Mina föräldrars skivsamling innehåller en hel del bra grejer och jag har den att tacka för många av mina musikupptäckter. När jag var liten gillade jag att leta igenom skivsamlingen efter fulroliga omslag och mest fulroligt av dem alla var omslaget till Rock 'n' Roll with the Modern Lovers med Jonathan Richman. Några år senare började jag gilla honom i samband med hans sköna roll i bröderna Farrellys roliga There's Something About Mary, och började leta efter skivor han spelat in. Bäst av skivorna är debuten, The Modern Lovers med The Modern Lovers. Det är en helt fantastisk rockskiva med enbart riktigt starka låtar och de flesta av Richmans bästa låtar hittas där.
Jonathan Richman är en tokrolig och annorlunda rockmusiker som trots roliga texter aldrig släpper allvaret. Han är också den enda människan i hela världen som kommer undan med smeknamnet Jojo. Det var ett tag sen Jojo släppte något nytt material, senast var det år 2004 med skivan Not So Much to Be Loved as to Love, och efter hans lite tråkiga spelning på Debaser förra året har min fascination för honom minskat. Nu är han dock tillbaka med en ny skiva, Because Her Beauty Is Raw and Wild.
Det är en avskalad Jonathan Richman som hörs på den nya skivan. Trummor och ensam gitarr är allt, men det funkar riktigt bra. Han verkar inte ha förändrats särskilt mycket, han sjunger fortfarande om konstnärer och låtarna är både känslosamma och roliga. Ibland sjunger han på spanska (och franska) och han gör en lite uppdaterad version av låten Old world från den enda Modern Lovers-skivan. Han kör också en Leonard Cohen-låt, Here it is, som passar väl in i sammanhanget. Ganska typiskt Jonathan Richman alltså. Det är nog lugnt att påstå att om du gillar Jojo sen tidigare kommer du garanterat gilla Because Her Beauty Is Raw and Wild också.
Jonathan Richman har gett ut en jävla massa skivor och när det kommer något nytt är det rätt vettigt att fråga sig hur de nya grejerna står sig jämfört med de gamla. Jag tror aldrig att han kommer nå upp till samma höjder som han gjorde på Modern Lovers-skivan och det tror jag han har insett själv också. Men den här skivan är faktiskt bättre än de senaste skivorna. Texterna är starkare och låtarna känns allmänt bättre. Det finns några bra låtar på skivan som mycket väl kan leva vidare som Jojo-klassiker, framförallt When we refuse to suffer och As my mother lay dying. Det här är den typen av album som kräver ett antal lyssningar för att riktigt mogna, och just därför riskerar nog skivan att hamna i skymundan. Trots att det är ett bra album har det släppts bättre grejer den här sommaren som jag tror många kommer prioritera. Själv kommer jag fortsätta lyssna på den här skivan ett bra tag, Jonathan Richman är en artist som jag gärna återkommer till.
Läs gärna Håkan Steens fina recension av skivan, utan den hade jag nog missat skivan totalt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar