Kaltenburg – Marcel Beyer

Hermann Funk är en ganska stel och inte särskilt funky ornitolog (en zoolog som studerar fåglar alltså). Han stiftar bekantskap med en kvinnlig tolk som av någon anledning är intresserad av hans minnen från barndomen och framåt. Minnen som ibland är intressanta men ofta sövande och tråkiga, och till synes helt meningslösa. Varför tolken har något egentligt intresse av att få veta alla de här minnena känns obegripligt, men jag antar att hon fortsätter att lyssna av samma anledning som jag fortsätter att läsa.

Hermann Funk berättar om barndomen i Dresden och om hur hans föräldrar dör när de allierade bombar staden. Han får en mentor i ornitologen Ludwig Klatenburg som han fortsätter att studera för. Denna Kaltenburg är, mer än Hermann Funk, romanens centrala gestalt. Kaltenburg är en märklig figur med en komplicerad personlighet och ett mystiskt förflutet.

Marcel Beyer skildrar Tyskland, med Dresden i fokus, från andra världskriget och framåt. Att romanens karaktärer i de flesta fall är ornitologer öppnar upp för en massa snack om fåglar. Det är fakta om fåglar, anekdoter om uppstoppade fåglar och, mer intressanta, jämförelser mellan fåglar och människor. Som läsare känns det som att man smyger runt på tår bland Hermann Funks minnen, och när man har läst klart frågar man sig om man verkligen fick veta något helt säkert.

Jag tar mig friheten att kalla Kaltenburg för en ”prettobok”. En ”prettobok” är inte nödvändigtvis något dåligt, och boken har flera passager och stycken som är väldigt intressanta och får mig att läsa vidare, men helheten känns pretentiös och tråkig. Som man kan läsa på omslaget:

I denna skildring av fåglar och människor spelar Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt en viktig och mångbottnad roll; dess tyska översättningshistoria rimmar väl med dess kvaliteter som överlevnadskonst och minnesteknik.

Jag ska ärligt säga att jag aldrig (liksom romanfigurer Hermann Funk) har lyckats forcera På spaning efter den tid som flytt trots att jag försökt både en och två gånger. Något mer angeläget har alltid dykt upp och Proust har lagts åt sidan. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer läsa igenom alla volymerna. Förmodligen har man mer behållning av Kaltenburg om man har läst Proust, men det är inte säkert att så är fallet. En av karaktärerna i boken snackar mycket om Proust och jag tycker att sättet som Beyer skriver och behandlar karaktärernas minnen påminner om det lilla jag har läst av Proust, men mer kopplingar än så verkar det inte vara.

Bokens mest intressanta karaktär är helt klart Ludwig Kaltenburg och det var för att få veta mer om honom som jag slutförde boken. Bokens efterord av den svenska översättaren, Ulla Ekblad-Forsgren, gör att boken känns mer angelägen och intressant. Ludwig Kaltenburg är tydligen inspirerad av den verkliga zoologen Konrad Lorenz.

Är det här en bok jag rekommenderar? Det är den avgörande frågan i alla bokrecensioner jag skriver och här är svaret ”NEJ!”. Om du är en tråkig jävel kan den här boken falla dig i smaken. Den innehåller några rätt lysande iakttagelser och sanningar men det är många sidor mellan dessa och som läsare riskerar man att somna på vägen dit.