lördag 21 februari 2009

Finpops stora Sean Penn-special


Sean Penn var en av de första skådespelarna som verkligen fick mig att reflektera över skådespelet som konst. Han går alltid in för sina roller och närvaron är alltid total. Sean Penn blev snabbt en av mina favoriter och jag har aldrig sett honom göra en dålig roll. Imorgon är det dags för Oscarsgalan. Sean Penn är nominerad för Bästa manliga huvudroll för sin fantastiska roll som gayrättsaktivisten Harvey Milk i filmen Milk (som har svensk biopremiär på fredag). Mitt intresse för Sean Penn har alltid varit stort och lagom till Oscarsgalan har jag läst en bok om honom. Den heter Sean Penn: His life and times och är skriven av Richard T. Kelly. En underlig titel kan tyckas, då Sean Penn lär fortsätta leva och göra stora roller många år framöver, men det är en bok som verkligen går på djupet om Sean Penn, både som privatperson och skådespelare.

Sean Penn: His life and times är en ”oral biography”. Det betyder att den är baserad på intervjuer med Sean Penn själv och människor som känner och har jobbat med honom. Det är många kända skådespelare och regissörer som jag verkligen beundrar som uttalar sig, vilket förstås gör läsningen roligare. Jack Nicholson, Benicio Del Toro, Woody Harrelson, Kevin Spacey, Susan Sarandon och Woody Allen är bara ett fåtal av de som har intervjuats. Boken går igenom Sean Penns liv och alla hans filmer, fram till 2004 då boken skrevs, vilket innebär att alla de lysande filmer som Penn har gjort de senaste åren inte omnämns. Återigen kan det tyckas konstigt att skriva en så omfattande biografi om någon som är i mitten av sin karriär, men om man bortser från det är ”His life and times” en hyfsad biografi för de som älskar Sean Penn.

Mest intressant är det att läsa om Sean Penns ungdom och hur han slog igenom som skådespelare. Tydligen har Penn aldrig klarat av att göra auditions. Han ställer sig bara på scenen och tittar ner i marken och mumlar. Den enda anledningen till att han fick roller var att han kände rätt människor. När han väl hade börjat landa stora roller var det förstås inget problem för honom att fortsätta få roller. Alla hade insett att han var ett geni och en suverän skådespelare. Sean Penn började tidigt leva sig in i sina roller totalt. Även i hans tidiga filmer absorberades han helt och hållet av rollen, och levde som sin roll även utanför filminspelningen. När han gjorde Bad Boys 1983 filade han ner sina tänder och skaffade sig en riktig tatuering. Allt detta för att komma in i rollen som ungdomsbrottsling. Lite extremt kan tyckas, men det funkade ju onekligen mycket bra.

Sean Penn har också haft ett häftigt och omtumlade privatliv. När han var yngre hankade han sig fram på olika teatrar och hade inget eget boende. På 80-talet var han tillsammans med både Madonna och Bruce Springsteens syster (wow!). Han var våldsam och hade rykte om sig att vara en riktig bad boy. Vi får läsa mycket om hur Penn bestämde sig för att börja regissera egna filmer och även en hel del om hans politiska engagemang. Det konstigaste som man får läsa är att Sean Penn vid ett flertal tillfällen har boxats med Bob Dylan. Jag föreställer mig Dylan i shorts och boxhandskar och ler.

Sean Penn: His life and times känns ofta som en bakom kulisserna-dokumentär för samtliga av Sean Penns filmer. Filmerna beskrivs grundligt, många medarbetare uttalar sig och har du inte sett filmerna ska du nog akta dig. De spoilar nämligen sönder varenda liten detalj i filmerna, och avslöjar slut och budskap. Jag tycker inte det är särskilt kul att läsa dessa delar av boken, och i längden blir det väldigt tröttsamt. Jag har liksom redan insett att Sean Penn är en fantastisk skådis. Det är ju därför jag läser boken. ”His life and times” är bitvis underhållande och läsvärd, men du kan lika gärna läsa samma saker på Wikipedia, i ett betydligt kortare och mer lätthanterligt format.

Sean Penn har gjort många oförglömliga filmer och här nedan har jag listat mina fem Sean Penn-favoriter:

Fast Times at Ridgemont High
Häftigt drag i plugget (ännu en lysande svensk 80-talstitel) från 1982 satte standarden för den moderna high school-filmen. Det är en klassiker i genren, och en av de bästa amerikanska ungdomsfilmerna som har gjorts. Den är lättsam men samtidigt allvarlig. Cameron Crowe skrev boken som filmen bygger på efter att han hade gått undercover på en amerikansk high school. Den är väldigt ärlig, och allra bäst är den när Sean Penn dyker upp i bild. Han spelar den ständigt stenade surfaren Jeff Spicoli (bilden ovan). Det var Sean Penns stora genombrott och han gör verkligen en fantastisk prestation. Utan Spicoli hade vi nog sluppit de flesta stonerfilmer, vilket hade varit väldigt skönt, men det är svårt att inte älska honom. Sean Penn levde själv det slappa surfarlivet under inspelningen och lär själv ha kommit på många av Spicolis klassiska one-liners. ”Awesome! Totally awesome!”

The Assassination of Richard Nixon

The Assassination of Richard Nixon är 95 minuter enastående skådespel med Sean Penn. Han gör en av sina mest imponerande roller, och han gör den bättre än vad någon annan hade kunnat göra. The Assassination of Richard Nixon är mörk, obehaglig och sorglig. Jag såg den på bio och när jag kom ut från biografen var jag väldigt omskakad.

Sweet and Lowdown
Jag skrev en hyllande blogg om den här fantastiska Woody Allen-filmen för några veckor sedan. Det är ett absolut måste för alla som gillar gitarrmusik, suveränt skådespel och sköna skrönor.

I am Sam
I am Sam är en av Sean Penns mest udda roller. Han spelar en utvecklingsstörd man som riskerar att förlora sin dotter. Han är nämligen som en sjuåring i huvudet och kan, enligt myndigheterna, inte ta hand om sin dotter längre. Sean Penn lyckas spela utvecklingsstörd på ett väldigt trovärdigt sätt. Han är verkligen fantastisk i rollen. Kroppsspråket och sättet han läser sina repliker är i en klass för sig. I am Sam känns ibland lite för sockersöt och som jag har förstått det var det meningen att filmen skulle vara lite djärvare och mer utmanande, men filmbolaget satte stopp för det. Det är fortfarande en riktigt bra film, men med en mer avancerad story och annan framställning hade det kunnat bli ännu bättre.

Into the Wild

Sean Penn har regisserat flera filmer och de är alla sevärda. Allra bäst är hans senaste film, Into the wild, som är en underbar film. Sean Penn har aldrig regisserat några kommersiella och lättsamma filmer. Hans filmer har alltid ett budskap och kräver lite av tittaren. Ingen av hans filmer har varit några succéer men Penn fortsätter ändå skriva nya manus. Han vet nog att det han gör är riktigt bra, och så länge som mästare som Jack Nicholson ser upp till ens filmer finns det ingen anledning att sluta. Det finns inget som är dåligt med Into the Wild. Skådespelet, regin, fotot, soundtracket, storyn och allt det andra samspelar på ett fantastiskt sätt. Emile Hirsch som spelar huvudrollen i Into the Wild spelar mot Sean Penn i Milk, och det är väldigt kul att se dem tillsammans. Jag tror att Penn ser sig själv i Hirsch, och jag misstänker att Hirsch har en lång och spännande karriär framför sig.



SvD, DN

3 kommentarer:

Peter sa...

Intressant bok du tipsar om. Jag håller själv Penn som en av de absolut bästa genom tiderna.

Bra filmer du rangordnar även om jag saknar Dead Man Walking.

Oskar Karlin sa...

Hej, jag dök in på din blogg när jag läste om Olle-dokumentären. Väldigt fin och jobbig film. Och ja, han är nog en av sveriges bästa.

Vad som däremot inte är bäst är Into the Wild. Jag måste säga att det var en av de sämsta filmer jag någonsin sett! Så vansinnigt pretto men samtidigt utan någon som helst känsla av verklighet, den verklighet han försöker gestalta. Herrgeud. Jaja, se den en gång till och tänk efter lite.

mvh
Oskar

Anna sa...

Var är det den översta bilden på Penn kommer ifrån? Någon film eller så?
Mvh

(svara gärna med en kommentar i min blogg, pzychobitch.blogg.se)