Finpop i Istanbul

Häromdagen kom jag hem till ett grått och tråkigt Sverige efter en fantastisk vecka i Istanbul. Jag åkte dit för att träffa en gammal kursare och labbpartner som kommer därifrån. Han skulle rycka in i den turkiska armén en vecka därefter och istället för att fira en gammal tradig svensk påsk satte jag mig på flyget för att hänga med min kompis och uppleva lite turkisk kultur. Jag visste att det skulle bli häftigt och annorlunda, men hade inte några egentliga förväntningar utöver det. Jag försökte läsa på om Istanbul och Turkiet i allmänhet innan resan men det var svårt att bilda sig någon uppfattning och planera några specifika saker att göra och se eftersom jag inte hade någon tidigare uppfattning om staden. Alla andra storstäder som jag har besökt de senaste åren har jag haft en ganska nära relation till genom filmer, böcker och musik. Man har redan en bra uppfattning om hur London och New York kommer vara innan man har varit där och kan nämna mängder av landmärken, kvarter och lokala företeelser utan att ha satt sin fot där. Men Istanbul är en svart punkt på kartan. Jag har visserligen försökt läsa Orhan Pamuks böcker om staden flera gånger men alltid gett upp någonstans halvvägs in i berättelserna. Jag gillar varken hans sätt att skriva eller de saker han skriver om, det är alldeles för akademiskt och medvetet svårt utan vare sig flyt eller berättarglädje. Annars finns det få turkiska författare som fått något genomslag i Sverige. Jag tror aldrig att jag har sett någon film som utspelar sig i Istanbul och turkisk pop har jag på sin höjd hört på något kebabhak. En vecka innan resan läste jag den lilla boken Hem till Istanbul av den svenska författaren Michael Lion, utgiven 2008, som min flickvän plockat upp åt mig på stadsbiblioteket eftersom titeln lät intressant. Det är en oansenlig bok med ett ovanligt fult omslag som många säkert bara skulle gå förbi och inte ägna en endaste tanke. Men överraskande nog är det en väldigt stark och fascinerande liten roman. Det framgår aldrig om boken är självbiografisk men den 10-åriga huvudpersonen delar namn med författaren och boken utspelar sig i slutet av 60-talet då Michael Lion också var i 10-årsåldern. Hans mamma träffar en turkisk man och tillsammans med honom flyttar de ned till Istanbul där den svenska pojken möter en helt främmande kultur och på många sätt också en ny värld. Det är en intressant barndomsskildring, skriven på ett glödande intensivt språk och man får verkligen en bra känsla av hur det måste vara att komma som liten, svensk och ensam till ett nytt land. Dessutom är Istanbul skildrat på ett häftigt sätt och det var således den bild man fick av 60-talets Istanbul efter att ha läst Michael Lions bok som var min främsta förebild och förväntning när jag landade i Turkiet. Mycket har förstått hänt på närmare 50 år och Istanbul har bokstavligt exploderat sedan dess. När min kompis plockar upp mig på flygplatsen och vi åker in mot staden inser jag omedelbart att Istanbul är en av de häftigaste platser som jag har besökt, och någonsin kommer besöka. Fascinationen och hänförelsen sitter fortfarande kvar när jag nu efter några dagar har hunnit smälta intrycken. Istanbul är spännande, kaotiskt, vackert och välkomnande och jag är redan sugen på att åka tillbaka.

Jag har aldrig varit i något muslimskt land tidigare och jag slogs direkt av hur pass annorlunda det är i Istanbul jämfört med de västerländska storstäder som jag har besökt tidigare. Moskéerna finns överallt och nästan hela tiden hör man de arabiska bönerna ropas ut från minareterna. Min första morgon i Istanbul vaknar jag tidigt, runt femtiden, av att den närliggande moskén har dragit igång sitt högtalarsystem och någon ropar ut sina böner på repeat. Utöver de många moskéerna, som gör alla vyer mycket roligare och vackrare, känns inte Turkiet särskilt muslimskt egentligen. Som jag har lärt mig av de turkar jag har träffat och lärt känna i Sverige är turkiska muslimer ganska fria i sin tolkning av islam och har inga problem med att supa till emellanåt. Turkarna verkar snarare ha tagit till sig islams grundvärden och förhåller sig ganska löst till dem. I en vecka bodde jag hemma hos min kompis och hans föräldrar i Beykoz, en del av Istanbul dit turister sällan hittar och där utsikterna är vackra. Under den här veckan kändes det som jag lärde mig enormt mycket om Turkiet och turkarna. Jag tror att jag förstår dem lite bättre nu och jag blev lite smått förälskad i både staden och folket. Min kompis är den mest generösa kille som jag någonsin har träffat och efter alla år med snåla och snikna svenskar är det nästan en chock med folk som ser det som en självklarhet att alltid bjuda. Turkarna verkar göra det till en hederssak att vara generösa och givmilda både när det gäller pengar och vänskap och sympati. De flesta jag träffade i Istanbul var trevliga, öppna och älskvärda och trots att jag inte snackar ett ord turkiska kände jag mig alltid välkommen och aldrig utanför. Till en början kändes det lite obekvämt med all välvilja och generositet men efter ett tag kom jag in i det och förhoppningsvis kan jag ta med mig några av turkarnas positiva sidor hem till Sverige. Det skulle onekligen behövas.

Om turkarna har några dåliga sidor märkte jag inte av dem - förutom i trafiken som var fullständigt sinnessjuk. Folk springer över motorvägarna, taxiförare bryter mot alla tänkbara trafikregler och ingen visar någon annan hänsyn eller respekt. Varje bilresa i Istanbul blir ett, oftast oönskat, hårresande äventyr. En grej som svenskar kan ha svårt för är turkarnas starka patriotism. Jag har aldrig träffat en turk som inte talat sig varm för Atatürk och i Istanbul ser man bilder av honom överallt. Den turkiska nationskänslan är väldigt stark och som svensk, utan tro på mitt eget land, kan jag ha svårt att förstå den orubbliga stoltheten över sitt land som många turkar visar. Samtidigt är det kanske inte meningen att jag ska förstå fullt ut. Det har hänt mycket skit i Turkiets namn de senaste hundra åren, men det gäller många europeiska länder också, och på många sätt känns det som att turkarna har lyckats. Och lever man i en stad som Istanbul kan man nog inte göra annat än att vara stolt. En häftigare och vackrare stad går inte att hitta. Hela staden är byggd på gröna kullar utmed den mäktiga Bosporen. Utsikten är otroligt vacker överallt och var man än vänder blicken finns det något häftigt att se.

Under en vecka åkte vi runt i Istanbul med omnejd och intrycken är många och häftiga. Min kompis var ivrig och stolt över att få visa upp sin hemstad och vi besökte uråldriga byggnader, småstäder längs Svarta havet, öar i Marmarasjön och en ovanligt charmig amatörteater där min kompis farsa jobbar som regissör. Maten var som väntat riktigt grym och mer varierad än vad man först tror (även om turkarna onekligen verkar sätta i sig ganska stora mängder kebab) och hela tiden dracks det mängder turkiskt te. Nästan alla man ser i Istanbul är väldigt smala och ser ut att vara i god form trots att dieten verkar bestå av fet yoghurt, mäktiga kötträtter och grönsaker dränkta i olivolja. Alla som tvivlar på lchf-budskapet borde således åka till Turkiet för att övertygas om att fett inte verkar vara något farligt – åtminstone inte för vikten. Jag fick också några lysande tillfällen att uppleva turkar på festhumör och förvånades av en alkoholkultur som inte verkar skilja sig särskilt mycket från den skandinaviska. Istanbul var onekligen en häftig upplevelse, från början till slut. Nu är jag tillbaka i Sverige igen, tittar på bilder och längtar tillbaka. Min kompis har nyss lämnat Istanbul för sin tjänstgöring i armén. Lyckligtvis hamnade han på ett förhållandevis lugnt ställe (staden Kars i nordöstra Turkiet där Orhan Pamuks roman Snö utspelar sig) och vi lär ses igen när han är klar där. Till dess ska jag börja utforska turkisk film och litteratur. Har ni några tips på turkisk populärkultur som jag borde kolla in är ni väldigt välkomna att komma med rekommendationer!

Mänsklig värme från promenaden

Markus Krunegård är tillbaka med en ny skiva, Mänsklig värme, och för mig är det årets mest efterlängtade musikhändelse. För jag gillar ju Markus. Vissa dagar skulle jag gå så långt som att säga att jag älskar honom, eller åtminstone älskar hans musik. Hans musik har bränt sig fast i min kropp och hjärna och spelas regelbundet, både i hörlurarna och i tankarna. Det är kanske inte världens bästa musik men det finns få artister som får mig att må lika bra, som får mig att känna att det mesta är okej och att livet rullar på som det ska.

För de som inte gillar Markus är det svårt att förklara hans storhet, antingen gillar man honom eller inte, men jag ska göra ett försök ändå. Markus storhet ligger i flera saker. Mest uppenbart är kanske hans personliga uttryck. Han skriver låtar på ett särskilt sätt, inte riktigt likt någon annan och är en av Sveriges absolut bästa textförfattare. Han framför och sjunger sina låtar på ett lika eget sätt som gör det omöjligt att ta miste på en Krunegårdlåt. Han formulerar sig väldigt speciellt och även om jag sedan länge är ett övertygat fan kan jag tycka att hans låtar och texter låter förbannat löjliga och töntiga första gången jag hör dem, låttexter ska liksom inte skrivas sådär, men efter ett par lyssningar har den där känslan bytts mot total fascination och kärlek och jag måste buga mig inför Markus geni. I ett par få ord lyckas han fånga så mycket, så många känslor och stämningar. En annan grej som gör Markus till en av mina favoriter är hans älskvärda personlighet. Han framstår alltid som en sympatisk, ödmjuk och snäll kille och han ger samma intryck såväl i intervjuer som på livespelningar och i låttexter. Live är han en av Sveriges trevligaste artister att gå och lyssna på eftersom han verkar gilla att stå på scen och inte har ett kyligt förhållande till sin publik, som så många andra. Publiken ger honom sin kärlek och han ger minst lika mycket kärlek tillbaka. Markus kommer, precis som jag, från Norrköping vilket alltid har fått mitt hjärta att slå extra hårt för honom och hans musik. För Markus och jag verkar känna likadant inför vår gemensamma hemstad. Även om Eldkvarn också har skrivit många fantastiska låtar med stark förankring i Norrköping sjunger Markus om ett Norrköping som jag känner bättre. Det är melankoliskt, nostalgiskt, småsorgligt och förbannat vackert. Det är utebio och cykelhjul som fastnar i spårvagnsspåren, det är cykelstölder och skoldiscon. Norrköping är ett återkommande och viktigt inslag i Markus låttexter, en grundpelare som han tryggt kan luta sig emot. Jag sympatiserar med Markus och identifierar mig med hans texter och när det känns lite jobbigt hittar jag ofta tröst i hans musik. Det är därför kanske inte någon överraskning att jag älskar hans fjärde album.

Jag tycker att Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund, som släpptes samtidigt hösten 2009, är två fantastiska album och jag håller dem högre än debuten Markusevangeliet vilken dag som helst. Det känns som att Markus fick gå loss på de två skivorna och verkligen få ur sig allt han vill säga, leka med uttryck och stilar. Album behöver inte var fokuserade och jag älskar det lekfulla och sprudlande som fanns i nästan alla låtar på de skivorna. Jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om de två skivorna precis när de hade släppts och när jag går tillbaka och läser det håller jag med om varje ord jag skrev då. Trots upplägget är det två skivor som har överlevt sina två och ett halvt år mycket bra och jag lyssnar fortfarande lika gärna på dem. Redan vid första lyssningen känner man att Mänsklig värme är ett betydligt mer fokuserat album. Det är mer genomtänkt, välproducerat och polerat. Lyckligtvis har Markus inte försökt tygla sin ibland ganska skeva sång utan omfamnar snarare sitt speciella uttryck och låtar rösten ta mer plats än tidigare. Man skulle kunna se Mänsklig värme som Markus ”viktiga skiva”. Han har redan slagit igenom men har en bra bit kvar tills han är lika stor som de största. Hans YouTube-videor har inte lika många visningar som man skulle kunna tro och biljetterna till hans spelningar verkar inte sälja lika fort som man skulle kunna förvänta sig.  Han har helt klart en hyfsat stor publik men ibland kan jag undra hur stor han egentligen är. För mig spelar det visserligen ingen roll, men fler borde upptäcka och älska Markus musik.  Det skulle kunna vara så att det är Mänsklig värme som kommer avgöra hans framtid i det svenska popklimatet och bestämma om han kommer bli en av de riktigt stora. Det är en fantastisk skiva, men jag tror tyvärr inte Markus kommer vinna särskilt många nya fans med den här samlingen låtar även om han säkert kommer sätta ett nytt gäng fjortonåriga tjejers hjärtan i brand.

För oss som gillar Markus Krunegård sedan tidigare är Mänsklig värme ett välkommet vårtecken att ta till sig och krama sönder, men de som haft svårt för honom tidigare kommer inte gilla den här skivan heller. Mänsklig värme rivstartar med tre starka låtar som Markus har matat fansen med under vintern i väntan på albumet. Det börjar således tryggt och säkert. Skivans första och längsta låt Korallreven & Vintergatan är skivans mest lågmälda låt och passar perfekt för att öppna albumet. Markus beklagar sig över det kyliga samtidsklimatet och sätter tonen för skivan när han uppgivet ber om lite mänsklig värme. Sen fortsätter det med skivans starkaste låtar, de två singlarna Everybody Hurts och Askan är den bästa jorden. Everybody Hurts är en fantastisk hit om ungdomen i Norrköping med en underbart bitterljuv och mysmelankolisk text och en refräng som sätter sig på minnet direkt. Jag har lyssnat på den i flera månader nu och har inte tröttnat än. Askan är den bästa jorden kan vara en av Markus bästa låtar. Allt klaffar och både sång, melodi och text känns helt perfekta. Textmässigt är det en låt som många andra har gjort tidigare och som alla popartister med självrespekt måste göra någon gång. Håkan Hellström kallade sin version Man måste dö några gånger innan man kan leva och Markus låt är helt klart i klass med den. Därefter fortsätter skivan med ett lite småsegt mittparti. Det är inga dåliga låtar men med Markusmått mätt känns inte Hemma börjar nästa dag, Sthml Skyline och Minusgrader rensar luften som några odödliga klassiker. Låten därefter, Vår sista dans, är däremot riktigt jävla bra med ett skönt beat och en bra och catchig text. Love of my life, nästa låt på skivan, är också en höjdare med sitt Eldkvarndoftande intro och en refräng som hade varit en katastrof för vilken annan artist som helst, men från Markus mun låter den lika självklart som allt annat han sjunger. Café de Flore är en av skivans mysigaste låtar med en 80-talsinspirerad ljudbild som påminner om de två tidigare Krunegårdalbumen. Sen kommer skivans bästa och mäktigaste låt, i alla fall för mig som känner mig hemma i varje ord Markus sjunger. På promenaden är Markus mest uppriktigt kärleksfulla Norrköpingshyllning, minst lika entusiastisk som Ulf Lundell i Jag går på promenaden om samma gata. Jag vet inte om folk som inte kommer från Norrköping får ut något av Markus låtar om staden men för mig får det förstås hans musik att kännas mer angelägen och rörande. Jag har också haft ett av de där skåpen på De Geer-gymnasiet och också sneglat in på Guskelov (som lyckligtvis stängde kort efter att jag blivit gammal nog att gå ut). Och känslan av att gå på Södra promenaden efter att ha varit borta från staden ett tag är densamma. Den bästa Norrköpingslåten som har skrivits måste vara Eldkvarns 27 men där den är uppgiven och sorgsen är På promenaden upplyftande och glad. Som att alla dåliga minnen hade suddats ut och stadens usla utsikter inte vore verkliga. Det värmer att lyssna på en sådan låt om sin hemstad och På promenaden kommer säkert bli den viktigaste temasången för många hemvändande Norrköpingsbor.  

Mänsklig värme släpptes i onsdags och i torsdags var jag, min flickvän och en kär gammal vän från Norrköping och såg Markus spela på Kägelbanan i Stockholm. Förutom oss bestod publiken av Mauro Scocco (med ett brett leende och solglasögon i en mörk konsertlokal) och en jävla massa kids. Jag har många gånger reflekterat över Markus publik och blir alltid lika förvånad av mina slutsatser. Av döma av den totala avsaknaden av hipsters och smala reklamare med ironiskt fula glasögon som man alltid måste stå ut med på alla andra spelningar i Stockholm verkar det som att Markus inte är särskilt hipp och het, vilket är ganska skönt. Jag har sett honom live ganska många gånger nu och varje gång har publiken bestått av förvånansvärt vanliga människor och många av dem är väldigt unga. Man får känslan av att vara på en gymnasiefest med elever från Svennegymnasiet. Jag tycker personligen att Markus texter är ganska mogna, vuxna och reflekterande och har lite svårt att se vad som är dragningskraften för alla ungdomar. Ännu mer svårförståeligt är alla småtjejer som verkar dyrka honom då han inte har något klassiskt hunkutseende och beter sig som en snäll och ödmjuk kille och inte ett rockigt svin. Jag framstår nog som en elak översittare men jag stör mig lite på publiken när jag går och ser Markus Krunegård, precis på samma sätt som jag har svårt för Håkan Hellströms publik. Hursomhelst är Kägelbanan full av massa förväntansfulla människor som har lyssnat in sig på den nya skivan på en dag för att kunna sjunga och skrika med i låttexterna. Luften tar slut snabbt och de svettiga ungdomskropparna brister nästan av förväntan och entusiasm när Markus går på scenen. Han och bandet bjuder på en tight och fokuserad spelning. Det svänger ordentligt, mellansnacket är trevligt och de drar igenom de flesta låtarna från det nya albumet. Låtarna låter riktigt bra live och som vanligt är Markus musik betydligt rockigare och rivigare på scen än på skiva. Jag har som sagt sett Markus live ganska många gånger nu och man blir lite kräsen när man vet hur bra han kan vara. Det här var visserligen en riktigt bra spelning, men samtidigt vet jag ju att han kan bättre. Alla låtar som spelas låter bra och övertygande, men samtidigt är det ingen av låtarna som verkligen lyfter stället och får det att kännas som en stor upplevelse. Det blir en ganska kort spelning, tolv låtar lång, men när vi går därifrån känns det ganska lagom och jag är glad att slippa trängseln och svetten från resten av publiken. Jag vet att jag förmodligen kommer se Markus spela många gånger till. Han är en av Sveriges bästa liveartister och att han inte är sådär superstor som Håkan gör att man fortfarande kan se honom på lagom stora scener med lagom stora publiker. Det är värt ganska mycket. Nästa gång jag ser honom får det nog bli på hemmaplan med en speedad Norrköpingspublik.

  

Min kamp 4 – Karl Ove Knausgård

Våren är här och med den en ny del av Karl Ove Knausgårds mäktiga romansvit Min kamp. Ni som brukar läsa Finpop vet att jag har varit väldigt entusiastisk över de tre tidigare delarna och den fjärde boken är definitivt inget undantag. Inte sedan Harry Potter har jag varit så spänd och förväntansfull på en ny del i en bokserie. Med den fjärde delen har vi passerat mittpunkten av Min kamp och det är bara två böcker kvar. Sex tjocka böcker om en och samma man är onekligen mycket, men när det gäller Knausgård känns det inte som att det är för mycket och jag räds nästan den dag då jag kommer ha avslutat den sjätte boken. För faktum är ju att Min kamp hör till det bästa som jag har läst. Knausgårds levande språk och förmåga att få de där små händelserna i livet att kännas viktiga och betydelsefulla – vilket de ju faktiskt är – gör honom till en av vår tids främsta författare. Den fjärde delen av Min kamp är lysande rakt igenom. Där de två första böckerna var intensiva och fyllda av stora och jobbiga inslag var den tredje boken en lugnare och mer stillsam roman där Knausgård gick tillbaka till sin barndom och skildrade åren mellan fem och tolv med noggrann skärpa och lyhördhet. Det var en bok skriven ur barnet Karl Oves ögon, utan direkt inverkan från den vuxne författaren. Del tre kändes som en paus för andhämtning och även om jag gillade det lugna tempot, den suveräna barndomsskildringen och skildringen av hur pappan kvävde hela Karl Oves uppväxt såg jag fram emot något rappare och mer händelserikt i den fjärde boken. Den här gången handlar det om Knausgård i 18-årsåldern och det är, som väntat, betydligt roligare att läsa om en kåt och sexuellt frustrerad ung man med författardrömmar än om en sjuåring som springer runt i skogen och leker. Den fjärde boken känns som ett mellanting mellan de två första böckerna och den tredje och det visar sig vara en perfekt balans.

Min kamp 4 tar sin början när den 18-årige Knausgård, just klar med gymnasiet, flyttar till Nordnorge för att jobba som lärare på en skola i ett litet samhälle. Det är skola där lärarna byts ut nästan varje år och där de flesta som undervisar inte har någon större erfarenhet eller intresse av undervisning. Många av dem är bara några år äldre än barnen och ungdomarna de undervisar och har ingen avsikt att stanna någon längre tid. En fantastisk skola, med andra ord. Karl Ove har inte heller några tankar på att stanna i byn längre än ett år. Han ser det som en chans att tjäna lite pengar och fritiden tänker han använda till att skriva. Det är här han börja nära sina författardrömmar och han börjar med att skriva noveller. Han är övertygad om att han kan bli något stort och försöker hitta en egen stil. Han är dock inte helt fokuserad på skrivandet eftersom det som främst upptar hans tankar är sex, sex och sex. Karl Ove vill inget hellre än att förlora sin oskuld och hans sexuella frustration är nästan av sådana proportioner att den bryter ned hans psykiska hälsa. Tydligen har han inga som helst problem med att stöta på tjejer, han verkar vara ganska populär, och väldigt ofta får han med sig tjejer in på rummet. Det är mycket naket hångel i boken, men när han ska komma till själva sexet blir det problem. Det är pinsamt och jobbigt att läsa om hans många samlagsförsök och självklart är Knausgård lika öppet självutlämnande som vanligt. I byn dit han kommit är de flesta i hans ålder fiskare och helgerna ägnas åt ett oavbrutet supande. Knausgård har problem med supandet. Han älskar att vara full och dricker ofta för mycket. Han har många minnesluckor men kan inte sluta dricka när han väl börjat. Hans supande skrämmer honom efter det påminner honom om den hatade fadern. Han har det inte helt lätt alltså, Karl Ove.

Efter dryga hundra sidor spolar Knausgård tillbaka tiden och vi får ta del av åren innan han åker till Nordnorge. Det är en fängslande och intensiv skildring av gymnasieåren med många fyllor, svinigt beteende och tafatta försök att bli av med oskulden. Den unge Knausgård beter sig ofta som ett svin men han är ändå väldigt sympatisk och jag tappar aldrig intresset för honom. Precis som i de tidigare böckerna är han onådig mot sig själv och skriver om alla sina brister och de många pinsamheter han utsatte sig själv och sin omgivning för under de år som boken skildrar. Han är som vanligt hårdast mot sig själv men många av de människor han stod nära får sig en törn också. Han berättar många utlämnande grejer om gymnasiekompisar, tjejer han (nästan) haft ihop det med och lärarkollegor som runkar på skoltoaletten. Det är förstås kul läsning men som vanligt förbluffas jag över att Knausgård verkligen vågat skriva allt han skriver och fantiserar om hur det måste kännas att dels utlämna sig själv men också alla andra i ens närhet på det här grova, osminkade sättet. Som i de andra böckerna har Knausgårds demoniska pappa en stor roll och hans närvaro ligger som en obehaglig skugga över stora delar av boken. Vid den tid som boken tar upp separerar Karl Oves föräldrar på allvar, pappan hittar en ny kvinna och börjar supa. För oss som vet vad som kommer hända med pappan senare är det obehaglig läsning när Knausgård skildrar pappans tidiga supande och hans läskigt snabba förfall. Det bjuds till och med på några utdrag ur pappans dagböcker från tiden och det är obehagliga inlägg präglad av långt gången alkoholism som vi får ta del av.

Framförallt är Min kamp 4 en fenomenal roman. Knausgård skriver med sitt vanliga flyt och läsningen tar aldrig emot. Det är levande, starkt och fängslande. Rebecca Alsbergs översättning är som vanligt lysande den också och när jag avslutat boken blir jag genast sugen på att ta mig an den femte delen. Min kamp är onekligen något stort och har du inte bekantat dig med Karl Ove Knausgård än rekommenderar jag att du tar en sväng förbi bokhandeln eller biblioteket redan idag. I en tid av urvattnad och menlös kultur finns det inget större, mäktigare eller viktigare än det här. 

Mer Min kamp på Finpop:

Min kamp 1

Min kamp 2

Min kamp 3

Mawaru Penguindrum – Pingviner och terrorister

Jag har skrivit om manga flera gånger på Finpop men aldrig om anime. Att döma av mitt hyfsat stora mangaintresse kan ni säkert gissa er till att jag även hyser varma känslor för anime. Jag vet att det finns många fördomar om manga och anime och många av dem är klart motiverade – den mesta anime som produceras är ganska värdelös, löjlig och tråkig – men man kan förstås inte döma ut en hel kulturform och jag skulle vilja hävda att det finns anime som alla kan gilla. Min första kontakt med anime, liksom många andra svenskar i min ålder, var när jag såg tjejklassikern Sailor Moon i sexårsåldern. Jag gillade serien och de pratande katterna, men då jag verkligen fick upp ögonen för anime och blev sugen på att se mer var när Studio Ghiblis mysmästerverk Spirited Away kom till Sverige. Jag blev intresserad av att se någon animeserie men fick leta ganska länge innan jag hittade rätt. Den mesta anime görs för en ganska nördig publik och således är de flesta serier ganska enkelspåriga med mycket stora robotar, fantasy, blyga skolflickor i korta kjolar och dåliga manus. Jag har aldrig haft något intresse för de mest populära animeserierna utan avfärdat de flesta av dem som kommersiellt skräp och därmed alienerat mig från den manga- och animecommunity som finns i Sverige. Precis som det görs väldigt mycket manga, i alla tänkbara genrer, finns det också många udda animeserier. Jag gillar anime med bra storys och starka karaktärer och under ett helt gymnasieår satt jag och såg anime nästan varje dag. Jag plöjde igenom serier och älskade mycket av det jag såg. Till skillnad från amerikanska TV-serier kändes det som att många av de animeserier som jag såg tog upp allvarligare frågor, på ett nytt sätt med annorlunda och modiga utgångspunkter, och bjöd på ett berättande som jag inte var van vid. Att ladda ned en hel animeserie och kolla igenom den kändes ofta snarare som att läsa en bra bok än att titta på TV. De flesta serier jag gillade krävde att man tittade från början till slut och gav inga chanser för nya tittare att hoppa in mitt i serien. Under det där året såg jag mycket anime som verkligen berörde mig och några av de serier som jag minns med särskild värme är Wolf’s Rain, Ergo Proxy och Kino’s Journey. Mitt animeintresse har inte dött men däremot har det varit svårt för mig att hitta serier som lyckats intressera mig de senaste åren. När jag började utforska animedjungeln hade jag aldrig sett någon anime tidigare och hade därför många års animeproduktion att utforska. Efter ett intensivt år av animetittande och sökande efter nya serier kändes det som att jag hade sett det mesta som kunde intressera mig och blev därför begränsad till nya serier. Känslan jag har fått när jag letat efter nya animeserier de senaste åren är att det inte görs lika kul och intressant anime längre (eller så är det så att jag blivit äldre och mognare, men jag tror inte att det finns någon större risk för det). Jag har sett ett fåtal serier, men mitt intresse har slocknat alltmer.

Triggad av det fantastiska tv-spelet Catherine – som till stor del består av snygg anime – och det tråkiga TV-utbudet blev jag för några veckor sedan sugen på att se någon ny anime och började leta efter en ny serie att se och älska. Det tog lite tid att hitta något, det mesta jag hittade lät som de gamla vanliga animeserierna i nya förpackningar, men efter en stunds ihärdigt letande hittade jag en ny serie som lät fullständigt egen och intressant - Mawaru Penguindrum.

Mawaru Penguindrum är tydligen skapad av en animelegend som jag inte kände igen sedan tidigare - Kunihiko Ikuhara. Han har regisserat stora delar av Sailor Moon och är mest känd för animeserien Revolutionary Girl Utena som tydligen ska vara något av ett mästerverk. Jag antar att jag blir tvungen att se den serien snart för känslan som Mawaru Penguindrum lämnat efter sig är ett sug efter mer. Mawaru Penguindrum är en fantastisk serie som jag kan rekommendera till alla som vill se något annorlunda och fräscht. Den lånar saker från många olika animegenrer men är ändå något helt eget, originellt och väldigt konstigt. Här samsas det typiskt japanska extremgulliga med underlig humor, ovanligt mycket psykologi, thrillerinslag och svårslaget drama inspirerat av grekiska tragedier. Mawaru Penguindrum är lika knäpp som den är bra. Serien handlar om tre syskon, två bröder och en syster, som bor för sig själva och tar hand om varandra. Snart får vi reda på att de är barnen till några hatade och ökända terrorister som 1995 utförde ett fruktansvärt terrordåd kraftigt inspirerat av saringasattacken i Tokyos tunnelbana, som Haruki Murakami behandlat i sin bok Underground. Det gör genast de tre barnen till intressanta och komplicerade karaktärer, nästan i klass med de i amerikanska TV-serien Homeland. Snart får de sällskap av en flicka som först bara verkar vara en bisarr stalker besatt av sin skollärare men som senare visar sig vara en yngre syster till en flicka som dog i terrorattacken. Samtidigt dör de två brödernas syster men återupplivas av en mystisk pingvinmössa (!) och de två bröderna får veta att de måste hitta någon slags pingvintrumma (!) för att kunna rädda sin syster och hindra henne från att dö igen. I samband med detta får de tre syskonen sällskap av tre lustiga pingviner som ingen annan kan se. Dessutom verkar det som att deras föräldrars terrornätverk fortfarande kan vara aktivt. Överallt syns mystiska pingvinsymboler och som tittare undrar man vad det är som egentligen pågår.

Mawaru Penguindrum är en serie som ändrar karaktär och uttryck flera gånger. Efter det första avsnittet visste jag inte riktigt vad jag skulle tro och tycka. Det var helt klart en uppfriskande annorlunda serie med flera roliga inslag och ovanligt snygg animation och väldigt högt produktionsvärde (för att vara anime), men den kändes inte särskilt engagerande. Jag fortsatte och titta, och underhölls av den bisarra humorn, de absurda händelserna och det svängiga soundtracket som med sina trallvänliga låtar ofta kommer upp i samma klass som förra årets japanska idiothit PonPonPon (i somras gick den ofta på repeat om kvällarna hemma hos mig), men det var inte förrän efter hälften av seriens 24 avsnitt som det verkligen lossnade för mig och jag började gilla serien på riktigt. Som mycket annan anime är Mawaru Penguindrum dramatisk och väldigt känslosam. De har verkligen inte sparat på de stora känslorna och ibland drar de skickliga röstskådisarna på utav helvete och till synes små och obetydliga scener utvecklas till melodramatiska explosioner. De avsnitt där det fokuseras på enstaka karaktärer och deras bakgrund är de allra bästa och framåt slutet av serien består avsnitten av mer eller mindre oavbruten dialog för att alla trådar ska kunna knytas ihop. Det är konstigt, men av någon anledning blev jag väldigt berörd av Mawaru Penguindrum och de känslor som jag utvecklade för karaktärerna under seriens gång är starkare än de jag brukar känna när jag ser bra amerikanska serier. Ibland blev jag nästan lite blödig och seriens tema, att offra allt för de man älskar, kändes så otroligt fint och vackert att det var omöjligt att inte investera känslomässigt i karaktärerna och deras öden. Kanske krävs det att man har sett en del anime tidigare och är bekant med formen för att man ska kunna uppskatta Mawaru Penguindrum fullt ut men jag skulle uppmana alla som vill se något nytt och bra att ge serien en chans. Nedladdning av anime verkar vara lite av en gråzon, och har så varit hela tiden jag varit intresserad av anime, och så länge serierna inte har blivit licenserande av något amerikanskt bolag är det väldigt enkelt att hitta och ladda ned serier med engelska undertexter översatta av fans (så kallade fansubs). Vill du se Mawaru Penguindrum är det således bara att ge sig ut på Google och leta. Survival strategy!

Monster - Naoki Urasawa

En av de senaste årens mäktigaste läsupplevelser har för mig varit Naoki Urasawas manga 20th Century Boys, som jag skrev om här på Finpop för två år sedan. 20th Century Boys var en komplicerad och spännande serie med fantastiska karaktärer, otroligt snygga teckningar och imponerande berättande som sträckte sig över tusentals sidor och dryga 20 volymer. 20th Century Boys är en av de mest engagerande och gripande serier som jag har läst, och då har jag ändå tillbringat stora delar av mitt liv framför olika serietidningar. 20th Century Boys hade något väldigt speciellt och ända sedan jag blev klar med serien har jag längtat efter något liknande. Den senaste veckan har jag tillbringat med en annan serie av Naoki Urasawa, Monster, som han gjorde innan 20th Century Boys mellan åren 1994 och 2001. Det är en nästan lika omfattande serie, som består av 18 volymer på dryga 200 sidor, och nästan lika bra. Naoki Urasawa är ett geni inte bara när det gäller serier utan också berättande i allmänhet. Det finns få författare som på ett lika skickligt sätt kan lägga upp en komplicerad berättelse och suga in sina läsare så att de blir som hypnotiserade och inte kan sluta läsa.

Monster tar sin början i det sena 80-talets Düsseldorf på ett sjukhus där den unga och begåvade japanska hjärnkirurgen Kenzo Tenma slits mellan sina egna värderingar om alla patienters lika värde och en omoralisk sjukhusledning som inte alls tycker likadant. När han bryter mot sina chefers order och räddar en pojke som blivit skjuten i huvudet istället för en mer prioriterad patient sätter han igång ett komplicerat och oväntat händelseflöde. Den mystiska pojke som Tenma räddar visar sig vara ett litet monster med en ondska av mytologiska proportioner. Nio år senare, när pojken har växt upp och mördat ett stort antal människor, blir Tenma indragen igen och finner sig anklagad för flera olösta mord. Tenma blir tvungen att fly och börjar leta efter pojken som han kanske aldrig borde ha räddat.

Monster är en speciell manga eftersom den inte känns särskilt japansk. Hela handlingen är förlagd i 80- och 90-talets Tyskland och Tjeckien och serien är skonad från övernaturliga inslag. Det är en realistisk och rak berättelse med hemska barnhem, godhjärtade turkar, prostituerade, onda barnboksförfattare och fantastiska karaktärer. Det är den tredje mangan jag läser av Urasawa, förutom 20th Century Boys har jag också läst Pluto tidigare. Pluto är en mindre omfattande manga på åtta volymer som är en slags ambitiös uppdatering av Osamu Tezukas Astro Boy, en av de mest klassiska mangorna. Även om Pluto är en lysande manga den också tycker jag att Urasawa kommer till sin fulla rätt när han får berätta en längre och mer invecklad historia som i Monster och 20th Century Boys. En av de saker som är mest imponerande med de serierna är ju att de är så otroligt stora och omfattande. Jag tycker det är väldigt fascinerande att en och samma man sitter och tecknar tusentals sidor under flera år för att berätta sina egna historier. Det är ett sätt att arbeta som skiljer sig väsentligt från de flesta amerikanska och västerländska serieskapare där de flesta serier görs i team och det sällan är samma personer som tecknar och skriver manus. Även om många amerikanska serier pågår under väldigt många år brukar de oftast vara uppdelade i flera kortare avsnitt, ungefär som säsonger av TV-serier. Så är inte fallet med Urasawas mangor, här utgör hela serien en sömlös helhet. Det går inte att hoppa in i serien om man missat inledningen, allt hänger ihop på ett sätt som gör att hans serier har större litterära kvaliteter än de flesta amerikanska serier. Trots att Monster är en väldigt lång serie är kvaliteten jämn och väldigt hög. Teckningarna är alltid av högsta kvalitet, liksom berättandet. Man märker aldrig att Urasawas motivation skulle ha flackat vid någon punkt av arbetet, det känns alltid genomtänkt och genomarbetat. 

Urasawa har ett mycket speciellt sätt att göra serier. Handlingen rör sig egentligen framåt i ett ganska långsamt tempo, han hade kunnat få sin berättelse berättad på betydligt färre sidor, men då hade en dimension av serien försvunnit. För även om det inte händer jättemycket känns det som att det händer något viktigt hela tiden, spänningen avtar aldrig och man fortsätter spänt och ihärdigt att läsa vidare. Hans sätt att lägga upp en story borde studeras i detalj av alla manusförfattare av TV-serier. Urasawa presenterar nya karaktärer och nya viktiga händelser på ett mycket begåvat sätt som känns lika genialt som självklart. Hans karaktärer är genomarbetade och intressanta, och betydligt djupare än de flesta karaktärer vi vanligen får bekanta oss med i serietidningar och TV-serier. Här finns både psykoligiskt och filosofiskt djup, utan att det för den sakens skulle någonsin blir pretentiöst eller tungt. Han ger sin karaktärer utrymme att växa och ger dem lika mycket plats som storyn, och det är kanske kärnan till att allt han gör blir så lyckat. Monster finns också som animeserie på 74 avsnitt. Jag har sett ett tiotal avsnitt och antar att jag kommer avsluta serien någon dag men det känns som att Urasawas berättelser gör sig bäst i serieform. Manga ligger allmänt närmare filmens bildspråk än västerländska serier och eftersom ett flyt i läsandet är centralt i de flesta mangor jag har läst (ofta består de flesta mangor av betydligt färre antal ord per sida än amerikanska serier och serierutornas komposition gör att man vändor sidor väldigt fort) känns det ofta som man läser en film, varför filmatiseringar av bra mangor ofta känns överflödiga. För tillfället jobbar Urasawa med en manga som heter Billy Bat och den verkar otroligt lovande. Jag har läst lite av serien, men tänker vänta tills den är slutförd så att jag kan sträckläsa den. Det är inte många serieskapare vars (långa) serier tål att sträckläsas men i Urasawas fall har det aldrig varit något problem för mig. Monster finns utgiven på engelska, men liksom med 20th Century Boys har jag läst serien som inscannade och ”fanöversatta” (den språkliga kvaliteten är förvånansvärt hög hos de flesta mangor som översätts av fans, liksom med många animeserier finns det stora grupper som gör ett bra jobb med att översätta och sprida japansk popkultur), den här gången på en läsplatta. Urasawas serier är egentligen värda att köpas men då det rör sig om så många volymer skulle det bli en så stor investering att många, inklusive mig, inte skulle ha råd att läsa serierna, vilket hade varit synd. Så vill du läsa Monster och 20th Century Boys skulle jag tipsa dig att ge dig ut på internet och leta, så kan du köpa Pluto som ”bara” består av åtta volymer istället! 

Drömmarna om Catherine

Jag spelar mycket TV-spel och ganska ofta känner jag mig trött och less på spelutbudet. För hur man än vrider och vänder på det är det alltid samma grej hela tiden: action eller rollspel i fantasy-, scifi- eller gangstermiljö där målet är att kötta sig fram genom ett oändligt antal fiender och däremellan ta del av medelmåttig dialog som leder till mer köttande. Det är visserligen ett koncept som håller och i takt med att spel blir allt dyrare att producera för att garantera spelarna en häftig upplevelse är det inte förvånande att spelutvecklarna rör sig i samma riktning. De flesta nya storspel påminner ganska mycket om varandra, på gott och ont eftersom det ju ofta leder till bra och underhållande spel men där det inte finns särskilt stor variation mellan de olika titlarna. Det finns visserligen små indiespel där utvecklarna vågar vara modigare i val av ämne och upplägg, men de är ofta så små, korta och anspråkslösa att de aldrig på allvar kan utmana de stora spelen. Detta har självklart lett till att en mängd spelare suktar efter något nytt och annorlunda, ett spel som man inte har sett eller spelat tidigare. Det japanska spelet Catherine är ett sådant spel. Varken spelets upplägg, stil eller handling är något som man vanligen ser bland TV-spel och spelet har välkomnats med öppna armar av en entusiastisk spelpublik. Catherine har lanserats (åtminstone här i väst) som ett erotiskt skräckspel – en benämning som både kan locka och skrämma iväg spelare. Själv var jag skeptisk tills dess att jag hade läst ett par recensioner och kände mig tvungen att spela igenom spelet. Jag har spenderat den senaste veckan i Catherines sällskap och kan konstatera att spelet varken är särskilt erotiskt eller otäckt, inte mer än något annat TV-spel. Däremot är det ett roligt, frustrerande, engagerande och annorlunda spel som hållit mig vaken om nätterna och berört mig mer än vad de flesta spel lyckats med under de senaste åren.

Huvudpersonen i Catherine heter Vincent och är 32 år gammal. Han har ett tråkigt och halvtaskigt betalt kontorsjobb och har varit tillsammans med sin flickvän Katherine i flera år utan att ha flyttat ihop eller tagit på sig något större ansvar. Katherine börjar prata om att ta förhållandet vidare, om att gifta sig och bli vuxna på riktigt. Efter en kväll på den lokala stamkrogen vaknar Vincent upp bredvid en annan tjej – Catherine. Han har ingen aning om hur hon hamnade där och minns inget av den gångna natten. Han får panik och försöker ta sig ur den knipa han hamnat i. Samtidigt plågas han av märkliga mardrömmar där han, tillsammans med en grupp får, klättar upp för märkliga strukturer uppbyggda av kubiska block. Handlingen i Catherine är väldigt speciell för att vara ett TV-spel. Det låter, och verkar inledningsvis, som en banal och löjlig handling men efter ett tag har det utvecklat sig till ett engagerande och snyggt berättat relationsdrama. I brist på hyggliga dramaserier på TV för tillfället har Catherine en given plats hos alla som vill ta del av en bra berättelse. Med alla får, relationsproblem och udda inslag känns det ofta som någon av Haruki Murakamis bättre romaner i spelform. 

Upplägget i Catherine är lika enkelt som udda. Vi får följa Vincent under en dryg vecka. Dagarna skildras med snyggt animerade scener i bästa animestil. Det var länge sedan jag såg lika engagerande och stilren anime och filmsekvenserna är båda långa och välregisserade vilket gör att berättelsen får gott om plats och tid att utveckla sig. Om kvällarna får vi styra Vincent när han hänger på sitt stamställe Stray Sheep och pratar med sina kompisar och andra gäster. Det är underhållande och intressanta diskussioner som man får ta del av. När spelaren har fått nog av kroghäng är det dags för Vincent att gå hem där han, så fort han somnat in, möts av jobbiga mardrömmar. Det är mardrömmarna som är kärnan i Catherine. Varje natt är uppdelad i flera delar där målet är att klättra uppför pyramidliknande strukturer genom att bilda trappor av olika block. Det är klurigt och svårt redan från början och det blir bara värre och värre ju längre spelet pågår. Ibland kunde jag känna att spelet var lite väl svårt och krävande och det hjälpte inte att det hela går på tid och att man ibland får börja om därför att man mer eller mindre slumpmässigt har blivit mördad av bisarra monster eller andra får som inte vill att man ska ta sig upp till toppen. Catherine är ett frustrerande spel men det är förlåtet med tanke på hur bra det faktiskt är. Det känns väldigt belönande och roligt när man har tagit sig igenom ännu en natt och får fortsätta ta del av den intressanta berättelsen. Catherine är, trots sina uppenbara brister, ett av de bästa och mest givande spel som jag har spelet de senaste åren. Det känns som att den japanska spelindustrin har fått ge vika för den amerikanska Hollywoodliknande spelfabriken de senaste åren, vilket är synd då de flesta av mina absoluta favoritspel är japanska. Men Catherine är ett bevis på att annorlunda spel fortfarande görs och kan slå igenom. Jag har nyss vaknat upp ur mardrömmen men längtar redan tillbaka. 

Den drömmande trummisens revansch

Trummisar har aldrig haft ryktet om sig att vara rockvärldens ljushuvuden. Med några få undantag brukar trummisar ofta förknippas med testosteronstinna dumhuvuden som inte kan uppföra sig men som klarar av att dunka rytmiskt på ett tillfredsställande sätt. Trummisarna hamnar ofta i skymundan, får sällan uttala sig i intervjuer och blir senare beskyllda för att ha förstört banden med sitt dåliga sätt och inflytande. Rockhistorien har sällan varit snäll mot trummisar och vi minns snarare deras snedsteg och ofta sviniga leverne än deras musikaliska prestationer. Lite orättvist, kan tyckas. Tankarna går till Keith Moon, Topper från The Clash och alla trummisar som passerade i Spinal Tap. Eller Ringo Starr, som snällt fick ställa sig åt sidan för John Lennon och Paul McCartneys enorma egon. Och nu har turen alltså kommit till Frankie Rose. Du har förmodligen inte hört tals om henne och själv hade jag aldrig hört hennes namn förrän någon vecka sedan. Frankie Rose är en kvinnlig trummis och tidigare medlem i band som Vivian Girls och Dum Dum Girls (som ju har hyllats här på Finpop tidigare). Men nu har hon tagit sitt öde i sina egna händer och gör musik under eget namn. Och det gör hon fan rätt i, för det visar sig att Frankie Rose är väldigt uttrycksfull och faktiskt har mycket eget att säga, även om det är svårt att höra hon vad hon sjunger och viskar ibland. Redan 2010 gjorde Frankie en egen skiva under namnet Frankie Rose and the Outs. Den passerade mig obemärkt förbi men när jag nu lyssnar på den i efterhand tycker jag att det låter som något man kan förvänta sig av någon som varit medlem i skramligt rockiga tjejband – det är skevt och svängigt om vartannat. Hennes nya skiva Interstellar låter däremot helt annorlunda – magiskt, förförande och drömskt. En trummis kan inte göra en starkare revansch än så.

Trummorna har sin givna, självklara plats i de flesta av Frankie Roses låtar, men de är aldrig något som tar över utan är snarare än del av en större och fascinerande helhet. Här samsas synthar och finstämda gitarr med väldigt vacker sång. Interstellar är en lugnande skiva som kanske gör sig allra bäst i hörlurar när man är omgiven av stressade, grå och sura människor som skyndar sig fram och tillbaka mellan olika platser, omedvetna om att det mesta de gör är fullständigt meningslöst. Frankie Rose är bra på att framkalla känslor hos mig som lyssnare och det är oftast behagliga känslor. Det är lätt att ta till ord som ”drömsk” och det för några år sedan så populära begreppet ”dream pop” när man ska beskriva Frankies musik, men till skillnad från den mesta musik som belönas med sådana epitet känns inte hennes låtar särskilt flummiga. Det är visserligen musik som handlar om att drömma och som vill få lyssnaren att drömma sig bort, men samtidigt handlar det inte om att fly verkligheten utan snarare kanske att göra verkligheten lite bättre, lite ljusare. Interstellar är också en skiva som gör sig bäst i sin helhet, från början till slut. Det finns visserligen enskilda låtar här som är riktigt bra och starka – Know Me med sin kraftfulla refräng är årets hittills bästa låt – men Frankie Rose kommer till sin fulla rätt när man får höra allt hon har att säga. Soundet är retrofräscht, som om 80-talets studentrumspop mötte 2012 års Brooklyn och skapade något eget och speciellt. Och Frankie Rose kommer aldrig behöva kalla sig trummis igen. 

Scorsese och Hugo

Martin Scorsese är min favoritregissör. Förutom min absoluta favoritfilm Taxi Driver har han i 40 års tid gjort riktigt bra och fascinerande filmer. Från rörande Alice bor inte här längre, världens bästa rockfilm The Last Waltz, tunga Tjuren från Bronx och absurda komedin After Hours till nyare mästerverk som The Departed har han satt ett starkt avtryck på filmvärlden. De flesta verkar förknippa Scorsese med tunga och våldsamma dramer men faktum är att det inte finns någon regissör som har gjort mer varierade filmer och rört sig över fler genrer. Han har testat nästan allt, och gjort det med förvånansvärt bra resultat, oavsett om det har varit psykologiskt drama, komedi eller musikal.  Att hans senaste film Hugo är en smått sentimental familjefilm är därför inget direkt överraskande. Att den också har blivit höjd till skyarna och fått oerhört bra kritik (Scorsese fick en Golden Globe för bästa regi och filmen är nominerad i nästan alla kategorier på årets Oscarsgala) är inte heller något som förvånar. Hugo är en av de mest underhållande filmer jag sett den senaste tiden och trots att jag visste vad jag hade att vänta blev jag positivt överraskad.

När jag fick höra att Scorsese skulle göra film av Brian Selznicks bok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret blev jag förvånad. Jag skrev om boken här på Finpop för tre år sedan och trots att det är en bra bok trodde jag aldrig att den skulle filmatiseras. Jag trodde inte att den hade fått det genomslag som skulle behövas för att det skulle bli en storfilm av berättelsen om den lilla pojken på tågstationen i 30-talets Paris. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret  är en mycket speciell bok som förlitar sig lika mycket på sina bilder som texten. Ibland tar bilderna över helt och formen är mycket speciell och filmisk. En stor del av boken handlar också om de filmer som gjordes i filmens barndom och pionjären George Méliès har en betydande roll. Jag har nog aldrig läst en bok som känts mer filmisk än ”Hugo Cabret”, ofta känns boken som en film i formen av en bok, men trots det kändes det konstigt att det skulle komma en film baserat på boken. Varför göra film av något som redan är som en film? Men Scorsese har lyckats med filmatiseringen. Filmen känns passionerad och kärleksfull. Det är en sorts tidlös film som jag inte trodde producerades längre och Scorsese får mig att hoppas på filmen som konstform och medium igen.

Filmer kan vara underbara och fantastiska. Det är poängen och budskapet med Hugo, som faktiskt lyckas med bedriften att vara både underbar och fantastisk. Det första man möts av är otroligt snygga bilder på 30-talets Paris och filmen fortsätter, under dess två timmar, att bjuda på det senaste årets snyggaste filmbilder (i hård konkurrens med Cary Fukunagas Jane Eyre-filmatisering, som konstigt nog har blivit helt ignorerad vid de stora filmgalorna till förmån för mycket skit).  Det är snyggt, charmigt och förförande och det blir bara snyggare och snyggare ju längre filmen fortgår. Färgerna, kompositionerna, kameraåkningar och allt annat är helt perfekt. Den förhållandevis lågmälda storyn får utrymme att sakta blomma ut till något storslaget och vackert. I jämförelse med nästan alla andra familjefilmer som görs nuförtiden har Hugo en riktig story med känslor, budskap och starka karaktärer. Det blir inte mycket action, men jag tror de flesta barn borde fascineras av filmen ändå. Man ska inte underskatta en bra historia.


För Scorsese har Hugo varit en möjlighet för honom att få uppmärksamma och återskapa några vackra ögonblick från filmens barndom, och det finns några scener här som är otroligt häftiga och snygga. Hans kärlek till tidiga filmer skiner igenom och gör Hugo till något speciellt och fint. Scorseses bild av 30-talets snöiga Paris får Woody Allens småtråkiga Midnatt i Paris, som konstigt nog också är Oscarnominerad i klassen bästa film, att framstå som ett skämt. Den skådespelarensamble han har samlat ihop gör alla att riktigt bra jobb, och det ser ut som att de har väldigt kul framför kameran. 14-åriga Asa Butterfield är grym i huvudrollen (trots hans sorgsna Hollywoodbarnsuppsyn känner jag med honom) och Ben Kingsley och Sacha Baron Cohen (Borat, ni vet) gör två perfekta biroller. Allra bäst är dock Chloë Moretz, som tidigare har imponerat som Hit-Girl i fantastiska Kick-Ass, i rollen som Hugos tjejkompis. Hon briljerar i sin roll och är otroligt charmig. Det känns som att hon borde vara en utmärkt förebild för alla småtjejer och förhoppningsvis har hon en lysande karriär framför sig. Hugo är en mysig film, inte någon av Scorseses bästa men han visar att han också klarar av att göra fantastiska familjefilmer. Nuförtiden verkar det inte betyda någonting alls om en film blir nominerad till bästa film-klassen på Oscarsgalen, kolla bara på alla medelmåttiga filmer som har belönats med en nominering i år, men för min del får Hugo gärna ta hem hela skiten.   

Beväpna dig med raspig röst

Thåström har gjort mig riktigt besviken en gång och jag kan inte glömma det. Jag var 14 år gammal och dyrkade honom. Han var störst, coolast och bäst. Jag hade lyssnat sönder samtliga skivor med Ebba Grön och Imperiet och memorerat alla låtar från hans soloskivor. Sen kom Mannen som blev en gris. Jag var entusiastisk, sugen på att höra nya Thåströmlåtar, och efter skolan gick jag och köpte skivan på releasedagen. På den här tiden hade jag 300 spänn att disponera fritt varje månad och en nyutgiven skiva sågs som en ganska stor utgift. Hemma i sovrummet, framför den billiga bergsprängaren var dock besvikelsen ett faktum. Mannen som blev en gris var tråkig, osvängig och menlös och förpassades snart till en plats längst ned i skivhögen. Efter den där skivan har jag alltid dragit ned mina förväntningar inför ett nytt skivsläpp från Thåström. Jag vill inte bli besviken igen. Men hans senaste två album har varit helt och hållet fantastiska, definitivt bland det bästa han gjort. Skebokvarnsv. 209 är möjligen den bästa svenskspråkiga skiva som har spelats in. Den medelålders Thåström är ett reflekterande Dan Andersson-geni som aldrig har förlorat sin värdighet och fortsatt leverera. Jag måste erkänna att jag var lite orolig inför det nya albumet Beväpna dig med vingar, förstasingeln med samma namn lät inte helt övertygande de första lyssningarna, men efter några lyssningar på skivan kan jag lyckligtvis konstatera att oron var obefogad. Thåström håller fortfarande, och kanske var det dumt av mig att någonsin tvivla.

Thåström är ju som bekant helt galet stor. Störst i Sverige, antar jag, tillsammans med Håkan Hellström. Hans stundande vårturné är slutsåld och den nya skivan har redan recenserats överallt. Jag vet inte om jag har så mycket att tillföra till diskussionen om Beväpna dig med vingar. Först och främst: det är en bra skiva. Det är vi alla överrens om. Riktigt bra på sina ställen. De första lyssningarna var jag inte helt förtjust i ljudbilden, hela skivan kändes som en förlängning av låtarna Axel Landquists park och Linnéa från förra albumet Kärlek är för dom. Visserligen två bra låtar, men det kändes som att man borde balansera det dova mörkret med något lite ljusare. Men den där känslan släppte efter ett tag och jag började ta in texterna istället. Och texterna är bra. Inte Skebokvarnsvägen-bra, inte på långa vägar, men betydligt bättre än vad de flesta svenska textförfattare ens kan drömma om. Trots det finns det en del låtar på skivan som inte gjort något starkt intryck, exempelvis Nere på Maskinisten och Låt dom regna som varken känns särskilt intressanta eller medryckande. Beväpna dig med vingar känns som en skiva som kommer växa, och därför kanske det vore mer rättvist att recensera albumet om ett halvår när det har fått sjunka in, och inte nu. Jag har dock en känsla av att jag kommer lyssna på den här skivan betydligt mindre än både Skebokvarnsvägen och Kärlek är för dom, det var helt enkelt två bättre skivor, på alla sätt. Jag saknar melodierna, det personliga och Dan Andersson. Avslutningsvis, något som fortfarande ter sig obegripligt för mig är albumomslaget. Det känns lite äckligt och motbjudande på något sätt. Jag förstår inte riktigt varför Thåström vill ge sken av att vara äckligare och osundare än vad han är. Sanningen är ju att han är betydligt fräschare än vad som egentligen borde vara möjligt för en gammel rocker i hans ålder med Einstürzende Neubauten-tatuering och ständig mössa på huvudet. Om omslaget är ett klassiskt Thåström-försök att skrämma iväg folk och framställa sig själv som mindre folklig tycker jag han kan ge upp. Det är lönlöst. Sedan We’re only in it for the drugs har han varit Sveriges största, och enda riktiga, rockstjärna. Och det kommer han fortsätta vara, så länge han lever.

Gaza: Fotnoter till ett krig – Joe Sacco

Folk som läser mycket tenderar att vara smarta. Åtminstone ger de sken av att vara smarta. Genom att läsa böcker lär man sig saker som man inte får lära sig genom att gå i skolan, läsa tidningar och titta på TV. Man får nya perspektiv och lär sig nya saker om världen vi lever i. Man lär sig förmodligen något från alla böcker man läser, men det finns vissa böcker som är mer än underhållning och lämnar djupa avtryck. Jag värderar självklart sådana läsupplevelser högst. De senaste dagarna har jag tillbringat med en väldigt drabbande och lärorik seriebok som har gett mig ökad förståelse för en av vår tids otäckaste och vidrigaste konflikter – konflikten på Gazaremsan. Jag har trott mig ha koll tidigare, jag har uttalat mig kritiskt mot Israel och demonstrerat för palestiniernas rättigheter. Men det finns så lite man har koll på egentligen, så mycket man inte vet. Jag kan ärligt säga att jag inte har särskilt mycket koll på vad som händer i världen. Jag har ett hum, en uppfattning om saker och deras tillstånd men det är väldigt lite som jag verkligen vet. Böcker kan hjälpa oss att stärka förståelsen och föra oss närmare sanningen än vad tidningar och TV någonsin klarar av och där har litteraturen en väldig kraft och potential. Joe Sacco har med Gaza – Fotnoter till ett krig tagit sig väldigt nära kärnan till Gazakonflikten. Han berättar sakligt, ingående och personligt om ett av världens vidrigaste krig. Jag har känt mig illa berörd och äcklad av Israels beteende tidigare men Joe Sacco lyckas skapa starkare känslor av avsmak, vemod och uppgivenhet än vad jag trodde var möjligt. På nästan 400 otroligt vältecknade seriesidor skildrar han en konflikt som i stort sett har sett likadan ut i nästan 60 år, och som inte verkar närma sig en lösning.

Staten Israel uppstod efter andra världskriget. Judarna, ett folk som hade blivit fruktansvärt illa behandlade, blev tilldelade en del av dåvarande Palestina. Människorna som bodde där då uppskattade självklart inte detta historiskt idiotiska beslut och gjorde motstånd. Israel slog förstås ned allt motstånd och 200 000 palestinska flyktingar hamnade i Gaza – ett bisarrt litet landområde, bara 40 km lång och 12 km brett. Från att ha levt i ett frodande landskap i många generationer fann sig plötsligt ett helt folk i en torr öken, utan möjlighet att någonsin vända tillbaka till sina hem. Flyktinglägren växte till städer och Gaza är idag ett av världens mest tättbefolkade områden. När arga palestinier har försökt göra motstånd har Israel alltid slagit tillbaka så hårt de bara har kunnat och blodet har ofta färgat Gazas sand röd. Gazakonflikten verkar inte ha ett slut och det är lätt att bli arg och upprörd när man läser om de orättvisor som Gazas befolkning utsätts för. Det vidriga i situationen att judarna, som bara några år innan Israel utropade sig som självständigt hade varit med om en av historiens värsta folkmord, upprepar vad som gjorts med dem gör att Gazakonflikten gör mig lika upprörd som jag blir av att läsa om Förintelsen.

Joe Sacco har gjort sig ett namn både som journalist och serietecknare. Som serieskapare är han unik då han gör tunga, ingående journalistiska serier. Hans serier är dokumentära, sakliga och matiga. Som journalist är han också speciell eftersom han låter sig själv ta stor plats i det han skriver, om än med sig själv i en iakttagande roll. Sacco föddes på Malta 1960 och har sedan sent 80-tal sysslat med serier. Han började med satirserier men gick ganska snabbt över till journalistiska serier efter en resa till Palestina och Israel. Sacco har gett ut flera journalistiska serier, alla med fokus på krig. Han är flitigt översatt till svenska, och fler borde definitivt upptäcka de snygga och väl översatta svenska utgåvorna av hans serier. Innan Gaza - Fotnoter till ett krig hade jag läst och gillat hans tidigare serie Fixaren: en historia från Sarajevo, en personlig och upplysande skildring av kriget i Bosnien. Fixaren var en otroligt välgjord och imponerande serie, men Gazaserien är större och erbjuder mer av allt. Att Sacco har valt seriemediet för att skildra sina berättelser är det som gör honom speciell och får honom att stå ut från alla andra krigsjournalister. Han gör inga hafsiga teckningar utan allt känns otroligt genomarbetat, genomtänkt och snyggt konstruerat. Hans bilder är väldigt detaljerade, levande och snygga. Han har en egen, men ändå helt realistisk och övertygande teckningsstil som låter läsaren ta del av sådant som aldrig har filmats eller fotograferats. För de flesta ter det sig säkert bisarrt att någon skulle vara villig att offra flera år av sitt liv på seriejournalistik, när man lika gärna skulle kunna skriva ner sin berättelse på traditionellt sätt och bifoga några fotografier, men Sacco har flera poänger med att använda seriemediet. Genom att skildra de hemska händelserna i serieform känns det som att Sacco är mer eftertänksam än de flesta andra krigsskildrare. Varje serieruta lär ha tagit flera timmar i anspråk och under den processen lär Sacco hela tiden, nästan meditativt, ha tänkt över vad och varför han vill skildra det han tecknar och hur han ska få fram sin berättelse på bästa sätt. Gaza - Fotnoter till ett krig är en fenomenal serie och en levande och gripande skildring av en hemsk konflikt.

Saccos utgångspunkt är två blodiga massakrar i två palestinska flyktingläger 1956 under Suezkrisen. Hans tes är att konflikten i Gaza inte har förändrats sedan 50-talet, att israelerna och palestinierna fortfarande står och stampar på samma ställe, och för att komma konflikten närmare, och verkligen förstå dess orsaker och natur, vill han reda ut dessa historiska händelser, vilka det inte finns mycket alls skrivna om på engelska. Grunden för hans serie om Gaza är en mängd intervjuer som Sacco gjorde med de som var med, både gazabor och israeler, under några månader 2002-2003 strax innan Irakkriget bröt ut. Han går sakligt igenom fakta, väger olika källor mot varandra och berättar en obehagligt vidrig berättelse om övergrepp och mord. Han skildrar också dagens Gaza, pratar med ungdomar, terroriststämplade motståndare, människor som får sina hus rivna av israeliska bulldozers och många andra. Det är mycket ilska, hat och uppgivenhet men även en del glädje. Vi får träffa allt från övertygade framtida självmordsbombare till bittra gamla tanter och busiga barn. Med sina 400 sidor är Gaza - Fotnoter till ett krig den tyngsta och jobbigaste serie som jag har läst. Den är väldigt dokumentär och faktabaserad, och det finns ingen större story att hänga upp sig på. Bäst blir det när man läser några få sidor i taget och förfäras i rimliga doser. Joe Sacco har gjort ett bra jobb, men det blir lätt för mycket elände, även om det är viktigt elände som ingen borde blunda för. Hans serie om Gaza är något som alla borde läsa. En bok som lär oss något om världen.