Sometimes I Wish We Were An Eagle

Det finns otroligt många singer-songwriters. De flesta låter likadant och sjunger om snarlika saker. Det krävs något speciellt – en känsla av äkthet och originalitet – för att jag ska fastna för nya singer-songwriters. Jag har redan mina favoriter och det är svårt att rubba deras positioner. Emellanåt händer det dock att det dyker upp någon singer-songwriter som gör musik som får allt att falla på plats. Någon som bidrar med något nytt eller skriver låtar som berör. Min senaste singer-songwriter-kärlek heter Bill Callahan. Jag upptäckte honom i förra veckan efter att ha läst några väldigt positiva recensioner av hans nya album, Sometimes I Wish We Were An Eagle. Redan albumtiteln fascinerar. Den är vacker och melankolisk och detsamma gäller musiken.

Det här är första gången jag hör talas om Bill Callahan, men han har tydligen sysslat med musik länge. Tidigare kallade han sig Smog och under det artistnamnet gjorde han enkel och experimentell singer-songwritermusik med ostämda gitarrer. Han spelade in sin musik på kassetter och gjorde sig känd för att vara väldigt introvert och mörk. 2007 släppte han sin första skiva, Woke on a Whaleheart, under sitt eget namn. Omslaget till Sometimes I Wish We Were An Eagle är ett soligt fotografi på hästar. Det ser väldigt somrigt och harmoniskt ut, men musiken på albumet är snarare motsatsen till ljus.

”I started out in search of ordinary things…” är de första ord jag hör Bill Callahan sjunga på den inledande Jim Cain. Redan här har han mig fången. Musiken är lågmäld och hans röst är central. När han fortsätter med ”I used to be darker, then I got lighter, then I got dark again” vet jag att det här är en skiva som kommer få mycket rotation den här våren. Bill Callahan är sorgsen och melankolisk, men rösten är stark och övertygande. Han jämförs ofta med Leonard Cohen och likheterna är uppenbarligen många. Bill Callahan är nästan lika bra som Cohen är på sina bästa skivor. Ibland tycker jag han låter lite som Johnny Cash på dennes senare skivor. Det är en röst som har varit med om mycket och känt mycket smärta och sådant griper alltid tag i mig. Han blir aldrig självömkande eller patetisk och det känns hedervärt. Sångerna fascinerar och berör. Ofta förstår jag inte vad han vill säga och hela albumet har något slags mystiskt skimmer över sig. Hans budskap är aldrig uppenbara och det kanske är bäst så.

Våren är här på allvar. Det är soligt och varmt ute. Men för alla är det inte vår. Då är det bra att det finns musiker som Bill Callahan. För honom kommer aldrig solen skina tillräckligt starkt. Låtarna på Sometimes I Wish We Were An Eagle utgör en fascinerande helhet. Det är ett väldigt starkt album, som förmodligen kommer hålla länge. Min favoritlåt hittills är Eid Ma Clack Shaw, som med en intressant text och en bra melodi fastnar direkt. Bill Callahan är en värdefull upptäckt och jag kommer försöka kolla upp hans tidigare skivor. Han är en singer-songwriter som har något att säga och han gör det på ett bra sätt.



DN, SvD