Scott Pilgrim vs. the World

I den mörkaste vintern började nördar över hela världar hetsa upp sig över en film som snart skulle uppfylla alla deras halvvåta drömmar. Dålig humor, oräkneliga TV-spelsreferenser, vansinniga slagsmål och karaktärer som de kunde relatera till utlovades. Seriefiguren Scott Pilgrim skulle bli film. Jag blev själv rätt exalterad. Jag såg de trailers som släpptes jättemånga gånger och började räkna dagarna till premiären. I väntan läste jag alla Bryan Lee O’Malleys seriealbum om nördhjälten Scott Pilgrim. Jag var lite splittrad till serien och gillade egentligen mest det faktum att den utspelade sig i Toronto, och att många kända landmärken och lokala företeelser fick utrymme i serien. Det kändes kul. Serien förlorade dock mycket på sin värdelösa story – och sin ännu sämre humor. Men det verkade som att filmen skulle bli mycket bättre än serien. Den skulle ju ha färg, musik och Michael Cera i huvudrollen. Ju fler gånger jag såg trailern desto mer kändes det som att filmen skulle bli fantastisk. Jag ville snabbspola mig igenom sommaren så att jag äntligen skulle få se filmen. Men självklart skulle vi i Sverige behöva vänta flera månader längre än resten av världen för att få se den i våra små biografsalonger. Samma dag som filmen hade premiär dök dvdrippen upp på Piratebay. Men med förväntningarna på topp tog jag mig ändå till biografen för att se Scott Pilgrim vs. the World .

Tillsammans med Zack Snyders filmatisering av Watchmen – som faktiskt är en av mina största filmupplevelser de senaste åren – är Scott Pilgrim vs. the World den seriefilm som är mest trogen sin förlaga. Regissören Edgar Wright har följt Bryan Lee O’Malleys serie slaviskt. Har man läst serien känner mig igen sig. Hela tiden. Och det är förstås på gott och ont. Om man inte tyckte att Scott Pilgrim var särskilt rolig som serie kommer man inte skratta högt när man får höra skämten igen - även om replikerna levereras av ett duktigt gäng skådespelare. Micheal Cera var förstås det självklara valet för huvudrollen. Han är som gjord för rollen och precis som Scott Pilgrim är han kanadensare. Här får han göra samma roll som vanligt (är det inte dags att pensionera honom snart?) och han gör den lite sämre än vad han har gjort den i Superbad, Paper Heart och Youth in Revolt. Men han gör ändå rollen på ett bra sätt och lyckas blåsa lite liv i den ganska genomskinliga karaktären. Annars är det birollerna som gör filmen sevärd. Kieran Culkin, söta Aubrey Plaza och Jason Schwartzman har riktigt sköna roller. Storyn i Scott Pilgrim vs. the World förtjänar inte någon längre genomgång. Pojke möter flicka och måste slåss mot hennes tidigare älskare. Det är en rätt tråkig story och den har blivit rejält mycket sämre i filmen än vad den var i serien. I serien fick alla karaktärer mer utrymme och skildringen av unga människors vardag, med tristess och vanliga problem, var det som gav mig mest. I filmen har sex seriealbum komprimerats till en effektiv långfilm. Allt sker i ett väldigt raskt tempo och det känns väldigt fluffigt och innehållslöst. Men allt är genomfört på ett spektakulärt sätt.

Scott Pilgrim vs. the World är vansinnigt snygg. Även de nedtonade vardagsscenerna har imponerande bildlösningar och serieestetiken har överförts till filmen på ett ovanligt lyckat och effektivt sätt. Tillsammans med den syrefattiga luften och lukten av svettiga nördarmhålor i biografsalongen blir det en väldigt stark upplevelse – som dock inte lämnar mycket mer än tomhet efter sig. Serien Scott Pilgrim var väldigt kanadensisk på många sätt. I filmen får inte det kanadensiska lika mycket utrymme, även om jag ibland känner igen mig i Torontomiljöerna. Däremot måste den Ontariobaserade pizzakedjan Pizza Pizza vara väldigt nöjda – de kommer förmodligen aldrig synas i en storfilm igen. Av någon anledning lät Bryan Lee O’Malley nästan samtliga av sina karaktärer spela i häftiga band och det genomförs på ett rätt snyggt sätt i filmen. Det var väl egentligen meningen att banden skulle vara fullständigt värdelösa, men det fungerar mycket bättre i en serietidning där man slipper lyssna på musiken. I filmen låter banden riktigt bra. Beck, Broken Social Scene och andra kreddiga artister har hjälpt till med soundtracket och deras musik bidrar till att Scott Pilgrim vs. the World blir en ganska lyckad filmupplevelse. Och nördarna lär vara oerhört belåtna.



DN, SvD, Aftonbladet