Finpop läser årets Pulitzerprisvinnare

Pulitzerpriset är det finaste som finns. När det gäller skönlitteratur finns det ingenting som väger tyngre. Nobelpriset är inte ens i närheten av att vara lika respektingivande som Pulitzerpriset. Många av de senaste årens starkaste läsupplevelser - Kavalier & Clays fantastiska äventyr, Middlesex, Vägen och Oscar Waos korta förunderliga liv - har belönats med Pulitzerpriset. Det är böcker som genast blev nya favoriter och som jag skulle kunna tänka mig att läsa flera gånger. Juryn som utser vinnaren av Pulitzerpriset för skönlitteratur har onekligen en fantastisk känsla för vad som är stor litteratur. Det har fått mig att betrakta Pulitzerpriset som det viktigaste litteraturpriset. När en bok belönas med Pulitzerpriset generar det automatiskt en stor publik och skapar möjligheter till fler fantastiska romaner. För några veckor sedan utsågs den senaste Pulitzervinnaren. Jag hade inte hört talas om boken tidigare och utan att veta något om den lade jag genast en beställning. Att boken har fått det mest prestigefyllda pris som finns räcker som anledning till att läsa den. Olive Kitteridge av Elizabeth Strout är som väntat en riktigt bra bok.

Olive Kitteridge är en pensionerad högstadielärare som bor i den lilla kuststaden Crosby i Maine. Hon är stor och kraftig och har en stor passion för att äta munkar. Ibland är hon sorgsen och oroar sig för hennes deprimerade son och hennes man som är inlagd på ett vårdhem. Olive framstår ibland som en otroligt stark och sympatisk kvinna, men andra gånger verkar hon vara synnerligen kall och otrevlig. Det händer inte särskilt mycket i hennes liv. Dagarna går och livet är aldrig lätt. Ingenting blir lättare för att man blir äldre. Snarare tvärtom. Men det finns alltid saker som gör livet värt att leva. Även om de sakerna ibland är väldigt små och kan verka obetydliga. Som att äta munkar.

Olive Kitteridge kan ses som både en roman och en novellsamling. Varje historia utgör en fristående berättelse men de bör läsas i följd. Helheten ger en fascinerande bild av Olive Kitteridge och staden hon bor i. Olive är hela tiden den centrala karaktären som berättelserna kretsar kring men det är sällan hon har huvudrollen i de olika historierna. De handlar istället om människor som på något sätt har haft kontakt med eller påverkats av Olive. Det myllrar av människor i den här boken. Som läsare är det svårt att hålla isär alla karaktärer men Elizabeth Strout skriver på ett sätt som gör att ingenting blir rörigt. Allt känns självklart och den lilla kuststaden blir väldigt levande. Jag imponeras av Elizabeth Strouts förmåga att skildra så många olika typer av människor. Hon har en förmåga att se, observera och känna som alla författare önskar att de kunde ha. Oavsett om det är en anorektisk tjej, en självmordsbenägen man eller en sorgsen pensionär känns Strouts karaktärer levande och riktiga. Hon skriver på ett enastående sätt med ett fantastiskt flyt. Språket lever sitt eget liv och alla meningar känns självklara. Formen med de olika berättelserna känns genomtänkt och det fungerar väldigt bra. Alla människor påverkar varandra och även om Olive Kitteridge kanske inte har så höga tankar om sig själv har hon påverkat många av människorna i den lilla staden. Olive Kitteridge är en värdig vinnare av Pulitzerpriset och att läsa den på engelska är en fantastisk upplevelse. Det är den första Pulitzervinnare som jag läser i original och det är något som jag verkligen kan rekommendera.

Jag hade aldrig läst Olive Kitteridge om det inte hade varit för att den hade vunnit Pulitzerpriset. Då hade den gått mig förbi och jag hade förmodligen inte brytt mig. Bokens målgrupp är egentigen vemsomhelst, men jag tror att den främst marknadsförs för medelålders kvinnor. Det är lite synd för Olive Kitteridge är en bok som alla kan ha glädje av. Därför är det utmärkt att just Olive Kitteridge fick årets Pulitzerpris!

Medan tidigare Pulitzerprisvinnare som Oscar Wao och Middlesex hade ett perfekt anslag som berörde mig personligen och verkligen grep tag handlar Olive Kitteridge om saker som jag känner mig helt främmande inför. De flesta av bokens karaktärer är äldre människor och det handlar mycket om att förlora någon man älskar och att åldras. Sorg och saknad är de teman som alla bokens berättelser kretsar kring. Jag kan omöjligt identifiera mig med bokens karaktärer. Men jag uppskattar att läsa om dem och tycker att de känns väldigt intressanta. De är skildrade på ett mänskligt och sympatiskt sätt. Elizabeth Strouts styrka är att skildra vanliga människor som lever vanliga liv. Människor som inte har några stora förhoppningar och inte förväntar sig särskilt mycket av livet. Elizabeth Strout ser både de fina och dåliga sidorna hos människor. Hon ser och hon förstår. Och resultatet blir fantastisk litteratur. Egentligen händer det inte särskilt mycket i Olive Kitteridge. Historierna berättas i ett långsamt tempo. Ofta finns det en mörk hemlighet som uppenbaras några sidor in i berättelserna. Även om det inte händer mycket rymmer berättelserna om kuststaden så mycket liv och så många människoöden att jag känner mig helt överväldigad när jag har läst den sista sidan.