I femton år har den gamle översten väntat på sin pension, men den verkar aldrig komma. Tillsammans med sin fru lyckas han överleva utan inkomst, och hans enda stolthet är den stridstupp som han när och tränar. Översten fortsätter optimistiskt att vänta på pensionen, medan situationen för honom och hustrun blir allt svårare.
I Översten får inga brev skildrar Gabriel García Márquez fattigdom och utsatthet på ett väldigt träffande sätt. Hans skildring av den fattiga översten som outtröttligt fortsätter kämpa för sin stolthet i en ganska hård och otäck värld berör mig verkligen.
Márquez är mest känd för Hundra år av ensamhet, som jag räknar till de bästa böckerna någonsin. Översten får inga brev är betydligt mindre till formatet jämfört med den romanen, och ligger till sidantalet och väger någonstans mellan en längre novell och en kortare roman. Det är också en betydligt mer jordnära bok och det går lättare att följa händelseförloppet här än i Hundra år av ensamhet.
Gabriel García Márquez är en suverän författare och Översten får inga brev är en läsvärd kortroman, men den kan inte mäta sig med Hundra år av ensamhet. Márquez skriver väldigt bra och har hjärtat på rätta stället. Han är en av de riktigt stora författarna.
Min utgåva av Översten får inga brev är utgiven av det lilla förlaget Bokförlaget Tranan och är en del av det sympatiska Macondo-projeket. Det som gör den här utgåvan extra läsvärd är det suveräna förordet och efterordet. I förordet berättar författaren Alejandro Leiva om sin relation till boken. Det är personligt, fint och väldigt sympatiskt. I efterordet ger skribenten Eva Stenvång en kort och välskriven introduktion till latinamerikansk litteratur. Jag tycker hon lyckas sammanfatta magisk realism på ett lysande sätt:
Det vill säga när det imaginära tränger in i verkligheten eller tvärtom. Ungefär så.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar