Wolverine och jag

Jag försökte hålla förväntningarna nere. Men när jag sitter där i biografen och väntar på att filmen ska börja inser jag att jag faktiskt är otroligt laddad. Klorna är vässade och polisongerna är vaxade. Musklerna är spända. Wolverine och jag har känt varandra länge. Han var den mest intressanta av X-männen och under en lång period av mina tonår var läsningen av X-Men-serier det bästa jag visste. Att öppna den där serietidningen som landade varannan månad gav en känsla av ren lycka. Serierna var komplicerade, välskrivna och otroligt snygga. För en kille som inte hade så många verkliga kompisar var mutanterna de bästa tänkbara vännerna. Det är få böcker och filmer som har gett mig samma kick som att läsa serier om X-Men. Det var en fascinerande berättelse som aldrig tog slut och där man verkligen kom nära karaktärerna. Wolverine var favoriten. Trots att vi kanske inte hade så mycket gemensamt kändes det som att vi hörde ihop. Han var en vilsen ensamvarg som försökte hitta sin plats i en kylig värld. Dessutom var han manligheten personifierad. Wolverine må vara kort men han har mer kroppsbehåring och attityd än de flesta.

Det är svårt att göra bra film av bra böcker. Det krävs rätt mycket av regissören och filmteamet för att göra den litterära förlagan rättvisa. Ofta går det åt helvete. Tänk dig hur svårt det måste vara att göra en långfilm baserad på en seriefigur som har funnits i dryga 30 år. Det har skrivits jättemycket om Wolverine. Han blev snabbt en av de mest populära X-männen och under de senaste 20 åren har han fått väldigt mycket utrymme och uppmärksamhet. Många av de berättelser om Wolverine som har gjorts genom åren har varit tråkiga och dåliga, men förvånansvärt mycket har också varit bra och engagerande. Hur gör man en sådan figur rättvisa på film? Vad väljer man att berätta? Och hur ska man undvika att göra fansen upprörda och besvikna? En stor del av charmen med karaktären Wolverine var att man inte visste särskilt mycket om hans förflutna. Tillsammans med Wolvie gav sig läsaren ut på en resa i dunkla och dolda minnen. För några år sedan – efter X-filmernas stora genomslag – valde Marvel att öppna dörren och släppa ut Wolverines bakgrund. Det blev spännande serier som också dödade lite av spänningen. Den nya filmen X-Men Origins: Wolverine skildrar med ett högt tempo hur Wolverine blev den han är.

Wolverine är gammal. Filmen börjar på 1800-talet i Kanada och vi får se hur pojken James Howlett inser vem och vad han är. Därefter följer en snabb – och sjukt snygg – genomgång av Wolvies insats i amerikanska inbördeskriget, andra världskriget och Vietnamkriget. Men Wolverine är egentligen en schysst kille och han vill inte vara delaktig i mer meningslöst dödande. Han tar sin tillflykt till de kanadensiska Klippiga bergen där han lever ett lugnt och stilla liv. Istället för att döda människor hugger han ved och hittar kärleken. Livet leker. Men inte så länge. Det är ju trots allt en intensiv actionfilm där ingenting är lugnt längre än 30 sekunder. Plötsligt är klorna ute igen och Wolverine morrar.

Jag gillar Hugh Jackman. Jag har visserligen inte sett Australia än men jag tycker till och med att han gjorde en stabil insats i Kate & Leopold. Jag och min mamma har sett den säkert fem gånger. Han är en duktig skådis och som Wolverine är han onekligen perfekt. Bara Jack Nicholson hade kunnat göra rollen bättre, men han är för gammal för att kunna leverera samma muskelaction. Jackman har den tyngd som behövs för att kunna skildra Wolverine. Dessutom har han den perfekta jeansröven, vilket kanske är Wolverines viktigaste attribut. Tyvärr bjuder inte Wolverinefilmen på de inåtvända och filosoferande stunderna som var centrala i serierna. Wolverine är en väldigt komplicerad och intressant person men det märker man inte mycket av här. Det här är en film där allt sker väldigt snabbt. Jag kan tycka att det är lite synd och jag hade gärna sett en timme till. Men samtidigt gillar jag filmen. Det är snygg och effektiv action och ibland blir jag barnsligt lycklig av alla klor och allt morrande. Wolverine är oväntat bra. Den sitter där den ska.

Det är svårt att läsa X-Men utan att ryckas med fullständigt. Läsandet blir mer än bara läsning. Man engagerar sig på ett konstigt sätt och lär sig alla karaktärers namn och bakgrundshistorier. Min X-period är över sedan några år tillbaka, men jag minns den med glädje. Och den här filmen väcker fina minnen till liv. Marvel är inte rädda för att vara nördiga när de gör filmer av sina hjältar. De hyllar fansen och har med många töntiga vinkningar till de trogna läsarna. Alla fans kommer förstås inte bli belåtna. Det går inte att tillfredsställa alla och jag kan tänka mig att många lite besviket muttrar ”rape” när de får se vad de har gjort med Deadpool i filmen. Men jag förstår att de måste ändra på en del saker och jag har ingenting emot det. För mig räcker det med att en viss figur ska dyka upp i några få bildrutor för att jag ska bli glad och upprymd. Förutom Hugh Jackmans Wolverine är den tuffaste figuren i den här filmen Gambit. Det var Gambit som fick upp mina ögon för cajunkulturen och New Orleans. Innan X-Men hade jag inget intresse för sådant. I serierna var han otroligt cool. Han hade tidernas coolaste stil och snackade franska. Jag älskade honom. Att han i filmen är en hunkig kille med mittbena utan fransk accent känns lite tråkigt. Men jag gillar honom ändå.

När jag borstar tänderna spänner jag mig lite extra framför spegeln. Med tandkrämsskum i munnen morrar jag. Men jag är inte Wolverine. Hade jag varit det hade jag strimlat spegeln med mina långa adamantiumklor. Snikt! Men jag låter bli och går och lägger mig istället. Med ett leende på läpparna. Den blev rätt bra ändå, Wolverine.



DN, SvD, Aftonbladet