En skiva som växer

Första gången kändes den inte särskilt speciell. Jag lyssnade, nickade gillande och gick vidare till nästa nya album som jag kände mig tvungen att lyssna på. Mitt största problem med den moderna musikkonsumtionen är att det finns så mycket att höra. Det kommer ny spännande musik hela tiden och samtidigt finns det oändligt många äldre album som jag aldrig har hört. Och allt är tillgängligt. Jag kan omöjligt lyssna på allt och det är mycket som går mig förbi. Nästa kick finns alltid runt hörnet och jag letar ständigt efter nya band och album. Det är mycket bra musik som inte får den uppmärksamhet den förtjänar. De krävande albumen som kräver inlyssning sorteras lätt bort. Det var ett öde som hade väntat The Decemberists ambitiösa The Hazards of Love om jag inte hade glömt kvar den i mina föräldrars bil för några veckor sedan. Jag hade inte någon tanke på att lyssna på den igen men i brist på annat började jag lyssna på den i helgen när jag var hemma hos föräldrarna igen. Under de här veckorna har det hänt något. Skivan har mognat och växt. Eller så är det jag som har mognat och växt. Jag var redo att öppna mig och de senaste dagarna har jag insett att jag faktiskt älskar The Hazards of Love.

Jag har lyssnat på The Decemberists tidigare. För några år sedan hade jag en period då jag spelade deras skivor ganska mycket. Men när The Hazards of Love landade för någon månad sedan hade jag nästan glömt bort dem. De har alltid varit ett band som imponerat med sköna melodier och smarta texter, men som kanske har försvunnit i mängden. The Hazards of Love är deras mäktigaste och mest ambitiösa projekt hittills. Det har kallats för en rockopera. Vad som egentligen menas med en rockopera har jag aldrig riktigt förstått. Jag tänker på The Who och The Kinks och svunna tider. Det är ett ord som bygger upp förväntningar om något storartat och sammanhållet. Och det är främst helheten med The Hazards of Love som imponerar. När man lyssnar på albumet från början till slut känns det nästan som att man lämnar verkligheten och följer med bandet på en fantastisk resa. En resa till djupa skogar. Låtarna går in i varandra och övergångarna sker så smidigt och smärtfritt att hela albumet känns som en enda lång låt. Det finns någon slags story som ramar in hela albumet. En berättelse om kärlek, skogar och olycka. Vad det handlar om är kanske inte så viktigt. Det som är viktigt är att det fungerar väldigt bra och att man som lyssnare rycks med och fascineras.

Musikaliskt är The Hazards of Love väldigt imponerande. Genrer blandas på ett överraskande sätt som känns helt självklart. Mysig folkmusik samsas med Black Sabbath-riff och melodierna fascinerar. En del melodier och fraser återkommer vilket binder ihop låtarna och förstärker känslan av att albumet är en enhet. Bandets frontfigur och låtförfattare Colin Meloy har gjort något storartat som mycket väl skulle kunna leva vidare som en klassiker. Jag är också smått förälskad i Jenny Conlee som sjunger några av låtarna på albumet och bidrar till albumets stora variation. Hela bandet imponerar och att få se The Hazards of Love live från början till slut skulle garanterat vara en oslagbar konsertupplevelse.

Jag hade fortsatt mitt liv som om ingenting hade hänt. Ett band mer eller mindre spelar kanske inte någon större roll. Men att jag faktiskt insåg att The Hazards of Love är en fantastisk skiva känns viktigt. Det är album som du inte kommer klara dig utan när du väl har hittat det. Jag tycker att det är en av de bästa skivorna som har släppts i år. Att moderna popband gör ambitiösa och sammanhållna album känns ovanligt och The Decemberists har därför min fulla respekt. The Hazards of Love är en modern Quadrophenia. För de som orkar och tar sig tid finns det mycket att älska här.


Lyssna på The Hazards of Love med Spotify!