Bra svensk film

Ända sedan jag lärde mig att läsa undertexter har jag varit misstänksam till svensk film. Varför ska man se svenska filmer när de i bästa film är hyfsade kopior av amerikanska filmer? Svenska filmer brukar vara antingen misslyckade prettoprojekt, massproducerade deckare eller Helena Bergström-katastrofer. De senaste åren har det mest snackats om de fruktansvärda Arn-filmerna och när utdaterade Lukas Moodysson-filmer får orimligt mycket uppmärksamhet är det inte konstigt att man vänder sig bort från svensk film. Därför blir jag väldigt överraskad när två av de bästa filmerna jag har sett den senaste tiden är nya svenska filmer. I båda fallen hade jag väntat mig tråkiga och väldigt mediokra filmer som enbart fått hyfsad kritik för att de är gjorda i Sverige av svenskar. Men det visade sig att det är två riktigt bra filmer, som mycket väl klarar av att stå på egna ben.

Maria Larssons eviga ögonblick
Jan Troell är onekligen en av de stora svenska filmregissörerna. Han har en lång karriär med många stora filmer bakom sig. Av någon anledning hade jag fått för mig att Maria Larssons eviga ögonblick skulle vara en plågsamt seg och pretentiös film. Oj, vad fel jag hade! Från början till slut är det här en fantastisk film, och när eftertexterna börjar rulla är jag mållös. ”Fan, vad bra!”, tänker jag. Berättelsen om arbetarklasskvinnan Maria Larsson som lever kring förra sekelskiftet och i smyg lär sig att fotografera är väldigt bra. Den skildrar en intressant tid i Sveriges historia, och den gör det på ett lysande sätt. Skådespelarna är fantastiska och särskilt Maria Heiskanen som gör huvudrollen är otroligt bra. I vanliga fall brukar jag ha svårt för Mikael Persbrandt men även han gör en grym rollprestation i den här filmen. Han spelar sin vanliga roll, men han gör den bättre och med mer inlevelse än någonsin tidigare. Bilderna är väldigt vackra och jag blir väldigt berörd av hela filmen. Flera gånger villa jag pausa och göra en tavla av det som syns på TVn. Maria Larssons eviga ögonblick är en stark och gripande film, som alla borde uppskatta. Lite oväntat får jag There Will Be Blood-vibbar flera gånger under filmen, vilket rimligtvis borde betyda att det är en lysande film. Jag förstår verkligen varför Maria Larssons eviga ögonblick tog hem de flesta av de tunga Guldbaggarna. Det var väldigt välförtjänt, och det var länge sedan jag såg en svensk film som var lika tillfredsställande som den här. Maria Larssons eviga ögonblick är en film som gör mig glad och hoppfull över svensk film.

Patrik 1,5
Patrik 1,5 är Ella Lemhagens återkomst. Hon gjorde flera filmer som var populära när jag var yngre, och hon pissade in sitt eget lilla område av Filmsverige. Det har varit hyfsat tyst om Ella Lemhagen de senaste åren men med Patrik 1,5 har hon gjort en sympatisk och mysig film. Patrik 1,5 är inte någon Maria Larssons eviga ögonblick. Det är en lättsam feel good-film som inte försöker vara mer än vad den är. Filmen handlar – som du säkert redan vet – om ett bögpar som har flyttat in i ett väldigt svennigt villaområde. De vill adoptera ett barn och ett missförstånd gör att de får en 15-åring med struligt förflutet på halsen. Det är upplagt för kulturkrock på flera håll, och filmen är väldigt förutsägbar. När det gäller den här typen av film spelar förutsägbarheten ingen som helst roll, utan det är snarare än förutsättning för att filmen ska fungera. Skådespelarna är bra och Gustaf Skarsgård övertygar som den snälla läkarbögen. Det är något speciellt med att se straighta män kyssa varandra på film, och här känns den homosexuella relationen väldigt trovärdig och äkta. Jag gillar att homosexualiteten är så avdramatiserad. Ella Lemhagen gör ingen stor grej av att huvudpersonerna är homosexuella och inte ens bifigurerna är särskilt fördomsfulla. De flesta fördomarna står nog publiken för. Patrik 1,5 känns lite som en film baserad på Nick Hornby-bok blandat med den sköna suburbsatiren från Edward Scissorhands. För mig betyder det att Patrik 1,5 är en väldigt trevlig och sevärd film. Att den bästa feel good jag har sett den senaste tiden skulle vara producerad i Sverige hade jag aldrig väntat mig, men så är det.