Paul Simon – En sagofiering

Ibland känns det som att vardagen och livet blir lite för tungt för att bära alldeles själv, och då kan det vara bra att ha en hjälte. Någon eller något att tro på. En slags Gud för oss som inte tror på Gud. När jag var liten hette hjältarna Robin Hood och Batman. När jag var lite, lite äldre hette hjältarna Joe Strummer och Bob Dylan. Men jag gjorde misstaget att sagofiera och idolisera dem, jag fick för mig att de var mer än människor. Utan brister. Sen läste jag ett gäng biografier och såg ett par dokumentärer och drog slutsatsen att de här männen var mer svin än hjältar. Men de är ändå hjältar för mig. Antihjältar. För att inte tala om den gången jag hittade en serie porrbilder med min "yngre tonårsidol" Joakim Thåström. Att se Thåström, eller Helmut, som han kallades i artikeln ta sin "flickvän" i 2:an (som ungdomarna på Flashback så lustigt kallar det) vände upp och ner på min världsbild.

En riktig hjälte måste vara en felfri människa. Och sådana finns inte. Men jag tror att jag kanske ändå har hittat en i Paul Simon. Egentligen vet jag inte så mycket om honom. Jag har lyssnat på hans musik i många, många timmar men utöver vad man utröna ur musiken vet jag inte mycket mer om honom än vad som finns att läsa på Wikipedia. Bra så. För i mitt huvud är Paul Simon den finaste av människor. Jag har sagofierat honom totalt.

Paul Simon är en fin och söt liten man med fult tunt hår. Han står, och har alltid stått, på de svagas sida. Han är ju själv så svag och resonerar att något annat vore fel. Han skulle aldrig uttrycka sig som alla andra att "invandrarna självklart kan få bo här, men då måste de anpassa sig till vår kultur. Inget jalla-jalla och sånt. Och ingen sån där hederskultur eller vad det nu är det de håller på med, invandrarna". Paul Simon tycker istället att andra kulturer är det finaste som finns och han lär sig gärna allt som människor från andra kulturer har att erbjuda. Han älskar att experimentera med nya rytmer och nya kryddor. Paul Simon tycker inte om klasskillnader och förtryck. Han skäms och har en hemsk ångest över att han ju faktiskt är ganska rik. Han försöker gottgöra det genom att skänka allt han har och sig själv till tredje världen och alla andra som behöver det. För vi får inte glömma bort att det också finns barn som mår dåligt och behöver hjälp på hans gata hemma i stan och inte bara i Kongo. Paul Simon mår dåligt över att han inte kan hjälpa alla människor i hela världen, och anordnar en storslagen konsert i Central Park för att samla in pengar till de behövande.

Och så fortsätter det i alla oändlighet i min fantasi. Varje gång jag känner mig svag tänker jag lite på Paul Simon och mår plötsligt lite bättre. Det tycker jag att du också ska göra.