Två generationer av rockdockor

Alla klär ut sig. Några mer än andra. Jag har alltid gillat band som ser tuffa ut. Om ett band har en cool attityd och stil kan man ibland överse med att musiken inte är så jättebra. Det finns många stilar och utstyrslar som jag inte klarar av. Som jag mår illa av. Jag klarar till exempel inte av fåniga hårdrockare iklädda läder och kedjor. Sen finns det stilar som jag gillar av hela mitt hjärta. Jag har alltid varit svag för androgyna rockmän som leker med sina feminina drag utan att förlora manligheten. Min pappa introducerade mig för många år sedan till hans gamla favoritband New York Dolls. David Johansen och Johnny Thunders var några av de coolaste – och samtidigt töntigaste – figurer som jag någonsin hade sett på ett LP-omslag. Att musiken dessutom rockade gjorde att jag föll hårt. New York Dolls var min inkörsport till 70-talets New York-scen och det var de som senare fick mig att vilja lyssna på Television och Patti Smith. Trots att det bara är David Johansen och Sylvain Sylvain som fortfarande lever så fortsätter dockorna göra ny musik. Tidigare i veckan kom bandets senaste skiva, Cause I Sez So. Om det inte hade varit för att den förra skivan, One Day It Will Please Us to Remember Even This, som släpptes för tre år sedan också var bra hade jag blivit förvånad över att de slitna gubbarna fortfarande låter så övertygande. Det verkar som om ingenting någonsin kommer kunna få David Johansen att stänga sin enorma mun. Han överlever det mesta och ur tidernas största käft flödar sann rock’n’roll.

New York Dolls är inte unga längre. Ändå låter de väldigt vitala och de sprudlar av energi. De har tagit hjälp av producenten Todd Rundgren som producerade den första Dollsskivan. Tillsammans har de gjort ett trevligt rockalbum. Det är precis så här jag vill ha New York Dolls. Jag misstänker att de inte är så kul att se live men på skiva låter de fortfarande ganska unga. Helheten imponerar och de flesta låtarna svänger bra. Lite överraskande innehåller albumet en nedtonat reggaegungande version av Trash – en av de bästa låtarna på bandets mästerliga debut – som av någon anledning berör mig väldigt mycket. Det känns som en given låt på alla sommarens blandskivor. 2009 års upplaga av New York Dolls kommer aldrig kunna leva upp till hur bandet såg ut och lät 1973 men med tanke på vad som har hänt sedan dess är det ändå häpnadsväckande att de fortfarande existerar. Att de också låter bra känns overkligt.

När New York Dolls klädde upp sig gjorde de något som ingen hade vågat tidigare. Deras betydelse för punk och sleazigt leverne kan inte överskattas. De inspirerade många stora artister. Morrissey älskar dem. Efter Dolls har man kunnat se det mesta på en scen. Ingenting är för vulgärt eller konstigt längre. För några år sedan upptäckte jag The Horrors. De var ett brittiskt band som spelade lättlyssnad gothig rock. På Wikipedia klassas deras första album, Strange House, som ”Zombie Garage”. Vad som menas med det vet jag inte riktigt. Jag är inte säker på att jag vill veta. Det låter bara dumt. Men Strange House var ändå en bra skiva. Jag lyssnade en hel del på den men framförallt var det bandmedlemmarnas sköna utseende som fick mig att öppna ögonen för bandet. De var smala, svartklädda och hade perfekta Robert Smith-frisyrer. Albumomslaget till Strange House såg ut som en hyllning till New York Dolls debut. De var helt enkelt väldigt älskvärda. Men inte tillräckligt bra för att jag skulle orka bry mig någon längre tid. Nu är de tillbaka. Det nya albumet Primary Colours hypas sönder i Storbritannien. De hyllas överallt och när jag börjar lyssna är jag lite skeptisk. Men jag inser direkt att The Horrors har utvecklats. Det här är inte samma band som jag lärde känna för några år sedan. De har gått vidare. Och de låter fantastiskt bra. Primary Colours är det enda tänkbara soundtracket för maj. Trots att det är en mörk och mulen skiva.

Att Primary Colours skulle slå så hårt som den faktiskt gör var helt oväntat. Och den slår på helt rätt ställen. Varje låt har ett syfte, arrangemangen är annorlunda och texterna har en innebörd. Jag kommer att tänka på mina favoriter Television och Talking Heads. Många gör liknelser med Joy Division men enligt mig är The Horrors mycket bättre än vad Ian Curtis och Manchesterpojkarna någonsin var. De har något mer. Den här fredagen hade varit fruktansvärd om det inte hade varit för The Horrors. Jag var ensam, trött och allmänt besviken. Men The Horrors tog bort de känslorna. Jag vill inte lyssna på något annat och skivan går på repeat genom natten mot lördagen. Melodierna fastnar, gitarrfigurerna naglar sig fast och sångerna berör. The Horrors kan inte hyllas nog. De skiter fullständigt i de mönster och schabloner deras landsmän har fastnat i och kör sitt eget race. Primary Colours fascinerar. Det är den skiva som jag har väntat på. Den typen av album som släpps alldeles för sällan. Särskilt i våra tider. Hoppa på tåget innan det är för sent.