tisdag 12 augusti 2008
Finpop goes Fulpop
Skräck är ett exempel på en genre som jag betraktar som ”dålig litteratur”. När jag var yngre läste jag visserligen mycket av Poe och Lovecraft och jag uppskattar John Ajvide Lindqvists böcker (men där ingår ju även socialrealism och en massa Morrissey-referenser), men annars betraktar jag ofta skräckgenren som billig fulpop. Nu har jag dock gjort ett undantag och läst två skräckromaner, och i båda fallen är det p.g.a. av Stephen King.
Den där Stephen King är en man jag har ett lite komplicerat förhållande till. Jag gillar honom och jag gillar honom inte. Jag har aldrig blivit särskilt imponerad av de böcker av honom jag har läst. On Writing var den King-bok jag läste senast och den var faktiskt bra. Han verkar rätt vettig som person och många av de filmer som baseras på hans texter håller jag väldigt högt. The Shining är en av mina absoluta favoritfilmer (fast den ska ju inte King gilla själv, av någon idiotisk anledning) och Nyckeln till Frihet och Den gröna milen är två riktigt bra filmer. Om Stephen King påstår att en bok är fantastisk och bör läsas blir jag tillräckligt intresserad för att kolla upp boken.
Ruinerna - Scott Smith
Stephen King har tydligen uttalat sig om att Ruinerna skulle vara den bästa skräckromanen från det nya århundradet. Även om det nya århundradet inte pågått särskilt länge befinner sig skräckgenren i en rejäl kris om det här är det bästa den kan prestera.
Ruinerna handlar om fyra ganska vanliga (och ganska stereotypa) vita. amerikanska ungdomar (de är uppenbart inte backpackers men det är vad det står på omslaget. Där kan man också läsa att boken påminner om Mörkrets hjärta vilket är fullständigt befängt.) från den övre medelklassen. Till hösten ska de börja plugga och nu är det tänkt att de ska spendera tre lugna sommarveckor i Mexiko. De träffar en tysk kille vars bror mystiskt har försvunnit i djungeln. Sugna på äventyr bestämmer de amerikanska ungdomarna, tillsammans med en lustig grek (som gillar att supa och festa, men inte fattar ett ord engelska), att de ska följa med tysken för att leta efter den försvunna brorsan.
Jag skäms lite att säga att jag tyckte de första hundra sidorna var rätt bra. Boken har ett rätt bra driv från början och det händer en massa saker hela tiden. När de sen ger sig in i djungeln, ignorerar de erfarna mayaindianernas varningar och tvingas slåss mot en ondskefull växt resten av boken dör allt som var någorlunda bra. Det blir tråkigt, segt, stereotypt, förutsägbart och ointressant. Språket är ingen höjdare och det känns som att man har läst och sett det här många gånger innan. Inte oväntat finns det en ny film baserad på boken, The Ruins, som tydligen ska vara ännu mer värdelös en boken. Jag har bara hört dåligt om filmen och efter att ha läst boken tänker jag undvika filmen lika mycket som jag tänker undvika böcker rekommenderade av Stephen King.
En hjärtformad ask – Joe Hill
Stephen Kings två söner är också ”författare”. Kvaliteten på deras alster kan (och bör) givetvis ifrågasättas, och det skulle inte förvåna mig om det mesta är fullständigt värdelöst. En av sönerna heter Joseph Hillstrom King efter den svenska arbetarhjälten Joe Hill, och det får ju ändå ses som en av de bra saker som Stephen King har uträttat här i livet. Att döpa sin unge efter en svensk arbetarhjälte, alltså. Det tyder ju på att han inte är helt dum i huvudet. För att inte kopplas samman med pappa gömmer sig Joseph Hillstrom King bakom pseudonymen Joe Hill. Det är givetvis coolt, men totalt meningslöst eftersom alla ändå vet att han är Stephen Kings son. Joe Hills böcker har fått hyfsat mycket uppmärksamhet och positiv kritik, så jag tänkte att jag skulle läsa en av hans böcker. Det borde jag inte har gjort.
En hjärtformad ask handlar om en jobbig rockstjärna (av det jobbigaste slaget) som köper en vålnad på internet. Självklart blir det en massa problem med den här vålnaden och det hela utvecklar sig till den sämsta roman jag vidrört hittills i år.
Jag borde ha anat att något var fel när jag läste att Joe Hill vunnit Bram Stoker-priset. ”Vad i helvete är det för idiotiskt jävla pris?!”, tänker du. Det borde jag också ha tänkt, och om inte annat borde jag ha blivit avskräckt av sammanfattningen av den usla storyn på bokens omslag.
Det finns inget som är bra med En hjärtformad ask. Titeln är tagen från den gamla Nirvana-låten, Heart-Shaped Box, och Joe Hill öser på med referenser till den fulaste av den fula populärkulturen. Det är mycket goth- och metalgrejer i boken, och jag får spykänslor av dessa redan på första sidan.
Storyn är förstås värdelös, men sämst av allt är nog ändå språket. Joe Hill skriver som en riktigt dålig fantasyförfattare, och utöver det är översättningen dålig. En hjärtformad ask är en bok som jag skäms över att ha i bokhyllan och därför kommer den ges bort till första lämpliga offer, eller ännu hellre förstöras så att ingen kan läsa den.
Sammanfattningsvis kan man säga att min studie i skräcklitteratur har fått mig avskräckt för all framtid. Jag tänker (utöver Ajvides böcker och några andra undantag) aldrig mer läsa en skräckroman.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar