt liv tillsammans med sin fru och undervisar i fysik på universitet. Både privat och på jobbet måste han fjäska för den jobbigt präktiga och osympatiska grannen som också är hans chef. Hans föräldrar dog när han precis hade slutat high school och han blev tvungen att ta hand om sina yngre syskon. Han lyckades inte särskilt bra med uppfostran och syskonen har blivit mer eller mindre galna. Nu har både lillebrorsan och lillasyrran flyttat in hos honom, den ena på vinden och den andra i källaren, och det är självklart bäddat för en massa konflikter, galenskaper och syskonkärlek. Birds of America är inte överdrivet quirky eller indiejobbig utan lyckas hela tiden vara underhållande på ett lågmält och roligt sätt. Trots att konceptet egentligen är ganska uttjatat lyckas filmen ändå vara lite annorlunda. Skådespelarna är rätt bra och storyn känns kul. Förutom Matthew Perry ses bl.a. Ben Foster och Hilary Swank i biroller.

Sleepwalking
En trasig kvinna spelad av Charlize Theron dumpar sin dotter hos sin brorsa. Brorsan är dessvärre inte heller han någon exemplarisk vuxen förebild, och han bor i den mest sunkiga lägenhet som setts på film sedan Midnight Cowboy. Han får sparken från sitt skitjobb och flickan hamnar på ett mardrömslikt barnhem. Saken är den att hennes morbror egentligen är en rätt trevlig kille och han hjälper henne att rymma från barnhemmet. De åker omkring i en skrotig bil och hamnar hos flickans farfar ute på landet. Han visar sig vara en otroligt obehaglig och osympatisk figur och man börjar förstå varför morbrodern och mamman har blivit som de är. Sleepwalking är en ganska tragisk film som visar upp en ganska sorglig del av USA med extrem fattigdom och misär. Som tur är finns det dock en gnutta hopp i filmen och i slutet är man inte helt förkrossad. Flickan spelas av Annasophia Robb, och henne har jag gillat skarpt sen hon gjorde rollen som den färgglada tjejen i den härliga Bridge to Terabithia förra året. Hon är en väldigt duktig barnskådespelare och jag tycker hon gör en bra prestation i den här filmen. Filmen är snygg och grå, storyn är bra och skådespelarna gör trovärdiga tolkningar av människor på samhällets botten. Det är en film som berör utan att vara sentimental. Utöver de redan nämnda skådespelarna dyker bl.a. Nick Stahl ( som gjorde huvudrollen i HBO-serien Carnivàle) och Woody Harrelson upp i filmen.