När Pete blev Peter

Under en period stod det dagligen om Pete Doherty i Aftonbladet. Inget om hans musik, utan om allt annat han sysslade med. Man kunde läsa om hur han knarkade och betedde sig som ett stort svin. Paparazzibilderna visade en sönderknarkad och förstörd ung man. Det var omöjligt att gilla honom. Det jag hade hört av hans musik var inte heller särskilt bra. Sen kom Shotter’s Nation och motvilligt tvingades jag ändra inställning. Jag ville verkligen hata, men det enda jag kunde göra var att älska. Det senaste året känns det som ett Pete delvis har försvunnit från skvallersidorna. Eller så beror det på att jag sällan läser Aftonbladet. Förra helgen när jag var ordentligt sjuk återupptäckte jag Shotter’s Nation och Petes storhet blev återigen uppenbar. Innan jag hinner glömma bort hans geni igen kommer hans första soloalbum. Det heter Grace/Wastelands och kommer omvända de sista tvivlarna.

Trots att jag vet att Pete Doherty är en grym sångare och textförfattare blir jag förvånad när jag börjar lyssna på Grace/Wastelands. Jag – liksom alla andra – tror att han är helt uträknad, men den man som sjunger på Grace/Wastelands är bättre än de flesta. Pete kallar sig numera Peter Doherty. Kanske är det för att markera att det här är något annat än det han har gjort tidigare. Musiken skiljer sig mycket från den britpop han gjorde med The Libertines och den fantastiska pundargrooviga rock han gjorde med Babyshambles. Låtarna på Grace/Wastelands är lågmälda och finstämda. De flesta av låtarna är sådana som fansen har hört många gånger tidigare i olika sammanhang. För mig är de flesta av låtarna nya och skivan går på repeat. Graceland/Wastelands är ett underbart album. Snön fortsätter falla och jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till dessa dagar.

Peter Doherty har en konstig dragningskraft. Jag beundrar honom och tar till mig hans sånger. Han är så mycket mer än den vidriga knarkare som tidningarna vill få honom till, men det går inte att förneka att han också har den sidan. Kanske är det därför som han är så fascinerande. Hans destruktiva personlighet är kanske det som driver honom till att göra fantastisk musik. Graceland/Wastelands är en skiva utan dåliga låtar. Helheten är stark och intressant. Melodierna är fina och texterna är välskrivna och medryckande. I de flesta låtarna är det Peters röst och akustiska, lite skeva, gitarrer som är det centrala. Peter låter sårad, förstörd och svag. Han gör ett starkt intryck och det är omöjligt att inte gilla honom.

Det officiella releasedatumet för Graceland/Wastelands är på måndag men sedan igår har det gått att lyssna på hela albumet på Peters MySpace.



Aftonbladet