När jag var i lågstadieåldern var jag besatt av svärdsfäktande män. Min största idol var Robin Hood, och De tre musketörerna kom inte långt efter. Flera gånger varje vecka, i flera års tid, såg jag den Disneyproducerade musketörfilmen med Kiefer Sutherland och Charlie Sheen. Det var min absoluta favoritfilm och jag tröttnade aldrig på de rafflande fäktningsscenerna, den brinnande vänskapen, de snygga dräkterna och den gripande kärlekshistorien. Jag kan fortfarande storyn utantill. Låten från filmen med Rod Stewart och Bryan Adams dyker upp i bakhuvudet ibland. Jag älskar verkligen musketörerna och när jag fick chansen att se genrepet av Alexander Mørk-Eidems uppsättning av den klassiska historien på Stockholms Stadsteater fanns det inte en chans att jag skulle banga. Det är en rockig, sleazig och ofta fånig variant av De tre musketörerna men det svänger från början till slut. Det är utan tvekan en av de bättre teateruppsättningar jag har sett – någonsin, alla kategorier – och jag kan rekommendera alla att gå och se den.
Föreställningen bygger på Alexandre Dumas klassiska berättelse om De tre musketörerna, men storyn är rejält skruvad. Musketörerna är ett slitet hårdrocksband som lever ett tufft leverne i sleaziga och skrattretande kläder. D'Artagnan är en rocker från landet som kommer till Paris för att joina musketörerna. Storyn i sig är kanske inte särskilt spännande, men genomförandet är verkligen grymt. De tre musketörerna befinner sig någonstans i gränslandet mellan teater och musikal. Det sjungs mycket och majoriteten av sångerna är pop- och rockklassiker från 80-talet. Skådespelarna sjunger bra, och man får bland annat höra U2, Madonna, Michael Jackson, Aerosmith och till och med The Clash. Flera kända skådespelare är med i föreställningen, och jag tycker samtliga skådespelare gör bra prestationer. Roligast är det att se Leif Andrée och Fares Fares som två av musketörerna. Det är nästan alltid många personer på scenen och allt flyter på väldigt bra. Dansarna är jätteduktiga och det finns onekligen driv i musiken. Det är glittrigt och glammigt och ibland blir det väldigt gay. Fjollan inom mig fnittrar förtjust.
Jag går inte på teater särskilt ofta. Det brukar bli en eller ett par föreställningar varje år, och det är sällan som jag har sett några minnesvärda uppsättningar. De tre musketörerna börjar riktigt bra, men även om jag är imponerad från start tar det ett tag innan mina allmänna teatermisstankar har släppt. Efter den första halvtimmen inser jag att det här kommer hålla hela vägen. Ensemblen är duktig, låtvalen är smarta och roliga, ljuset och ljudet är grymt och det är till och med riktigt roligt emellanåt. Dessutom slipper man det som jag brukar störa mig på när jag går på teater, nämligen högtravande dialog och stelt och konstlat skådespel. Alla som medverkar i De tre musketörerna verkar ha väldigt kul på scenen, och det ser väldigt naturligt ut. Nästan samtliga roller säger ”Fuck” i samma utsträckning som The Dude, och jag måste erkänna att jag är imponerad. Jag är övertygad om att även de mest bittra teaterfienderna kommer uppskatta det här.
Allra roligast är Leif Andrée. Han är fet och sin rejäla flint döljer han under en rockig peruk. Hans kroppsform är onekligen väldigt komisk och han framhäver den på bästa sätt, med små läderkalsonger och tighta kläder. Han är kaxig och droppar galet roliga repliker. Roligast är nog när han med sin stenhårda attityd attackerar ärkefienden med den kaxiga klassikern ”Kan du vara så vänlig att suga min kuk?”. Att Alexander Mørk-Eidem har studerat den klassiska Saturday Night Live-scenen ”More cowbell” är uppenbart, och Andrée rockar kobellan nästan lika hårt som Will Ferrell själv. Det är verkligen underbart att se. De tre musketörerna gränsar ofta till buskis, men faller lyckligtvis aldrig över till buskishelvetet. Humorn är ofta billig, enkel och fånig. Men här funkar det ypperligt. Både jag, min svårflirtade lillebror och resten av publiken har kul åt dumheterna på scenen.
Scenografin och scenlösningarna är riktigt bra. Allt är väldigt snyggt och smart byggt, och scenen används på ett ypperligt sätt. Kläderna och sminket är också fantastiskt. De har inte sparat på det smaklösa från 80-talets hårdrocksscen och man får se mycket sköna och sleaziga kläder och frisyrer. Det är latex, pungpåsar, nätstrumpor, pudelrockfrisyrer och mycket mer. I en scen har alla blivit new age hippies och springer omkring och hummar iklädda ”blöjor”. Det är väldigt kul och det verkar onekligen som att den gamla snuskgubben Maharishi Mahesh Yogi har manipulerat rollfigurerna.
Många ser säkert teater som tråkig finkultur för jobbiga kärringar i Marimekko-dräkter, men mycket mer folkligt än den här uppsättningen av De tre musketörerna blir det inte. Ibland blir det nästan för folkligt och mainstream, men det gör samtidigt att det blir galet opretentiöst och ännu mer älskvärt. De tre musketörerna har något att erbjuda till alla, och är du inte en tråkig jävel kommer du älska det här. Om De tre musketörerna inte blir en succé är det något fel med det svenska folket. Det här är ett utmärkt alternativ till den skittråkiga Melodifestivalen och även om man bor några timmar från Stockholm är det värt att ta sig till Stadsteatern. De tre musketörerna är inte en omvälvande teaterupplevelse som ger nya insikter om livet, men det är en underhållande och rolig föreställning. Den enda invändningen jag har är att föreställningen är lite i längsta laget. Om de hade kapat en halvtimme av föreställningen tror jag att de hade vunnit på det. Jag kommer minnas de läderklädda musketörerna länge, och se tillbaks på det här som en uppsättning som träffade helt rätt.
En för alla - alla för en!
SvD, Leif Andrée-intervju från DN, GT
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar