För två veckor sedan hade jag aldrig hört talas om den italienska författaren Italo Calvino (1923-1985). Så här i efterhand känns det lite konstigt att hans böcker har undgått mig då det är just den sortens böcker som jag lägger ner ganska mycket tid att leta efter.
Det är Albert Bonniers Förlag som har gjort en kulturgärning och nyligen gett ut tre av Calvinos böcker samlade i en volym i deras Klassiker-pocketserie. De tre böckerna skrevs under 1950-talet och samlades 1960 i en volym. Romanerna utgör en trilogi som Calvino kallade ”Våra förfader” (I nostri anteniti). De tre romanerna är, i tur och ordning:
Den tudelade visconten
Den tudelade visconten handlar om en viscont som i ett krig mot turkarna klyvs på mitten. I den ena halvan koncentreras alla vicontens bra och fina sidor medan den andra halvan består av hans dåliga och elaka sidor. Den elaka halvan åker hem och börjar sprida skräck i grevskapet.
Den tudelade visconten är en sagolik och väldigt rolig berättelse. Humorn är helt sinnessjuk och bisarra händelser inträffar hela tiden. Det är en ganska kort roman som omfattar drygt hundra sidor. Den är full av symbolism, och kan antingen läsas som en saga eller tolkas på flera sätt.
Klätterbaronen
Klätterbaronen är det centrala och mest omfattande verket i trilogin. Den handlar om en pojke från överklassen som tröttnat på det mesta och lämnar sitt trygga liv för att leva i träden. Från och med att han klättrat upp i träden lever han hela sitt liv där, och kommer aldrig ner igen. Han växer upp, slåss mot sjörövare, brevväxlar med stora vetenskapsmän, gör revolution, träffar Napoleon, blir kär, har sex med ett stort antal kvinnor uppe i träden och har en fin relation till en tax. Berättaren är Klätterbaronens lillebror, som ser sin bror leva uppe i träden från sitt trygga liv nere på marken.
Klätterbaronen är en sällsamt vacker berättelse. Den är intelligent, intressant och ofta väldigt rolig och märklig. Liksom Den tudelade visconten kan Klätterbaronen läsas på flera nivåer, antingen som en underhållande roman eller som en bok som diskuterar frågor om natur, samhället och individens roll i samhället.
Den obefintlige riddaren
Den obefintlige riddaren är en typisk riddarhistoria, laddad med Calvinos säregna och absurda humor. Huvudpersonen är en riddare som inte finns, men ändå finns. Han är en tom rustning utan något som helst innehåll av kött och blod. På något sätt, fråga mig inte hur, lyckas han ändå var den mest ädla och skickliga av riddare.
Tyvärr är Dem obefintlige riddare den mest tråkiga boken i trilogin. Det kan bero på att det är den avslutande delen och att man hade väntat sig något mer storslaget, efter de två fantastiska tidigare delarna. Det är inte så att det är en dålig bok, men den står sig inte riktigt i jämförelse med de andra delarna. Den är inte lika intressant och rolig och saknar några riktigt bra karaktärer.
Som jag nämnt utgör alltså de tre romanerna en trilogi, men de behöver inte nödvändigtvis läsas i följd. De kan alla läsas fristående med samma behållning som om man skulle läsa allihop. Det är inga karaktärer eller händelser som återkommer i flera av romanerna, men de övergripande teman som Calvino tar upp i de olika delarna gör trilogin till en helhet. Som det går att läsa på baksidan:
”Jag har velat göra dem till en trilogi om erfarenheter av hur mänskliga varelser förverkligar sig, i Den obefintlige riddaren ett erövrande av varat, i Den tudelade visconten en strävan efter fullständighet bortom de stympningar samhället utsätter en för, i Klätterbaronen en väg till en icke-individualistisk fullständighet som kan uppnås genom troheten mot ett individuellt självbestämmande: Tre steg i riktning mot friheten...”
De tre delarna utspelar sig alla också i historiska miljöer, och Calvino har valt att berätta alla böckerna i 3e person med olika berättarröster. De olika berättarrösterna fungerar väldigt bra, och särskilt i Klätterbaronen når Calvinons användning av berättare perfektion. Calvino använder sig också mycket av ”magisk realism” och det är förhållandevis många sagoelement i böckerna. Han använder dessa grepp med stor skicklighet och det fungerar hela tiden väldigt bra, och snarare ökar texternas trovärdighet än minskar den.
Calvinos språk är genomgående väldigt bra. Det är väldigt ofta under läsandet som jag hittar stycken som är otroligt roliga, smarta och välformulerade och som skulle passa utmärkt att citera i alla möjliga sammanhang. Han skriver med en lätthet och lekfullhet man sällan stöter på i ”prettoböcker” (att det här är lite av prettoböcker kan ingen bestrida). Han är alltid rolig och skämtsam, utan att någonsin förlora allvaret. Låt er inte avskräckas av att den här utgåvan ser oändligt pretentiös och tråkig ut (omslaget pryds av en klassisk målning och citat, inte ett ord av vad man egentligen har att vänta innanför pärmarna.) för när man väl har öppnat boken väntar en fantastisk läsupplevelse. Utöver omslaget är det här en väldigt bra pocketutgåva med relativt stort typsnitt och ett bra och intressant förord. Du kan förmodligen inte spendera 39 spänn på något bättre.
Italo Calvino har skrivit flera andra intressanta böcker och med stor sannolikhet kommer jag recensera fler böcker av honom här på bloggen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar