THE The Clash BOOK

The Clash betyder enormt mycket för mig. Jag har bekänt min kärlek för ”the only band that matters” många gånger under den här bloggens ganska korta levnadstid. Vad jag vill säga med allt detta tjat om The Clash är att det inte finns något annat band, någon annan företeelse eller några andra människor som har fått mig att känna på samma sätt. Från och med att jag var fjorton år gammal och för första gången lyssnade på London Calling har jag aldrig kunnat älska ett band eller en artist på samma helhjärtade sätt.

Som ett Clash-fan köper man på sig mycket böcker och filmer om bandet. Sen jag började lyssna på deras musik har jag girigt lapat i mig all information jag kunnat hitta. Jag vill veta vilken brylcreme Joe Strummer använde, vilken sorts marijuana Mick Jones helst rökte och vilken låt på The Harder They Come-soundtracket som Paul Simonon gillade mest. Men egentligen finns det bara en historia om bandet, som inte går att berätta i så många olika varianter. Det är en ganska klassisk rockhistoria med skandaler, hjältedåd och kreativa explosioner, men jag tröttnar aldrig på att höra den. För en månad sedan kom en stor och påkostad bok om The Clash som påstår sig vara den ultimata boken om bandet. Den heter, lite kaxigt, just The Clash. Det är en väldigt seriös bok och det väger enormt tungt hos mig att bandmedlemmarna står som författare. Det här är bandets, och inte någon biografiförfattares, berättelse om hur det gick till under de bästa åren av 1900-talet. Jag har haft boken i min ägo i dryga två veckor och har hunnit bilda mig en uppfattning om innehållet.

Boken är stor (riktigt stor) till formatet och omslaget är passande chockrosa. Det första intrycket av boken är fantastiskt. I princip är det en bilderbok för Clash-nördar och här finns bilder på allt man kan önska sig: skivomslag, gamla vykort, scenkläder, anteckningar, sällsynta fotografier, setlistor, tidningsartiklar, affischer och mycket mer. Bilderna är stora och snygga och trycket är perfekt. The Clash är det snyggaste bandet någonsin och de förtjänar verkligen den här boken. Det är inte utan att man känner sig upphetsad när man bläddrar i boken och det är svårt att hålla tillbaka dreglet. Bildmässigt är det en rakt igenom fantastisk bok som dessutom är snyggt och smart utformad, men den textmässiga biten kunde ha varit bättre. Det är inte en sådan bok man läser från pärm till pärm utan man öppnar snarare boken på måfå, bläddrar lite och myser när man känner för det. Att bandmedlemmarna står som författare är inget skämt eller halvsanning, utan nästan allt som står i boken är sådant som har sagts och skrivits av Strummer och de andra. Mycket av texterna är hämtade direkt från gamla intervjuer och de som har sett den utmärkta Clash-dokumentären Westway to the World kommer att känna igen mycket. Det känns lite trist att så mycket är hämtat från intervjuer, och självklart har man hört nästan allt tidigare. Flytet i texten saknas, även om det alltid är intressant. Att läsa en hel bok med nedskrivna samtal kan bli lite segt, men så läser man ju inte hela boken i ett svep. Den bästa Clash-läsningen får man fortfarande i Chris Salewicz trevliga Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer från förra året.

Om du älskar The Clash ska du inte tveka utan genast lägga en beställning på den här boken. Trots att den textmässigt är lite tråkig har jag aldrig sett en finare samling Clash-bilder och boken är verkligen värd varenda krona. Boken förmedlar känslan av att det aldrig har funnits, och aldrig kommer finnas, ett bättre band än The Clash. De som inte gillar The Clash kommer förmodligen inte att förstå värdet i den här boken, men så förstår de ju inte heller värdet av något annat i livet.