Bara Django var bättre

På 1930-talet var Emmett Ray en av världens bästa gitarrister. Det var bara den legendariska zigenaren Django Reinhardt som var bättre. Django var Emmets största idol och varje gång han såg honom live svimmade han. När Emmet lyssnade på Djangos inspelningar grät han oavbrutet. Djangos gitarrspel var det vackraste som han någonsin hade hört och även om Emmet älskade att skryta om sin talang jämförde han sig aldrig med Django.

Emmet Ray var en hallick och alkoholist. Han var ett egocentriskt svin men framförallt var han en stor musiker. Han fick inspiration till musiken genom att titta på tåg och skjuta råttor på soptippar. Tyvärr lyckades han aldrig slå igenom, men de få inspelningar som finns kvar vittnar om en fantastisk gitarrist. Emmet verkade aldrig hitta sin plats i tillvaron och drog från den ena platsen till den andra. Hans största kärlek var en stum kvinna men liksom med allt annat i sitt liv slarvade han bort henne. En dag försvann Emmet och ingen vet riktigt var han tog vägen. Många påstår att han faktiskt var bättre än Django.

Filmen Sweet and Lowdown (Dur och moll) från 1999 skildrar den fiktiva gitarristen Emmet Rays liv under 1930-talet. Den regisserades och skrevs av Woody Allen, och jag ser det som en av hans bästa filmer. Det är en vild skröna, berättad med fantastisk känsla. Woody Allen älskar jazz och han har imponerande kunskaper om 1930-talets USA och tidens jazzscen, vilka han har omsatt till den här underbara filmen. Sweet and Lowdown ligger i gränslandet mellan spelfilm och låtsasdokumentär. Roliga intervjuer med journalister och jazzvetare varvas med det vanliga spelfilmsformatet. Det är en fascinerande och engagerande film, som hela tiden känns väldigt speciell.

Emmet Ray spelas av Sean Penn, och han är som vanligt otroligt skicklig. Penn är känd för att gå in i sina roller, och inlevelsen när han gestaltar Emmet är total. Emmet Ray är en väldigt bisarr figur, och trots att han är väldigt osympatisk känner man ändå för honom. Sweet and Lowdown är på många sätt en komedi, men Sean Penn känns alltid trovärdig och äkta i sin roll. Han spelar rollen Emmet Ray på fullaste allvar, och det blir därför en av hans mest minnesvärda roller.

Vad som gör Sweet and Lowdown ännu bättre är den fantastiska musiken. Jag har alltid varit fascinerad av gitarrister som Django Reinhardt och musiken i filmen känns både autentisk och medryckande. Filmer som Sweet and Lowdown görs väldigt sällan, och jag kan verkligen rekommendera alla som gillar Woody Allen, Sean Penn eller gammal gitarrmusik att se den. Och någon av de sakerna måste alla gilla.