Finpop summerar musikåret

För mig känns det nästan obligatorisk att sätta ihop några listor vid varje årsslut. Listor över årets bästa album har börjat dyka upp lite varstans och jag tänkte att det var dags att posta min lista innan alla andra har gjort det. Samma album har ju en tendens att dyka upp på alla listor, och man vill ju inte verka tråkig. 2009 har varit ett fantastiskt musikår. Det har funnits något nytt, intressant och svängigt att lyssna på varje vecka. Jag har en tendens att hetslyssna på album när de är nya. Det är korta romanser och efter några veckor är man på jakt efter något nytt. När jag skrev den här listan påmindes jag om många grymma skivor som jag nästan hade glömt bort. Det här är de skivor som jag har älskat mest i år. Jag har skrivit om nästan alla tidigare, och vill du veta mer om albumen tycker jag att du ska läsa mina recensioner. Jag försökte hålla mig tio album först, men insåg att det var omöjligt. Det har varit ett ovanligt bra musikår och det finns många album som förtjänar ett omnämnande. Istället för tio album blev det femton. Haka inte upp dig på nummerordningen, den varierar från dag till dag.

1. Jamie T – Kings & Queens
Jag hade väntat i nästan tre år. Jag kunde alla texter på Panic Prevention utantill och hade lyssnat på b-sidor och demos hundratals gånger. Sen kom äntligen Kings & Queens. Och den var allt som jag hade hoppats på. Jamie T bevisade igen vilken skicklig låtförfattare han är och hur många stilar han behärskar. Jag tröttnar inte på Kings & Queens och kommer garanterat lyssna på den på repeat tills det är dags för nästa album. Som om ett fulländat album inte vore nog har Jamie gett ut tre fantastiska EPs med anknytning till skivan där det sammanlagt finns 12(!) unika spår. Jag vet inte riktigt vad som kännetecknar ett musikaliskt geni, men jag är övertygad om att Jamie T är just ett sådant. Han är Joe Strummers enda sanna arvtagare, och mitt hjärta kommer alltid bulta extra hårt för honom.
Spotify

2. Morrissey - Years of Refusal
2009 var inte ett lätt år för Morrissey. Years of Refusal fick inte något varmt mottagande och han har råkat ut för mycket tråkigheter. Det är tur att han har så många trogna fans. Jag älskade – och älskar fortfarande – Years of Refusal. Jag har lyssnat ohälsosamt mycket på det här albumet under året, och tycker faktiskt inte att det finns några dåliga spår. När det kom var det precis vad jag behövde och det har fått följa med genom hela året. Spelningen i Borås var årets absoluta höjdpunkt och något jag aldrig kommer glömma. Älska Morrissey!
Spotify

3. Lily Allen - It’s Not Me, It’s You
Det var mycket tråkiga skriverier om Lily Allen förra året. Så mycket att många började tvivla på hennes förmåga att göra något vettigt av uppföljaren till den fantastiska debuten Alright, Still. Men med It’s Not Me, It’s You motbevisade hon alla som någonsin hade dissat henne. Det är ett fulländat popalbum med otroligt svängig radiopop och smarta och roliga texter. De senaste nyheterna om Lily är att hon inte tänker göra några fler album och istället satsa på ett skivbolag och mode. Jag hoppas att det inte är sant. Men samtidigt har jag svårt att se en vuxen Lily Allen göra musik. Kanske är det smart av henne att ta ett break i några år och tänka över hur hon ska gå vidare med karriären. Hon kommer briljera igen. Det är jag säker på.
Spotify

4. Peter Doherty - Grace/Wastelands
En annan som det alltid går att hitta tråkiga nyheter om är Peter Doherty. Han beter sig som en fullständig idiot och hans obehagligt utdragna självmord överskuggar hans musik. Men ur den där smärtan och det konstiga beteendet kommer fantastisk musik. För alla som klarar av att se bortom den trasiga rockstjärnan finns ett av årets vackraste album att upptäcka. Grace/Wastelands är fantastiskt. Det är att album att älska och hålla nära. Jag fascineras fortfarande av de välskrivna låtarna och den magiskt slitna rösten. Jag hoppas att någon kan rädda Pete. Men det kommer inte gå. Han är en av de olyckliga som är dömda att gå under.
Spotify

5. Deportees - Under the Pavement - The Beach
Deportees måste vara ett av de mest förbisedda banden i Sverige. Därför har de en väldigt sympatisk underdog-utstrålning, och när det här albumet kom i våras var det som något slags uppvaknande från den svenska popsömnen. Under the Pavement - The Beach är ett perfekt album. Det finns inget pretentiöst eller falskt hos The Deportees. Deras musik är vacker och full av soul. Texterna, arrangemangen och sången är genomgående fantastisk. Under the Pavement - The Beach är årets utan tvekan bästa svenska album och Deportees är Sveriges bästa band just nu.
Spotify

6. Markus Krunegård - Prinsen av Peking + Lev som en gris dö som en hund
Staden heter Norrköping. Och en av de främsta anledningarna till att jag inte har längtat ihjäl mig efter familjen, de gråa dagarna, promenaderna, hamnen och fyllona är att jag har haft Markus Krunegårds två fantastiska skivor i bagaget större delen av hösten. Mycket handlar om Norrköping på de här skivorna, men det finns förstås mycket annat att älska dem för. Markus är dyster och deppig men också enormt upplyftande. Texterna är välskrivna och det är lätt att känna igen sig i berättelserna från Peking. Markus leker mycket med ljudbilden och jag tycker att det låter sjukt bra. Jag har verkligen toklyssnat på de här skivorna. De gör allt så mycket enklare.
Spotify

7. Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle
Bill Callahan får priset för årets röst. Och för årets singer-songwriteralbum. Jag hade aldrig hört honom tidigare och när jag började lyssna på Sometimes I Wish We Were An Eagle kändes Bill Callahan som en fantastisk upptäckt. Sometimes I Wish We Were An Eagle är ett album som har fått följa med mig större delen av året. Det är stämningsfullt, tänkvärt och gripande. Och Bill sjunger så jävla, jävla bra.


8. jj - n° 2
Först var det bara mystiskt. Ecstasy var en overkligt bra låt, men annars fattade jag inte grejen. Vad menades med skivomslaget och varför var bandet så utstuderat blyga? Sen insåg jag att jag inte kunde sluta lyssna. Jag blev kär i varenda sång på albumet. jj är unika i Musiksverige. Deras musik är vacker och rörande som ingen annan. n° 2 har haft en längre livslängd än de flesta albumen på den här listan. Jag fascineras fortfarande av jj och lyssnar på albumet flera gånger i veckan. Trots att klassikernas tid är över sedan länge anser jag nog ändå att det här är en framtida klassiker.
Spotify

9. The XX – XX
XX är kanske, egentligen, årets allra bästa album. The XX gjorde något eget och helt nytt. Och de gjorde det sjukt bra. Musiken var gripande och det var omöjligt att inte bli kär. Jag älskar The XX. Det gör jag verkligen. Men tyvärr har jag lyssnat sönder deras skiva. Och det känns som att alla andra har lyssnat sönder den också. The XX blev ganska snabbt det hippaste som man kunde lyssna på. Tyvärr bidrog det också till att albumet spelades sönder överallt. Jag känner inte alls lika starkt för The XX nu som jag gjorde i augusti. Om jag håller mig ifrån skivan några månader kanske den kan återfå sin fulla kraft.
Spotify

10. The Horrors - Primary Colours
En helg i maj stängde jag in mig i mitt studentrum i Uppsala och lyssnade på Primary Colours hela helgen. Ingen annan musik spelades och jag tror att jag hade kört igenom albumet dryga 30 gånger när måndagen grydde. Sedan dess har jag inte återkommit till Primary Colours överdrivet många gånger. Men jag tänker tillbaka på den där isolerade – och alldeles fantastiska – Uppsalahelgen med värme. Någonting hände under de där 48 timmarna – jag vet inte riktigt vad – som fick mig att öppna ögonen. Primary Colours är ett grymt album. Ska du lyssna – och det ska du – rekommenderar jag att du låser in dig på ditt rum, lägger dig på din säng och lyssnar på albumet från början till slut. Sen lyssnar du igen. Primary Colours är vackert, smart, avancerat, imponerande och annorlunda. Det är ett album som väldigt oförtjänt inte fick någon uppmärksamhet hemma i Sverige. Det är den sortens album som vi alltid går omkring och väntar på. Den sortens album som kan fylla alla tomrum.
Spotify

11. Anna Järvinen - Man var bland molnen
Av någon anledning hade jag fått för mig att Anna Järvinen var helt värdelös. Jag skäms över det idag. Man var bland molnen är årets mysigaste skiva och Anna Järvinen har en underbar röst. Uppbackad av Dungen gör Anna den bästa psykadeliska pop som någonsin har gjorts i Sverige. Arrangemangen är storslagna och vackra och låttexterna berör på djupet. Jag kan känna igen mig i mycket och Anna Järvinen har blivit en av mina hjältar. Jag har sett henne live två gånger i år. Det var två spelningar av helt olika karaktär. Den första, på Strand i Stockholm och med Dungen som band, var inte mycket att hurra för. Det var lite väl flummigt och utdraget, och sjukt varmt i lokalen. Den andra gången var i Norrköping i somras, uppbackat av ett rockigare och mer avslappnat band. Den spelningen hör till det finaste som jag någonsin har sett på en scen. Jag lyssnar fortfarande på Man var bland molnen när jag ska sova. Det är då den gör sig som bäst.
Spotify

12. Thåström – Kärlek är för dom + Kompost
Kärlek är för dom är en skiva som växer. Efter att ha lyssnat lite halvslappt på den några gånger de första månaderna efter releasen började det gå upp för mig hur bra den faktiskt var. Tillsammans med Kompost – skivan som följde med till Greatest hits-samlingen där outgivna låtar har samlats – är den bland det bästa jag har hört i år. Det är inte mycket till melodier, men låttexterna är som vanligt fantastiska. Det är suggestivt, gripande och lite otäckt. Dessutom har Thåström fått upp mina ögon för Dan Andersson på allvar. Det ska han ha respekt för. Mitt 2000-tal börjar och slutar till tonerna av Thåström.
Spotify

13. Florence Valentin – Spring Ricco
2009 var året då jag äntligen förstod storheten hos Florence Valentin och Love Antell. Jag skiter fullständigt i att deras musik lånar mycket från andra band. För mig är det bara trevligt att jag och Love har samma favoritband. Florence Valentin behövs. Jag blir nästan tårögd över deras politiska agenda och de fina budskapen i låtarna. Det värmer att det trots allt finns några rockrebeller kvar i Sverige. Såld är såld är årets låt på svenska, och hela albumet är laddat med energisk rock som speglar ett Sverige som många blundar för. När bandet spelade på V-dala i Uppsala i maj hade jag en av årets bästa kvällar. Det är sällan jag har känt mig så levande.
Spotify

14. Girls – Album
Ibland är allt som behövs rock’n’roll. Och Album är den renaste och mest jordnära rock jag har hört i år. Det är något okonstlat med Girls musik. Den är enkel, ärlig och väldigt rörande. Texterna är fantastiska och jag kan inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna tröttna på det här albumet. Jag har nästan lyckats glömma bort den smaklösa ”porrvideon” och ser Girls genom ett romantiskt skimmer. Drömmen om Kalifornien kommer aldrig dö.
Spotify

15. Woods - Songs of Shame
Årets hipstertrend var utan tvekan lo-fi. Antalet lo-fiband som gjort skivor som hyllats av kritiker och anklagats för oljud av ”vanligt folk” var ovanligt många det här året. Ibland blev det lite för hippt och skramligt. Men när årets lo-fi var som bäst var den sjukt jävla bra. Som jag ser det är idéen med lo-fi att få fram det äkta och naturliga ur musiken, som en reaktion mot all överproducerad radiopop. När det funkar blir det otroligt vackert, och berör mer än nästan allt annat. På Woods Songs of Shame föll alla bitar på plats. Rain On är en av årets starkaste låtar, men resten av albumet imponerar också. Hade det inte varit för den utdragna September with Pete hade det varit ett mästerverk.
Spotify