Markus Krunegård på Katalin

Markus Krunegård behövde aldrig göra någon större ansträngning för att jag skulle fastna för hans musik. När han sjunger om vår gemensamma hemstad Norrköping spelar det egentligen ingen roll om musiken är bra eller dålig. Att han sjunger om den utomhusbio där jag jobbade under flera år får mig inte att gilla musiken mindre. När han dessutom gör en låt om kylan och ensamheten när man är nyinflyttad i Uppsala skjuter han redan mot öppet mål. Markusevangeliet var en av förra årets bästa svenska skivor, och igenkänningsfaktorn var hög. Igår kom Markus Krunegård och hans band till Uppsala och Katalin, och jag var självklart där.

Spelningen började 40 minuter efter utsatt tid, och medan jag väntade studerade jag publiken. Det är alltid intressant att reflektera över vilken sorts människor som lockas till olika spelningar. Jag hade väntat mig en ganska medveten indiepublik, men publiken var förvånansvärt heterogen. De flesta var vanliga svennar och flera jobbiga och billigt ölskvättande tjejgäng drog ner stämningen. Under kvällen fick jag se oväntat många fula tatueringar och sprayduschade solbrännor. Kanske har de människorna mer gemensamt med Krunegård än vad jag har, och jag började undra om jag verkligen hörde hemma i publiken. Sen drog spelningen igång och alla sådana tankar försvann. Krunegårds musik tilltalar uppenbart alla.

När Markus Krunegård spelar i Uppsala borde rimligtvis den centrala låten vara den fina Åh Uppsala, och det är just under den låten som spelningen når sin absoluta höjdpunkt. Han sjunger om sina misslyckade försök att skaffa nya vänner på kvartsrasten, och Katalin fylls av värme och sympati. När Krunegård är som bäst får han mig att tänka på Magnus Carlsons fantastiska soloskivor. Men tyvärr är inte Markus Krunegård någon Magnus Carlson, och även om spelningen är klart godkänd är det inte ofta det riktigt tänder till. Det är alltid svårt för band som inte har så mycket material i bagaget att göra spelningar där de inte spelar upp alla låtar de har. Jag tyckte att Markusevangeliet var en väldigt ojämn skiva, vilket gör att den här spelningen också är ganska ojämn. Ändå finns det alltid en nerv i låtarna och liveversionerna av Jag är en vampyr, Ibland gör man rätt ibland gör man fel och Samma Nätter Väntar Alla är riktigt bra och medryckande. Den sistnämnda mynnade ut i en intensiv instrumental session, som helt klart var en av kvällens höjdpunkter. Bandet har turnerat konstant sedan albumet släpptes och vid det här laget är de väldigt samspelta.

Markus blir bara svettigare och svettigare och mellansnacket blir bara töntigare och töntigare. När han springer upp på scenen för att köra några extranummer skämtar han om sin genomvåta gråmelerade tröja och framstår som väldigt sympatisk. Med sin elgitarr som enda komp kör en väldigt finstämd Stjärnfallet och trots att jag vid det laget har fått några öl utspillda över min skjorta är jag väldigt glad över att jag står där i publiken.



DN, SvD