Finpop i London

Det var en vecka sedan jag skrev här senast. Jag vet inte om någon har märkt av min frånvaro, jag vet inte ens om den här bloggen har några läsare. Skitsamma, anledningen till att jag inte har skrivit något är att jag har varit i London.

Jag flög till London med Ryanair tidigt (!) på morgonen för nästan inga pengar alls. Med Ryanair får man vad man betalar för; man sitter trångt och personalen har obefintliga kunskaper i engelska och svenska. Men man kommer fram, och det är ändå huvudsaken.

Det första man slås av när man kommer till London är att det är väldigt rent överallt. Inget skräp på gatorna och allt känns väldigt fräscht. Inte alls som i Sverige och Uppsala (kanske Sveriges smutsigaste stad). Det andra man slås av är att staden är full av turister. Turister överallt. Turister som fotograferar allting och vandrar runt i sina Vans- och Converseskor (Converse (främst den klassiska, höga canvasmodellen) är årets motsvarighet till Foppaskorna, och det börjar bli svårt att hålla sig för skratt när man ser ”rockiga” människor i Converse) över hela London.

När man väl vant sig vid turisthavet kan man börja utforska staden. Jag har farit fram och tillbaks genom London, till fots och med buss och tunnelbana. Det har varit väldigt intensivt och det är svårt för mig att redogöra för alla upplevelser varför jag har valt att koncentrera mig på ett fåtal händelser.

Den häftigaste platsen i London är helt klart Highgate Cemetery , en igenvuxen viktoriansk kyrkogård i norra London. Det går inte att göra kyrkogården rättvisa med bilder, så jag rekommenderar alla att åka dit. Det är en fantastisk upplevelse, särskilt den här tiden på året då träden fortfarande är fulla av gröna blad. En bonus är att inte särskilt många turister verkar hitta dit så besöket på kyrkogården blir en lugn stund i hetsen. Den mest kända personen som ligger begravd på Highgate Cemetery är Karl Marx och hans grav är fin, och lite komisk.

Eftersom mitt favoritband är The Clash var jag tvungen att åka ut till Brixton en dag. Brixton är en rätt ruffig stadsdel med en ganska avslappnad attityd till droger. Vill du röka på när du är London är det helt klart till Brixton du ska bege dig. Det finns egentligen inte särskilt mycket att se i Brixton men det är en ganska skön stämning där ute och hela stadsdelen känns ganska Clashig. P.g.a. Morrissey gjorde vi också ett besök i Vauxhall. Det var en ganska ordinär stadsdel, men det är kul att ha varit där.

London är fullt av museum och de flesta av dem är fulla av turister. En hel del museum besöktes varav Tate Modern var det häftigaste. Det bästa med Tate Modern är att de har öppet till 22.00 på fredagar och lördagar, och jag tycker flera svenska museum borde följa deras trevliga initiativ. På lördagskvällen var det väldigt lugnt på museet och man kunde lugnt titta på museets fina samlingar.

Efter att ha läst boken Kensington Gardens av Rodrigo Fresán var jag tvungen att göra ett besök i Kensington Gardens och titta på Peter Pan-statyn. Statyn var fin och jag förstår varför Barrie gillade parken så mycket. Inte långt ifrån statyn träffar vi en halvgalen indier som med djurläten lockar till sig ekorrar, råttor och fåglar som äter ur hans händer. Han berättar att han sett djuren göra ”awesome and fantastic things” när parken är folktom. Han berättar också att han kommer till samma plats varje dag efter jobbet och spenderar några timmar med djuren. En obehaglig och fascinerande kille, konstaterar vi och går vidare. Parken är full av ekorrar och de är helt oblyga och det är lätt att få dem att äta ur händerna, vilket vi självklart testade. Jag gillar verkligen ekorrar.

Med i ryggsäcken hade vi Lars-Åke Madelids Roadrunner - rockvandringar i 60-talets London, en annorlunda guidebok som kom förra året. Madelid guidar läsaren runt i London och man får veta var bandmedlemmar från Kinks, Stones och Beatles levde och spelade på 60-talet. En småkul idé, som fungerar halvdant både i teorin och praktiken. Men gillar man 60-talsmusik är det kul att vandra omkring i bl.a. Soho. Kvarteren andas verkligen gammal rock.

På måndagen tog vi oss ut till Notting Hill för att besöka Notting Hill-karnevalen, ”Europas största gatufestival”. Det var en ganska intressant tillställning men behovet av se juckande västindier var ganska snabbt stillat och vi tog oss från karnevalen. Antalet besökare på karnevalen var väldigt stort och dagen därpå (igår alltså) kunde vi läsa om ”riots” och ”mobs” på karnevalen.

Utöver alla turister och all skit som finns i London för att tillfredsställa dem är det sämsta med London att det ofta är svårt att hitta folk som talar engelska. Det är helt bisarrt att man är i Englands huvudstad och pratar bättre engelska än nästan samtliga man träffar. Majoriteten av personalen på restaurang, hotell, museum och affärer har ytterst bristfälliga kunskaper i det engelska språket (billiga gästarbetare allihop, misstänker jag), och det är uppenbart att man inte ska åka till London om man vill träna sin engelska.

Efter en vecka i London är man rätt trött i fötterna och trött på folk, men det har helt klart varit en kul och intressant resa. Det var första gången jag var i Storbritannien och jag kommer garanterat åka tillbaks, men förmodligen dröjer det innan jag besöker London igen.