söndag 31 augusti 2008

Rodriguez – Årets bortglömda rockgeni


Emellanåt gillar rockkritiker att föra fram någon gammal bortglömd musiker som aldrig fick något genombrott när det begav sig. Musikerna ska helst bara vara kända i mycket små kretsar och de gamla albumen ska vara riktiga pärlor. Att hitta en sådan musiker och föra fram honom eller henne får ses som något väldigt creddigt och alla som lyckas med det konststycket förtjänar min eviga respekt. Förra året var det Jim Fords utmärkta album Harlan County som plockades fram ur någon mörk garderob och hyllades nästan överallt. 2008 har turen kommit till Sixto Diaz Rodriguez, eller kort och gott Rodriguez. Hans album Cold Fact från 1970 ges ut på nytt, och han är kanske mer populär nu än någonsin tidigare.

Sixto Diaz Rodriguez försökte slå sig fram som musiker i slutet av 60-talet och början av 70-talet. 1967 släppte han sin första singel, sen skulle det dröja tre år innan han spelade in något nytt material. 1970 kom albumet Cold Fact, som nu ges ut på nytt, och följdes 1971 av albumet Coming from Reality. Men musikerbranschen är hård och trots en del bra recensioner lyckades aldrig Rodriguez slå igenom. Han tvingades ta andra jobb för att överleva och började jobba som byggarbetare. Utan hans vetskap började hans musik spelas i Australien och han blev hyfsat stor i vissa kretsar, vilket ledde till att han i slutet av 70-talet kunde åka på turné i Australien. Därefter var det tyst många år, tills hans dotter hittade en sydafrikansk hemsida tillägnad honom och hans musik. Rodriguez kände inte till att han var en kultkändis i Sydafrika och 1998 åkte han på turné där. Han har också gjort spelningar i Sverige (!) omkring millennieskiftet. Innan året är slut ska det tydligen komma en svensk tv-dokumentär om Rodriguez som garanterat kommer vara intressant och sevärd.

Hur låter då Cold Fact? Riktigt bra, faktiskt. Musiken är lite svårdefinierad eftersom Rodriquez ofta drar iväg åt många olika håll. Basen är dock ganska typisk ”folkig” rock där texterna är centrala. Majoriteten av låtarna på Cold Fact belyser de fattiga människornas vardag och problem, och Rodriguez tar tydligt ställning för arbetarklassen. Rodriquez har en bra röst och flera av låtarna är riktigt bra, särskilt Sugar Man och Inner City Blues. Jag förstår varför Rodriguez har nått sin kultstatus. Om du som jag anser att all musik man inte har hört är ny musik har du mycket att hämta här.

Jag avslutar med att tacka Håkan Steen,som i onsdagens Aftonbladet hade med en liten krönika om Rodriguez, för min vetskap om Rodrigeuz och hans musik.

lördag 30 augusti 2008

Paul Austers fem bästa böcker


I dagarna har en ny roman av Paul Auster getts ut i USA. Den heter Man in the Dark, och verkar ganska intressant. Jag kommer nog vänta tills boken kommer i svensk översättning innan jag läser den. Efter att ha haft en ganska intensiv period då jag läste i princip allt som getts ut av Auster känner jag mig ganska trött på honom och hans böcker. Hans senaste bok Resor i skriptoriet var en ganska stor besvikelse. Den var helt enkelt för mycket Auster. Efter att ha läst hans böcker vet man vad man har att vänta och han har inte förnyat sig något särskilt de senaste åren. Paul Auster kommer ändå alltid ha en speciell position som en av mina favoritförfattare. Han har skrivet flera riktigt bra böcker, och han skriver på ett utmärkt sätt. Hans böcker är alltid fascinerande och det som hade kunnat vara tråkigt blir alltid intressant när Auster skriver om det. Auster använder ofta liknande teman i sina böcker och det är lätt att känna igen hans stil. Här har jag valt att lista hans fem bästa böcker. Om du aldrig har läst något av Auster är den här listan en bra utgångspunkt för att lära känna en av världens mest intressanta författare. De böcker jag har valt visar upp lite olika sidor av Austers författarskap, men de flesta påminner ändå ganska mycket om varandra. Många av de böcker jag listar går att få tag i som svenska pocketböcker, annars går de att låna på närmaste bibliotek.

1. New York-trilogin

New York-trilogin är Paul Austers mästerverk och består av de tre kortromanerna Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Med denna trilogi hittade Auster sin form och sitt språk vilket gör trilogin till det centrala verket för alla som vill börja läsa Austers böcker. Den är välskriven, spännande och oerhört fascinerande. Trilogin bör läsas som en helhet.

2.Illusionernas bok
Den första Auster-romanen som jag läste. Den är väldigt intressant och gripande och jag rekommenderar den varmt. Illusionernas bok handlar bl.a. om en stumfilmsskådis som varit försvunnen sedan 1920-talet.

3. Dårskaper i Brooklyn
Dårskaper i Brooklyn är en av Austers mest jordnära och lättillgängliga romaner. Den är rolig och varm och om du gillar indiefilmer som t.ex. Little Miss Sunshine kommer du garanterat gilla den här boken. Tyvärr drar Auster in lite för många (onödiga) sidospår i handlingen, men annars är det en utmärkt bok.

4. Leviathan
En mystisk och spännande historia som, som så många andra Auster-romaner, börjar som en detektivhistoria men snart utvecklas till något helt annorlunda. Leviathan kan var lite svår att hitta men den är bättre än många andra Auster-romaner så det kan vara värt att leta lite extra på bibliotek och antikvariat, om inte annat kan man köpa den billigt som amerikansk pocket.

5. Den röda anteckningsboken

En lite annorlunda Auster-bok som samlar korta texter som alla berättar sanna historier där den gemensamma nämnaren är slumpen. Har man läst New York-trilogin innan får man ut ganska mycket av den här trevliga samlingen.

Om du gillar Auster kan det också vara värt att kolla in den trevliga filmen Smoke från 1995 till vilken Paul Auster skrev manus. Det är en underhållande film med stark Auster-känsla. Som många av Austers böcker utspelar sig också filmen i Brooklyn.

Om jag fortfarande skriver den här bloggen när Man in the Dark kommer på svenska kommer du garanterat hitta en recension här.

fredag 29 augusti 2008

Lily Allen har släppt nya låtar


Igår satt jag och lyssnade på Lily Allens trevliga debutalbum Alright, Still från 2006. Det är fortfarande ett bra album och jag undrade, ”Är det inte dags för Lily att släppa nytt material snart, eller är hon upptagen med att synas på Aftonbladets skvallersidor?”. Jag gick in på hennes MySpace och där fanns de. De nya låtarna. Det är flera nya låtar och även om ingen är jättebra tycker jag samtliga nya låtar är värda att lyssna på. Tills den nya skivan kommer är det dessa låtar som kommer stilla min, och din, Lily Allen-abstinens. Guess who batman!

De fem bästa låtarna med Michael Jackson


Idag fyller Michael Jackson 50 år och det firar jag med att lista hans fem bästa låtar. Michael Jackson är en bisarr figur och jag har alltid uppskattat honom. Under min levnadstid har man nästan aldrig läst något positivt om MJ utan det har alltid handlat om hans absurda och galna livsstil. Till skillnad från många andra gillar jag hans bisarra leverne och jag har en viss förståelse varför han har blivit den han är. Jag har aldrig riktigt trott på pedofilryktena utan tror snarare att det är som han säger, att han är en modern Peter Pan. Det är lätt att glömma bort att Michael Jackson har skapat några av tidernas bästa poplåtar. Han är en otroligt begåvad musiker med ett sinne för rytmer och melodier som matchas av få. Nu är det länge sedan han gjorde något riktigt bra, men det fanns faktiskt en tid då MJ var ”the king of pop” på riktigt. Jag tror inte han kommer göra någon vidare comeback och jag tror aldrig han kommer kunna göra sig av med stämpeln som det största freaket inom popvärlden. Men man kan alltid lyssna på hans gamla låtar och respektera honom för hans tidigare stordåd. Michael Jackson är också en artist som gjort mycket för musikvideon som fenomen och många av hans videor är fortfarande bland de bästa musikvideos någonsin. Här är mina fem MJ-favoriter, klicka på låtnamnen för (grymma!) videos.

1. Billie Jean
En rakt igenom suverän låt med en legendarisk basgång. Det räcker med att lyssna på den här låten för att förstå storheten med Michael Jacksons musik, och förstås är videon riktigt bra.

2. Beat It
Beat It är en sådan låt som får lyssnaren att känna sig vansinnigt tuff och cool (det gäller i alla fall mig). Bra text, bra melodi, bra riff och en av de coolaste musikvideos som någonsin har gjorts.

3. Thriller
En riktigt bra och skön låt. Videon röstas gång på gång fram till den bästa musikvideon någonsin, och jag är beredd att hålla med.

4. Don't Stop 'Til You Get Enough
Det här var innan Michael Jackson började göra suveräna videos, men man kan inte bortse från att det här är en riktig höjdarlåt som ger känslan av lågstadiedisco.

5. I Want You Back
Förmodligen kan man koppla MJ’s annorlunda livsstil till hans barndom. Michael och hans syskon började tidigt med musik och den här låten är fruktansvärt bra. Michael Jackson kan mycket väl vara den bästa barnstjärnan någonsin. Min favoritepisod i Michaels bisarra liv är när han tog hand om barnstjärnan Macaulay Culkin, förmodligen därför att han såg sig själv i Culkin, och de två var varandras bästa vänner.

Även om jag inte tycker att den tillhör någon av hans fem bästa tycker jag alla också ska spana in videon till låten Bad , regisserad av ingen mindre än Martin Scorsese. Den bästa artikeln/krönikan om Michael Jackson som publiceras i svenska dagstidningar idag är skriven av Stefan Thungren för SvD och den är också läsvärd.

torsdag 28 augusti 2008

Tina Fey och Baby Mama


Det är snart två år sedan alla (ja, alla) började hylla Tina Fey. Det var då komediserien 30 Rock började sändas i USA och det pratades mycket om hur smart, rolig och cool Tina Fey var. Jag började följa 30 Rock tidigt och tycker att det är en av de bättre komediserier som sänts de senaste åren. Tina Fey är uppenbart drömkvinnan för alla halvgamla och intelligenta män. Jag håller med om att hon är smart och rolig men kanske inte så smart och rolig som det ofta påstås (av dessa halvgamla och intelligenta män). 30 Rock är en lite konstig komediserie utan några jätteroliga scener och som det tar ett tag att komma in i, men när man väl ”fattat” serien är den väldigt underhållande. I våras gick filmen Baby Mama med Tina Fey i huvudrollen upp på bio i USA. Den fick blandad kritik och har inte gått upp på bio i Sverige än. Jag misstänker att den kommer släppas direkt på DVD här men det dröjer nog och till dess går det lätt att hitta filmen på internet.

I Baby Mama spelar Tina Fey den snart 40 år gamla ensamstående karriärskvinnan som inte kan få barn. Via ett skumt företag anlitar hon en surrogatmamma. Surrogatmamman är en trashig tjej, spelad av Amy Poehler, med skumma avsikter. När surrogatmamman bryter med sin pojkvän flyttar hon in hos huvudpersonen, vilket självklart leder till galna situationer.

Baby Mama är en ganska tillrättalagd komedi, med ett antal ganska roliga scener. Dialogen är ofta kul, och humorn kretsar mest kring klasskillnader och graviditet. Båda Tina Fey och Amy Poehler är kända från Saturday Night Live och de är helt klart roliga, men det blir ibland lite svårt för dem att bära upp det här manuset. Med ett starkare manus hade Baby Mama kunnat bli en riktigt rolig film. Det är också en ganska typisk tjejkomedi där karaktärerna spelar Singstar och gillar dålig 80-talsmusik, och filmen fungerar nog bäst för en kvinnopublik. Baby Mama är uppenbart sämre än 30 Rock men jag tror att alla som gillar serien kommer tycka att filmen är godkänd. Den är underhållande och småkul, men kommer inte stanna i minnet någon längre tid.

Den tredje säsongen av 30 Rock kommer börja sändas den 30e oktober på NBC och det kommer nog bli väldigt kul. Sannolikheten är stor att jag kommer skriva mer om Tina Fey och 30 Rock här i framtiden.

Trailer:

onsdag 27 augusti 2008

Finpop i London


Det var en vecka sedan jag skrev här senast. Jag vet inte om någon har märkt av min frånvaro, jag vet inte ens om den här bloggen har några läsare. Skitsamma, anledningen till att jag inte har skrivit något är att jag har varit i London.

Jag flög till London med Ryanair tidigt (!) på morgonen för nästan inga pengar alls. Med Ryanair får man vad man betalar för; man sitter trångt och personalen har obefintliga kunskaper i engelska och svenska. Men man kommer fram, och det är ändå huvudsaken.

Det första man slås av när man kommer till London är att det är väldigt rent överallt. Inget skräp på gatorna och allt känns väldigt fräscht. Inte alls som i Sverige och Uppsala (kanske Sveriges smutsigaste stad). Det andra man slås av är att staden är full av turister. Turister överallt. Turister som fotograferar allting och vandrar runt i sina Vans- och Converseskor (Converse (främst den klassiska, höga canvasmodellen) är årets motsvarighet till Foppaskorna, och det börjar bli svårt att hålla sig för skratt när man ser ”rockiga” människor i Converse) över hela London.

När man väl vant sig vid turisthavet kan man börja utforska staden. Jag har farit fram och tillbaks genom London, till fots och med buss och tunnelbana. Det har varit väldigt intensivt och det är svårt för mig att redogöra för alla upplevelser varför jag har valt att koncentrera mig på ett fåtal händelser.

Den häftigaste platsen i London är helt klart Highgate Cemetery , en igenvuxen viktoriansk kyrkogård i norra London. Det går inte att göra kyrkogården rättvisa med bilder, så jag rekommenderar alla att åka dit. Det är en fantastisk upplevelse, särskilt den här tiden på året då träden fortfarande är fulla av gröna blad. En bonus är att inte särskilt många turister verkar hitta dit så besöket på kyrkogården blir en lugn stund i hetsen. Den mest kända personen som ligger begravd på Highgate Cemetery är Karl Marx och hans grav är fin, och lite komisk.

Eftersom mitt favoritband är The Clash var jag tvungen att åka ut till Brixton en dag. Brixton är en rätt ruffig stadsdel med en ganska avslappnad attityd till droger. Vill du röka på när du är London är det helt klart till Brixton du ska bege dig. Det finns egentligen inte särskilt mycket att se i Brixton men det är en ganska skön stämning där ute och hela stadsdelen känns ganska Clashig. P.g.a. Morrissey gjorde vi också ett besök i Vauxhall. Det var en ganska ordinär stadsdel, men det är kul att ha varit där.

London är fullt av museum och de flesta av dem är fulla av turister. En hel del museum besöktes varav Tate Modern var det häftigaste. Det bästa med Tate Modern är att de har öppet till 22.00 på fredagar och lördagar, och jag tycker flera svenska museum borde följa deras trevliga initiativ. På lördagskvällen var det väldigt lugnt på museet och man kunde lugnt titta på museets fina samlingar.

Efter att ha läst boken Kensington Gardens av Rodrigo Fresán var jag tvungen att göra ett besök i Kensington Gardens och titta på Peter Pan-statyn. Statyn var fin och jag förstår varför Barrie gillade parken så mycket. Inte långt ifrån statyn träffar vi en halvgalen indier som med djurläten lockar till sig ekorrar, råttor och fåglar som äter ur hans händer. Han berättar att han sett djuren göra ”awesome and fantastic things” när parken är folktom. Han berättar också att han kommer till samma plats varje dag efter jobbet och spenderar några timmar med djuren. En obehaglig och fascinerande kille, konstaterar vi och går vidare. Parken är full av ekorrar och de är helt oblyga och det är lätt att få dem att äta ur händerna, vilket vi självklart testade. Jag gillar verkligen ekorrar.

Med i ryggsäcken hade vi Lars-Åke Madelids Roadrunner - rockvandringar i 60-talets London, en annorlunda guidebok som kom förra året. Madelid guidar läsaren runt i London och man får veta var bandmedlemmar från Kinks, Stones och Beatles levde och spelade på 60-talet. En småkul idé, som fungerar halvdant både i teorin och praktiken. Men gillar man 60-talsmusik är det kul att vandra omkring i bl.a. Soho. Kvarteren andas verkligen gammal rock.

På måndagen tog vi oss ut till Notting Hill för att besöka Notting Hill-karnevalen, ”Europas största gatufestival”. Det var en ganska intressant tillställning men behovet av se juckande västindier var ganska snabbt stillat och vi tog oss från karnevalen. Antalet besökare på karnevalen var väldigt stort och dagen därpå (igår alltså) kunde vi läsa om ”riots” och ”mobs” på karnevalen.

Utöver alla turister och all skit som finns i London för att tillfredsställa dem är det sämsta med London att det ofta är svårt att hitta folk som talar engelska. Det är helt bisarrt att man är i Englands huvudstad och pratar bättre engelska än nästan samtliga man träffar. Majoriteten av personalen på restaurang, hotell, museum och affärer har ytterst bristfälliga kunskaper i det engelska språket (billiga gästarbetare allihop, misstänker jag), och det är uppenbart att man inte ska åka till London om man vill träna sin engelska.

Efter en vecka i London är man rätt trött i fötterna och trött på folk, men det har helt klart varit en kul och intressant resa. Det var första gången jag var i Storbritannien och jag kommer garanterat åka tillbaks, men förmodligen dröjer det innan jag besöker London igen.

onsdag 20 augusti 2008

De fem bästa låtarna med The Jam


The Jam var ett brittiskt band som hade sin storhetstid under den brittiska punkvågen. De räknas ofta till punkbanden men hade en annorlunda stil både musikaliskt och utseendemässigt. The Jam var förgrundsgestalter för en ”mod revival”-trend som fanns i England på den tiden. De inspirerades alltså av brittisk 60-talsrock och klädde sig som mods i snygga kostymer och parkas. Låtskrivaren och sångaren Paul Weller var bandets ansikte utåt, och har efter The Jam gått vidare med att göra smakfull, men ganska tråkig, soul. Det är lätt att avfärda The Jams musik som simpel huliganrock, men de gjorde faktiskt ett flertal klassiska rocklåtar som håller fortfarande. Här listar jag deras fem bästa låtar. Klicka på låtnamnen för videos med låtarna.

1. That’s entertainment
Den här låten är helt klart The Jams mästerverk. Bitter och övertygande, med riktigt bra text och sång.

2. The Bitterest Pill (I Ever Had to Swallow)
Den ultimata hybriden mellan rock och disco. En grymt svängig låt med en skön text. Och videon har sina uppenbara komiska poänger.

3. Town Called Malice
En fin låt med en bra melodi som sätter sig på hjärnan direkt. Håkan Hellström snodde de inledande fraserna till sin, numer klassiska, låt Kom igen, Lena! och låten är med i en av de bästa scenerna i den underbara Billy Elliot.

4. Going Underground
Förmodligen The Jams mest populära låt nuförtiden. En riktig huligandänga som säkert hur uppmuntrat många galningar till våldsdåd och förstörelse. Men det är en låt som rycker tag i lyssnaren och har ett grymt flow.

5. Eton rifles

Även Eton Rifles är en ganska röjig rocklåt där The Jam återigen får visa upp sina huliganambitioner. Simpel men grymt effektiv rock.

De tio bästa barnböckerna


I samband med skolstarten har man kunnat läsa mycket om barnböcker i DNs kulturdel de senaste dagarna. De har listat de hundra bästa barnböckerna och diskuterat barnbokens betydelse. Jag tycker att det är väldigt viktigt att barn läser. Jag tror att de personer som läser böcker som barn också är de som i större utsträckning läser som vuxna. Det är nog också under barndomen böckerna är mest betydelsefulla och ger störst intryck på läsaren. De böcker man läser när man är liten är böcker man bär med sig hela livet. När jag var liten brukade mina föräldrar läsa mycket för mig och när jag lärde mig att läsa själv plöjde jag väldigt många böcker. Här listar jag de tio bästa barnböckerna. Det är böcker jag läste i åldern 7-10 år och hade stor glädje av då, och nu. Den inbördes ordningen på listan är inget att haka upp sig på, då jag anser att de flesta av böckerna är likvärdiga.

1. Trollkarlens hatt – Tove Jansson
Tove Janssons böcker, figurer och bilder har betytt enormt mycket för mig genom åren. När jag var omkring nio år läste jag alla Muminböckerna, och den som var bäst var helt klart Trollkarlens hatt. Den har allt det där som gör Tove Janssons böcker bra och speciella. Som bonus lär man sig ordet melankoli.

2. Matilda – Roald Dahl
Matilda var en av de allra första böckerna jag läste själv. Passande nog handlar den om ett litet barn som läser otroligt mycket böcker. Den är rolig och smart, och har fantastiska illustrationer av Quentin Blake (se bilden ovan). Jag läste alla Roald Dahls barnböcker när jag var liten och de är alla fantastiska. SVJ, Häxorna och Kalle och Chokladfabriken är böcker jag tycker alla barn borde läsa.

3. Alice i Underlandet – Lewis Carroll
En väldigt märklig bok som påverkade mig mycket, och grundade min smak för det bisarra och absurda.

4. Momo - eller kampen om tiden - Michael Ende
En fantastisk och intressant barnbok om Momo som bor i ruinen av en amfiteater och är ytterst bra på att lyssna på människor. Hon tvingas ta upp kampen mot tidstjuvarna som stjäl människors tid. Michael Ende har även skrivit flera andra kända, och bra, barnböcker som Den oändliga historien och Sju timmar till midnatt.

5. Det blåser på månen - Eric Linklater
En underbar barnbok som är rolig, spännande och intressant. En bok som fascinerar mig fortfarande.

6. Tordyveln flyger i skymningen – Maria Gripe
Kanske den bästa svenska barn- och ungdomsboken någonsin. Den är spännande, intressant och välskriven. Det finns en klassisk radioteater baserad på boken med bl.a. den roliga Staffan Hallerstam (han är rolig mest p.g.a. hans utseende och den sköna rösten, ni känner säkert igen honom som Bosse från Karlsson på taket).

7. Bilbo - En hobbits äventyr - J.R.R. Tolkien

Jag är idag inte speciellt förtjust i fantasygenren, men när jag var nio år var fantasy det häftigaste som fanns och Bilbo var den bästa boken jag hade läst. Bilbo är en fin och spännande berättelse, som nog lämpar sig bäst för barn.

8. Mio, min Mio – Astrid Lindgren

Även om jag läste mycket böcker som liten läste jag väldigt lite av Astrid Lindgren. Det var istället filmerna baserade på hennes böcker som gällde. Mio min Mio är en av de få Astrid-böcker jag läste innan jag såg filmen, och inte tvärtom. Det är helt klart en av hennes finare sagor.

9. Gummi-Tarzan - Ole Lund Kirkegaard
Gummi-Tarzan var den första boken jag fick i syfte att läsa den själv. Jag minns att jag inte kunde läsa när jag fick den och att det var en mindre sensation att jag läste den själv något år senare. Gummi-Tarzan är en rolig och lättläst bok, med fulsnygga illustrationer av Kirkegaard själv. Huvudpersonen Ivan Olsen var förmodligen den första litterära figur jag kunde identifiera mig med. Ole Lund Kirkegaard har skrivit flera fantastiska barnböcker och det finns också en del mindre lyckade, men roliga, filmatiseringar av böckerna. Han dog innan han ens hade fyllt 40, när han efter ett krogbesök ramlade i snön och frös ihjäl.

10. Prostens barnbarn – Eva Bexell
Eva Bexells böcker om ”prostens barnbarn” var väldigt viktiga för mig och mina bröder när vi var små. De är roliga, galna och det märks att Bexell verkligen har respekt för barn. Vi hade också kassettband där böckerna var inlästa av Margaretha Krook och de banden lyssnade vi på hundratals gånger. Mina bröder inspirerades, kanske lite väl mycket, av böckerna och kunde ha en ”Anton-sommar” där allt de gjorde (under en hel sommar!) var sådant som Anton, den yngsta, och mest speedade, av prostens barnbarn, gjorde i böckerna.

tisdag 19 augusti 2008

The apartment är en ungkarlslya


Romantiska komedier är en svår genre. Den är svår att bemästra och göra något bra av, samtidigt som det ska vara kommersiellt gångbart och locka en stor publik. Jag har ingenting emot romantiska komedier, de kan vara riktigt trevliga. Men det mesta som görs i genren är idiotisk skit som man skäms över att se. Den senaste romantiska komedin som var något att ha var Judd Apatows grymma Knocked Up. En av mina absoluta favoriter i genren är The Apartment (Ungkarlslyan på svenska) av Billy Wilder från 1960.

Huvudpersonen i The Apartment är den godtrogne och genomsnälle ungkarlen C.C. Baxter, spelad av den helfestlige Jack Lemmon. Baxter äger ungkarlslyan där stora delar av filmen utspelar sig och han har hamnat i en jobbig situation p.g.a. att han har extremt svårt att säga nej. Den smått bisarra grundhandlingen i filmen är att Baxters chefer tar med sig kvinnor som de är otrogna med till Baxters lägenhet. Baxters lägenhet är fullbokad och han har själv sällan någonstans att ta vägen på kvällarna, eftersom cheferna ockuperar hans lägenhet. Situationen är helt absurd och Baxter får befordran på jobbet enbart p.g.a. av sin lägenhet. Han blir kär i den charmiga Fran, spelad av Shirley MacLaine, som sköter hissen i huset han jobbar. Hon är däremot kär i Baxters chef och har en affär med denne. En kväll tar chefen med Fran till ungkarlslyan och dumpar henne. Hon försöker ta livet av sig och Baxter hittar henne halvt död på sin säng…

The Apartment är ett sant mästerverk i genren, med hög klassikerstatus. Billy Wilder, som också har regisserat en av mina favoritfilmer Sunset Blvd, lyckas här bemästra genren till fullo. Handlingen är riktigt bra, karaktärerna är perfekta och dialogen är rolig och trovärdig. Baxter har många hyfsat roliga, och rätt corny, repliker, typ ” That's the way it crumbles... cookie-wise.” Shirley MacLaine är hur charmig som helst, och har en cool pojkfrisyr (det här var på tiden då tjejer som Jessica Alba aldrig hade fått göra film och filmstjärnor hade talang och ännu inte förstört sina kroppar med plastikkirurgi). Lemmon och MacLaine är det perfekta paret och kemin mellan dem är total.

The Apartment var helt klart före sin tid och känns väldigt modern jämfört med dagens romantiska komedier. Den är ganska lättsam men har samtidigt allvarliga undertoner och ett riktigt budskap. Jag befarar att det kommer göras en nyinspelning av The Apartment, och resultat skulle sannolikt bli katastrofalt. Men den är för bra för att dagens Hollywood ska låta den vila ifred. Det är en film som tål att ses många gånger och som gör en glad på riktigt.

Rolig kuriosa:
Den trevliga filmmusiken gjordes av en man med det löjeväckande namnet Adolf Deutsch.
Filmen vann fem Oscars 1961, bl.a. för bästa film och bästa regi.

Trailer:

måndag 18 augusti 2008

”Våra förfäder” – Tre romaner av Italo Calvino


För två veckor sedan hade jag aldrig hört talas om den italienska författaren Italo Calvino (1923-1985). Så här i efterhand känns det lite konstigt att hans böcker har undgått mig då det är just den sortens böcker som jag lägger ner ganska mycket tid att leta efter.

Det är Albert Bonniers Förlag som har gjort en kulturgärning och nyligen gett ut tre av Calvinos böcker samlade i en volym i deras Klassiker-pocketserie. De tre böckerna skrevs under 1950-talet och samlades 1960 i en volym. Romanerna utgör en trilogi som Calvino kallade ”Våra förfader” (I nostri anteniti). De tre romanerna är, i tur och ordning:

Den tudelade visconten
Den tudelade visconten handlar om en viscont som i ett krig mot turkarna klyvs på mitten. I den ena halvan koncentreras alla vicontens bra och fina sidor medan den andra halvan består av hans dåliga och elaka sidor. Den elaka halvan åker hem och börjar sprida skräck i grevskapet.

Den tudelade visconten är en sagolik och väldigt rolig berättelse. Humorn är helt sinnessjuk och bisarra händelser inträffar hela tiden. Det är en ganska kort roman som omfattar drygt hundra sidor. Den är full av symbolism, och kan antingen läsas som en saga eller tolkas på flera sätt.

Klätterbaronen
Klätterbaronen är det centrala och mest omfattande verket i trilogin. Den handlar om en pojke från överklassen som tröttnat på det mesta och lämnar sitt trygga liv för att leva i träden. Från och med att han klättrat upp i träden lever han hela sitt liv där, och kommer aldrig ner igen. Han växer upp, slåss mot sjörövare, brevväxlar med stora vetenskapsmän, gör revolution, träffar Napoleon, blir kär, har sex med ett stort antal kvinnor uppe i träden och har en fin relation till en tax. Berättaren är Klätterbaronens lillebror, som ser sin bror leva uppe i träden från sitt trygga liv nere på marken.

Klätterbaronen är en sällsamt vacker berättelse. Den är intelligent, intressant och ofta väldigt rolig och märklig. Liksom Den tudelade visconten kan Klätterbaronen läsas på flera nivåer, antingen som en underhållande roman eller som en bok som diskuterar frågor om natur, samhället och individens roll i samhället.

Den obefintlige riddaren
Den obefintlige riddaren är en typisk riddarhistoria, laddad med Calvinos säregna och absurda humor. Huvudpersonen är en riddare som inte finns, men ändå finns. Han är en tom rustning utan något som helst innehåll av kött och blod. På något sätt, fråga mig inte hur, lyckas han ändå var den mest ädla och skickliga av riddare.

Tyvärr är Dem obefintlige riddare den mest tråkiga boken i trilogin. Det kan bero på att det är den avslutande delen och att man hade väntat sig något mer storslaget, efter de två fantastiska tidigare delarna. Det är inte så att det är en dålig bok, men den står sig inte riktigt i jämförelse med de andra delarna. Den är inte lika intressant och rolig och saknar några riktigt bra karaktärer.


Som jag nämnt utgör alltså de tre romanerna en trilogi, men de behöver inte nödvändigtvis läsas i följd. De kan alla läsas fristående med samma behållning som om man skulle läsa allihop. Det är inga karaktärer eller händelser som återkommer i flera av romanerna, men de övergripande teman som Calvino tar upp i de olika delarna gör trilogin till en helhet. Som det går att läsa på baksidan:

”Jag har velat göra dem till en trilogi om erfarenheter av hur mänskliga varelser förverkligar sig, i Den obefintlige riddaren ett erövrande av varat, i Den tudelade visconten en strävan efter fullständighet bortom de stympningar samhället utsätter en för, i Klätterbaronen en väg till en icke-individualistisk fullständighet som kan uppnås genom troheten mot ett individuellt självbestämmande: Tre steg i riktning mot friheten...”

De tre delarna utspelar sig alla också i historiska miljöer, och Calvino har valt att berätta alla böckerna i 3e person med olika berättarröster. De olika berättarrösterna fungerar väldigt bra, och särskilt i Klätterbaronen når Calvinons användning av berättare perfektion. Calvino använder sig också mycket av ”magisk realism” och det är förhållandevis många sagoelement i böckerna. Han använder dessa grepp med stor skicklighet och det fungerar hela tiden väldigt bra, och snarare ökar texternas trovärdighet än minskar den.

Calvinos språk är genomgående väldigt bra. Det är väldigt ofta under läsandet som jag hittar stycken som är otroligt roliga, smarta och välformulerade och som skulle passa utmärkt att citera i alla möjliga sammanhang. Han skriver med en lätthet och lekfullhet man sällan stöter på i ”prettoböcker” (att det här är lite av prettoböcker kan ingen bestrida). Han är alltid rolig och skämtsam, utan att någonsin förlora allvaret. Låt er inte avskräckas av att den här utgåvan ser oändligt pretentiös och tråkig ut (omslaget pryds av en klassisk målning och citat, inte ett ord av vad man egentligen har att vänta innanför pärmarna.) för när man väl har öppnat boken väntar en fantastisk läsupplevelse. Utöver omslaget är det här en väldigt bra pocketutgåva med relativt stort typsnitt och ett bra och intressant förord. Du kan förmodligen inte spendera 39 spänn på något bättre.

Italo Calvino har skrivit flera andra intressanta böcker och med stor sannolikhet kommer jag recensera fler böcker av honom här på bloggen.

söndag 17 augusti 2008

Musikserier - Musik i serieform

Jag har alltid haft en stor kärlek till serier och serietidningar, och har många gånger försökt göra egna serier. Men att skapa serier är något som kräver tålamod och man måste verkligen tro på det man gör om man ska orka fortsätta. Förr eller senare har jag alltid gett upp med mitt serieskapande.

För några år sedan kom jag på den ganska smarta idéen att göra korta serier baserade på låtar. Sångtexten får utgöra manuset till serien och man bygger upp serien kring låten. Till bilderna hämtar man inspiration från låtens budskap och rytm. En musikserie är tillräckligt kort för att man ska orka slutföra den. Jag har aldrig sett sådana serier någon annanstans, men jag kan omöjligt vara den första som kommer med idéen att göra serier av låtar. Jag hann under den här tiden slutföra ett antal sådana serier, av varierande kvalité. När jag tittade på serierna häromdagen blev jag sugen på att göra några nya musikserier. Jag kan tänka mig flera låtar som skulle göra sig utmärkt som serier.

Den musikserie som blev bäst (jämfört med mina andra amatörserier är den faktiskt ganska bra)var en serie baserad på Bob Marleys Redemption Song (nuförtiden måste jag nog säga att jag föredrar Joe Strummers version framför originalet) och den kan du läsa här nedan.





De fem bästa låtarna med Elvis Costello


Härmed inleder jag en ny kategori på bloggen nämligen ”De fem bästa låtarna med…” där jag listar de fem bästa låtarna med olika artister och band. Låtarna som listas behöver inte nödvändigtvis vara just de bästa låtarna men ska fungera som en introduktion för den som är intresserad av bandet eller artisten. En schysst utgångspunkt som belyser olika sidor av bandets eller artistens musik och väcker intresse för musiken. Först ut är Elvis Costello, som enligt mig är ”kungen av new wave”. Klicka på låtnamnen för videos.

1. Watching the Detectives
Det här är en låt som har allt; en bra text, bra sång, grym melodi osv. Den berör på riktigt och är utan tvekan Costellos bästa låt. Det är få som har fått till en sådan häftig rytm i en rocklåt.

2. Alison
Alison är Costellos finaste och sorgligaste låt som verkligen griper tag om lyssnaren. ”Alison, I know this world is killing you. Oh, Alison, my aim is true.”

3. (I Don't Want to Go To) Chelsea
Det är framförallt rytmen och sången som gör den här låten fantastisk. Videon (se länken) är också hur bra som helst.

4. Everyday I Write The Book
En riktigt bra låt som inte hade kunnat göras av någon annan än Costello.

5. Oliver's Army
En skön låt med en bra text, och videon jag länkar till erbjuder helt sinnessjuka färgkombinationer.

Det finns självklart fler bra Costello-låtar att fortsätta med, som t.ex. Welcome to the Working Week och (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding, för den som är intresserad. Inte helt oväntat är My Aim Is True min favoritskiva med Costello. Jag har lite svårt för hans senare grejer. De är inte direkta dåliga men de kan inte mäta sig med hans gamla inspelningar. På hans senaste skiva, Momofuku, som kom i våras gick han delvis tillbaka till det gamla soundet. Tydligen har Jenny Lewis jobbat tillsammans med Costello inför hennes nästa album och det bådar verkligen gott. Jag tycker Elvis Costello verkar vara en av de där ödmjuka och snälla rockmusikerna, och det är alltid trevligt att lyssna på hans musik.

lördag 16 augusti 2008

New wave – Finpop reder ut begreppen

En del människor känner ett behov att kategorisera precis allting och speciellt jobbigt blir det när musik som jag egentligen inte kan kategoriseras ska placeras i någon kategori. Ännu jobbigare blir det när det är uppenbart att det bara är tomt prettosnack och personen ifråga inte har en aning om vad han eller hon pratar om. Vi har alla träffat de där jobbiga jävlarna som beskriver ett bands musikstil som ” avantgarde-punk korsat med neofolk med goth- och synthinslag och psykadeliska undertoner med feta hiphopbeats”. ”New wave” är ett begrepp som befunnit sig i blåsväder sen det sena 70-talet och ofta används för att, felaktigt, kategorisera musik. Därför känner jag att det är min, och Finpops, plikt att reda ut begreppen.

wikipedia kan man läsa det mesta som man behöver känna till om new wave, bland mycket annat att:

” Starting in the early 1980s and continuing until around 1988 (och även i dessa dagar, Finpops anm.), the term "New Wave" was used in America to describe nearly every new pop or pop rock artist that largely used synthesizers.”

Det är bl.a. det här jag menar med att man felaktigt kallar musik som inte alls är new wave för new wave vilket bara leder till förvirring. New wave är ett urvattnat begrepp som inte säger ett skit längre och helt och hållet förlorat sin funktion. Extra krångligt blir det av att engelsmännen, amerikanarna och andra nationaliteter verkar ha olika definitioner av vad som egentligen är new wave. Låt oss reclaima new waven och ignorera alla människor som felaktigt kallar musik för new wave!

Jag definierar new wave som brittisk gitarrbaserad rockmusik vars storhetstid var omkring 1977-1982. New wave tar avstamp i punken men texterna och musiken är betydligt mer komplicerade och ambitiösa än hos typisk punk. New wave-musiker hämtade inspiration från reggae och funk m.m. och använde sig av intressanta rytmer. Texterna är ofta ganska avskalade och handlar om kärlek och vardagsproblem. Typiska new wave-artister är Elvis Costello, Graham Parker och Joe Jackson. Det närmaste ett svenskt band har kommit ”äkta” new wave är Eldkvarn på deras skiva Pojkar, pojkar, pojkar från 1979. New wave-musikerna var nästan uteslutande unga (och ofta arga) män.

Risken finns att den här bloggen har motverkat sitt eget syfte och att jag rört till begreppen ytterligare, så därför ska jag inte fortsätta längre och avslutar med ett typiskt new wave-klipp.

fredag 15 augusti 2008

Missade konserter i sommar


Sommaren är alldeles strax slut och jag kan konstatera att jag har missat flera konserter som jag gärna hade velat se. Ibland är det roligare att skriva om saker man inte har gjort än saker man faktiskt har gjort så här kommer ”de sju konserterna som jag helst hade sett men inte såg sommaren 2008”.


1. Bruce Springsteen, Ullevi, 5e juli
Det kändes som biljetterna tog slut direkt och andrahandsmarknaden var helt sinnessjuk så det blev ingen Springsteen i sommar. Konserten lär ju ha varit fantastisk och låtlistan måste ju vara en av de bästa någonsin. Frågan är dock om jag skulle klara av att se en artist som Springsteen, som jag förknippar så starkt med ensamma kvällar i pojkrummet, tillsammans med tusentals svennar i McGordon-jeans?

2. Leonard Cohen, Sofiero Slott, 3e juli
Leonard Cohens sommarspelning lär ha varit annorlunda, lugn och väldigt bra. Man kan få chans att se honom igen i år när han kommer till Sverige (Göteborg och Stockholm) i oktober.

3. Fleet Foxes, Way Oyt West, 9e augusti
Fleet Foxes har gjort en av sommarens (och årets) bästa skivor. Lite Waldenpop, lite Beach Boys och ganska mycket skägg är en kombination som får mig på fall. Tyvärr är jag inte den enda som tycker det och jag vill gärna att Fleet Foxes kommer till Sverige igen snarast möjliga innan de hinner bli sönderhypade av precis alla.

4. Van Morrison, Stockholm Jazz Festival, 19e juli
Hur kan man inte vilja se Van the man? Van Morrison är mannen för mig varje dag, och den 19e juli hade han kunnat få lite extra stort utrymme i mitt hjärta. Men så ville det sig inte. De recensioner jag har läst av konserten förtäljer att Van inte spelade några av sina bästa låtar, men jag tvivlar inte på att det var en grym tillställning ändå.

5. Neil Young, Way out West, 9e augusti
Det verkar ha varit en riktigt bra spelning med en av de största. Han körde Old Man och Heart of Gold och det är egentligen tillräckligt för att göra mig tillfredsställd för en lång, lång tid.

6. Valfri konsert med Håkan Hellström
Jag har inte sett Håkan heller även fast han har varit överallt. Den enda gången han kom till mina trakter delade han scen med Magnus Uggla (de spelade inte samtidigt, men ändå) och tyvärr kan inte ens Håkan få mig att uthärda Uggla och hans fans. Håkan har dock gjort ett riktigt bra album och ska helt klart ses live någon gång under året. Jag kommer få flera chanser att se honom under hösten när han kör någon slags klubbturné. Förhoppningsvis är det 18-årsgräns på de konserterna för även om Håkan Hellström är hur bra som helst vet jag inte riktigt om jag skulle klara av att gå på konsert tillsammans med de rabiata 14-åriga flickorna som älskar (?) honom.


7. Patti Smith, Stockholm Jazz Festival, 18e juli

Patti Smith är underlig och lite läskig. Hon är också extremt pretentiös och snackar mycket skit. Men framförallt är hon väldigt bra, har ett gäng odödliga album i bagaget, och lär vara rätt grym live.

torsdag 14 augusti 2008

The Commitments


”Do you not get it, lads? The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin. So say it once, say it loud: I'm black and I'm proud.”

Platsen är Dublin, tiden är tidigt 1990-tal. Hästar går omkring på gatorna, himlen är grå, folk klär sig i färgglada träningsoveraller och några coola ungdomar som har tröttnat på att vara arbetslösa bestämmer sig för att börja lira soul. Jimmy Rabbitte är killen som styr upp allt. Han drömmer om att bli känd manager och producent, fixar auditions och bestämmer att bandet ska heta The Commitments.

När jag var liten, på 90-talet, var The Commitments filmen med stort ”f” hemma hos min familj. Vi såg filmen många gånger och soundtracket snurrade ofta på stereon. Min morsa pratade mycket om hur bra The Commitments var och hur coolt det var att sångaren, ”Deco”, bara var 16 år gammal när filmen spelades in och ändå hade ett sådant vuxet (läs alkoholiserat) utseende och en sådan fantastisk röst. Filmaffischen (bilden ovan) pryder självklart en av väggarna hemma hos mina föräldrar.

När jag ser The Commitments ganska många år senare tycker jag det är uppenbart att filmen har en del brister. Storyn är inte särskilt originell, regin och bildspråket är bristfälligt och en del av skådespelarna är egentligen ganska dåliga. Men The Commitments är en sådan film där sådana faktorer inte är särskilt viktiga. Filmen är hur charmig som helst och går att se många gånger utan att tröttna. Den är rolig och mysig, och den där ”Deco” är ju faktiskt enormt cool. Låtvalen är också, i de flesta fall, ganska briljanta och samtliga bandmedlemmar är smålustiga. 1993 gjordes en fristående uppföljare med titeln The Snapper, men jag tycker inte alls att den är lika bra..

Kärleken till musiken och arbetarklassen är något som präglar The Commitments starkt och gör den till en underbar film, eller som Jimmy Rabbitte uttrycker sig:

”Soul is the music people understand. Sure it's basic and it's simple. But it's something else 'cause, 'cause, 'cause it's honest, that's it. Its honest. There's no fuckin' bullshit. It sticks its neck out and says it straight from the heart. Sure there's a lot of different music you can get off on but soul is more than that. It takes you somewhere else. It grabs you by the balls and lifts you above the shite.”

Trailer:

tisdag 12 augusti 2008

Finpop goes Fulpop


Skräck är ett exempel på en genre som jag betraktar som ”dålig litteratur”. När jag var yngre läste jag visserligen mycket av Poe och Lovecraft och jag uppskattar John Ajvide Lindqvists böcker (men där ingår ju även socialrealism och en massa Morrissey-referenser), men annars betraktar jag ofta skräckgenren som billig fulpop. Nu har jag dock gjort ett undantag och läst två skräckromaner, och i båda fallen är det p.g.a. av Stephen King.

Den där Stephen King är en man jag har ett lite komplicerat förhållande till. Jag gillar honom och jag gillar honom inte. Jag har aldrig blivit särskilt imponerad av de böcker av honom jag har läst. On Writing var den King-bok jag läste senast och den var faktiskt bra. Han verkar rätt vettig som person och många av de filmer som baseras på hans texter håller jag väldigt högt. The Shining är en av mina absoluta favoritfilmer (fast den ska ju inte King gilla själv, av någon idiotisk anledning) och Nyckeln till Frihet och Den gröna milen är två riktigt bra filmer. Om Stephen King påstår att en bok är fantastisk och bör läsas blir jag tillräckligt intresserad för att kolla upp boken.

Ruinerna - Scott Smith

Stephen King har tydligen uttalat sig om att Ruinerna skulle vara den bästa skräckromanen från det nya århundradet. Även om det nya århundradet inte pågått särskilt länge befinner sig skräckgenren i en rejäl kris om det här är det bästa den kan prestera.

Ruinerna handlar om fyra ganska vanliga (och ganska stereotypa) vita. amerikanska ungdomar (de är uppenbart inte backpackers men det är vad det står på omslaget. Där kan man också läsa att boken påminner om Mörkrets hjärta vilket är fullständigt befängt.) från den övre medelklassen. Till hösten ska de börja plugga och nu är det tänkt att de ska spendera tre lugna sommarveckor i Mexiko. De träffar en tysk kille vars bror mystiskt har försvunnit i djungeln. Sugna på äventyr bestämmer de amerikanska ungdomarna, tillsammans med en lustig grek (som gillar att supa och festa, men inte fattar ett ord engelska), att de ska följa med tysken för att leta efter den försvunna brorsan.

Jag skäms lite att säga att jag tyckte de första hundra sidorna var rätt bra. Boken har ett rätt bra driv från början och det händer en massa saker hela tiden. När de sen ger sig in i djungeln, ignorerar de erfarna mayaindianernas varningar och tvingas slåss mot en ondskefull växt resten av boken dör allt som var någorlunda bra. Det blir tråkigt, segt, stereotypt, förutsägbart och ointressant. Språket är ingen höjdare och det känns som att man har läst och sett det här många gånger innan. Inte oväntat finns det en ny film baserad på boken, The Ruins, som tydligen ska vara ännu mer värdelös en boken. Jag har bara hört dåligt om filmen och efter att ha läst boken tänker jag undvika filmen lika mycket som jag tänker undvika böcker rekommenderade av Stephen King.

En hjärtformad ask – Joe Hill

Stephen Kings två söner är också ”författare”. Kvaliteten på deras alster kan (och bör) givetvis ifrågasättas, och det skulle inte förvåna mig om det mesta är fullständigt värdelöst. En av sönerna heter Joseph Hillstrom King efter den svenska arbetarhjälten Joe Hill, och det får ju ändå ses som en av de bra saker som Stephen King har uträttat här i livet. Att döpa sin unge efter en svensk arbetarhjälte, alltså. Det tyder ju på att han inte är helt dum i huvudet. För att inte kopplas samman med pappa gömmer sig Joseph Hillstrom King bakom pseudonymen Joe Hill. Det är givetvis coolt, men totalt meningslöst eftersom alla ändå vet att han är Stephen Kings son. Joe Hills böcker har fått hyfsat mycket uppmärksamhet och positiv kritik, så jag tänkte att jag skulle läsa en av hans böcker. Det borde jag inte har gjort.

En hjärtformad ask handlar om en jobbig rockstjärna (av det jobbigaste slaget) som köper en vålnad på internet. Självklart blir det en massa problem med den här vålnaden och det hela utvecklar sig till den sämsta roman jag vidrört hittills i år.

Jag borde ha anat att något var fel när jag läste att Joe Hill vunnit Bram Stoker-priset. ”Vad i helvete är det för idiotiskt jävla pris?!”, tänker du. Det borde jag också ha tänkt, och om inte annat borde jag ha blivit avskräckt av sammanfattningen av den usla storyn på bokens omslag.

Det finns inget som är bra med En hjärtformad ask. Titeln är tagen från den gamla Nirvana-låten, Heart-Shaped Box, och Joe Hill öser på med referenser till den fulaste av den fula populärkulturen. Det är mycket goth- och metalgrejer i boken, och jag får spykänslor av dessa redan på första sidan.

Storyn är förstås värdelös, men sämst av allt är nog ändå språket. Joe Hill skriver som en riktigt dålig fantasyförfattare, och utöver det är översättningen dålig. En hjärtformad ask är en bok som jag skäms över att ha i bokhyllan och därför kommer den ges bort till första lämpliga offer, eller ännu hellre förstöras så att ingen kan läsa den.

Sammanfattningsvis kan man säga att min studie i skräcklitteratur har fått mig avskräckt för all framtid. Jag tänker (utöver Ajvides böcker och några andra undantag) aldrig mer läsa en skräckroman.

söndag 10 augusti 2008

Är Paul och Eli samma person?


Jag såg nyss Paul Thomas Andersons There will be blood igen. Den var fullkomligt lysande även den här gången. Första gången jag såg filmen upptäckte jag inga skumma detaljer och tyckte att hela filmen var ganska ”straightforward”. Den här gången fastnade jag dock tidigt under filmen i tanken att Paul Sunday och Eli Sunday skulle vara samma person. Båda karaktärerna spelas av en den duktige Paul Dano, och medan Paul enbart dyker upp i en av filmens inledande scener är Eli en av filmens nyckelkaraktärer. De presenteras som bröder och ingenting i filmen säger att det skulle vara så att Eli har en splittrad personlighet. Men om man ser filmen med vetskapen om de är samma person ser man alla scener med Eli med nya ögon. Hans konstiga första möte med Daniel Plainview, hans utbrott på pappan och hans konstiga förhållande till Plainview där han hela tiden verkar tycka att Plainview står i tacksamhetsskuld till honom känns mer logiska och får en ny innebörd. Det finns också en hel del som talar emot detta, t.ex. slutscenen där Plainview snackar om Paul.

Jag kan inte riktigt släppa den här tanken och efter att ha sett filmen har jag googlat lite på frågeställningen och det verkar vara många (riktigt många) som funderar på det här. Tyvärr verkar ingen veta säkert. I den litterära förlagan av Upton Sinclair presenteras de två karaktärerna som fysiska tvillingar och från början var de tänkta att spelas av olika skådespelare. Men det finns ändå mycket som talar för att det skulle vara så att Eli har två personligheter. Jag antar att vi aldrig kommer få veta säkert och däri ligger lite av charmen med såna här filmfrågeställningar. Precis som jag alltid kommer fråga mig om slutet i Taxi Driver är något som verkligen sker eller något som fantiseras av Travis Bickle?

lördag 9 augusti 2008

Tom Verlaine – Mer än rockens Gareth Keenan


Tom Verlaine frontade under slutet av 70-talet New York-bandet Television. De gjorde en av mina absoluta favoritskivor, Marquee Moon, och lade grunden för vad som senare kom att kallas post punk. Tom Verlaine var en särling på punkscenen i New York både musikaliskt och personligt. För den som aldrig har lyssnat på Marquee Moon är det lätt att döma ut Tom Verlaine som en simpel Gareth Keenan-look-alike men faktum är att han är en av de bästa gitarristerna någonsin och han har skrivit flera odödliga låtar.

Tom Verlaine heter egentligen inte Tom Verlaine utan Thomas Miller. Namnet Tom Verlaine tog han, inspirerad av Dylans namnbyte och den franska poeten Paul Verlaine, för att distansera sig själv från sitt förflutna.

Tom Verlaine föddes 1949 i New Jersey. Han började tidigt spela piano och gick senare över till saxofon efter ha lyssnat på John Coltranes jazzskivor. Tom Verlaine verkar tidigt ha utvecklat en jobbig och pretentiös sida. Gitarrspelande var inte tillräckligt fint för honom, tills han knockades av Stones-låten 19th Nervous Breakdown och började spela själv. Från den stunden började han utveckla ett eget gitarrsound.

På en privatskola lärde han känna den legendariska heroinisten och skaparen av en av de bästa och mest stilbildande punklåtarna, Blank Generation, Richard Hell. Tom Verlaine delade sitt intresse för poesi och musik med Richard Hell och tillsammans rymde de från skolan till New York där de blev en del av New Yorks växande punkscen.

Tillsammans med Richard Hell bildade han bandet Neon Boys som snabbt splittrades för att, några månader senare, återbildas under namnet Television. Det dröjde inte länge förrän Hell kickades från Television p.g.a. sitt destruktiva och oberäkneliga beteende. Jag har fått för mig att Tom Verlaine inte knarkade i samma omfattning som de andra rockmusikerna i New York på den här tiden, utan att han för det mesta var clean. Det skulle förklara mycket av hans musik, som låter väldigt fokuserad och inte det minsta påverkad.

Under den här tiden var Tom Verlaine ihop med Patti Smith, och de blev båda totalt absorberade av punkscenen, även om ingen av dem gjorde typisk punk. Television släppte två album; Marquee Moon (1978) och Adventure (1978). Bandets album fick väldigt bra kritik, men de kommersiella framgångarna uteblev. New Yorks punkscen bestod mestadels av väldigt destruktiva människor och det dröjde inte länge förrän Television hade splittrats. Idag är det många som hyllar Television som en av de största krafterna inom punken, och bandet har väldigt hög status.

Efter Television-tiden har Tom Verlaine sysslat med olika soloprojekt av varierande kvalité. År 2006 kom hans senaste studioalbum, efter ett långt uppehåll, som heter Songs and Other Things. Det är ett bra album, och Tom Verlaine spelar fortfarande gitarr som en gud. Jag kan dock tycka att Tom Verlaines pretentiösa sida får för stort utrymme på hans flesta soloproduktioner, vilket är lite synd.

För att förstå Tom Verlaines storhet rekommenderar jag att man börjar med Televisions storverk, Marquee Moon. Deras andra album, Adventure, är visserligen helt OK men kan inte jämföras med Marquee Moon. På Marquee Moon får Tom Verlaine spela ut hela sitt register. Till skillnad från de flesta andra band från samma tid och samma scen (Ramones, Iggy Pop, New York Dolls m.fl.) gjorde Television väldigt ambitiös och avancerad musik. Ingen av låtarna på Marquee Moon kan klassas som enkel rock utan det är genomgående musikalisk och väldigt raffinerad rockmusik som gäller. Texterna känns mångbottnade och är väldigt välskrivna och poetiska. Melodierna är fantastiska och fascinerande. Tom Verlaines röst är nervös, vacker och passar perfekt med musiken, och hans gitarrspel är verkligen unikt. Han spelar otroligt bra och använder sig av en massa coola gitarrtekniker och -effekter. För den som är intresserad kan man läsa om Verlaines olika gitarrer och speltekniker på hans Wikipedia-sida. Den här korta beskrivningen av musiken kan säkert få någon att tro att det rör sig om jobbig prettomusik, men så är inte fallet. Samtidigt som Marquee Moon är ett väldigt ambitiöst album är det också lättillgängligt. Gillar man bra rockmusik kommer man garanterat gilla Marquee Moon. Likheten mellan den unge Verlaine och Gareth Keenan är ändå slående och väldigt rolig och kan därför inte nämnas nog många gånger.

torsdag 7 augusti 2008

Översten får inga brev – Gabriel García Márquez


I femton år har den gamle översten väntat på sin pension, men den verkar aldrig komma. Tillsammans med sin fru lyckas han överleva utan inkomst, och hans enda stolthet är den stridstupp som han när och tränar. Översten fortsätter optimistiskt att vänta på pensionen, medan situationen för honom och hustrun blir allt svårare.

I Översten får inga brev skildrar Gabriel García Márquez fattigdom och utsatthet på ett väldigt träffande sätt. Hans skildring av den fattiga översten som outtröttligt fortsätter kämpa för sin stolthet i en ganska hård och otäck värld berör mig verkligen.

Márquez är mest känd för Hundra år av ensamhet, som jag räknar till de bästa böckerna någonsin. Översten får inga brev är betydligt mindre till formatet jämfört med den romanen, och ligger till sidantalet och väger någonstans mellan en längre novell och en kortare roman. Det är också en betydligt mer jordnära bok och det går lättare att följa händelseförloppet här än i Hundra år av ensamhet.

Gabriel García Márquez är en suverän författare och Översten får inga brev är en läsvärd kortroman, men den kan inte mäta sig med Hundra år av ensamhet. Márquez skriver väldigt bra och har hjärtat på rätta stället. Han är en av de riktigt stora författarna.

Min utgåva av Översten får inga brev är utgiven av det lilla förlaget Bokförlaget Tranan och är en del av det sympatiska Macondo-projeket. Det som gör den här utgåvan extra läsvärd är det suveräna förordet och efterordet. I förordet berättar författaren Alejandro Leiva om sin relation till boken. Det är personligt, fint och väldigt sympatiskt. I efterordet ger skribenten Eva Stenvång en kort och välskriven introduktion till latinamerikansk litteratur. Jag tycker hon lyckas sammanfatta magisk realism på ett lysande sätt:

Det vill säga när det imaginära tränger in i verkligheten eller tvärtom. Ungefär så.

onsdag 6 augusti 2008

The Treasure of the Sierra Madre


”Do you believe that stuff the old man was saying the other night at the Oso Negro about gold changin' a man's soul so's he ain't the same sort of man as he was before findin' it?”

Sommaren är utan tvekan den tråkigaste perioden av filmåret. Det kan visserligen vara trevligt att se en blockbuster ibland, men så här i augusti är jag oändligt trött på Will Smith och superhjältar. Då kan det vara skönt att se en gammal storfilm från den tid då storfilmerna fortfarande hade innehåll och då inte Morgan Freeman hade en biroll i varenda storfilm.

The Treasure of the Sierra Madre (Sierra Madres skatt) utspelar sig i 1920-talets Mexiko. Humphrey Bogart spelar ”Dobbs”, en arbetslös och utfattig amerikansk kille som har fastnat i Mexiko. Han slår sig ihop med en annan kille i samma situation och en äldre guldgrävare och beger sig upp i Sierra Madre-bergen för att leta efter guld. Det dröjer inte länge förrän de hittat en guldfyndighet men Dobbs girighet som sakta växer tär på gruppen och hotar att förgöra dem alla.

The Treasure of the Sierra Madre gjordes 1948 och är en av där klassiska svartvita filmerna som är bättre än nästan allt som görs idag. För att vara från 1948 är filmen väldigt imponerande. Actionscenerna är välgjorda, filmen har ett schysst tempo och kameraarbetet är oklanderligt. Tydligen är filmen en de första Hollywoodfilmerna som mestadels spelades in utomhus på plats. Det är bara nattscenerna som är inspelade i studio. Filmen kammade hem tre välförtjänta Oscars 1948, bland annat för bästa regi och bästa biroll.

Filmen är baserad på en bok med samma namn skriven av den intressanta författaren B. Traven. B. Traven var en ytterst mystisk person och ingen verkar riktigt veta vem han var. Något som är säkert är dock att han lyckades få till en riktigt bra berättelse med The Treasure of the Sierra Madre. Jag har inte läst boken men eftersom filmen gjorde ett så starkt intryck på mig funderar jag på att läsa den. Det övergripande temat i filmen är girighet och hur människor förändras av materiella tillgångar. Det är en mycket intressant historia, och jag tycker det är väldigt intressant att storfilmer hade mycket mer substans och djup för 60 år sedan. Har folk blivit dummare, eller vill de helt enkelt ha skit?

The Treasure of the Sierra Madre är en rakt igenom lysande film. Regin, bildspråket och manuset är fantastiska och skådespelet är verkligen suveränt. Humphrey Bogart imponerar verkligen och han är extremt cool i rollen som Dobbs. Walter Huston, som är far till regissören John Huston, gör en grym prestation som den gamle erfarna gubben. The Treasure of the Sierra Madre är en film som lyckas med att både vara spännande och underhållande samtidigt som den är estetiskt fulländad och smart. Den är bättre än alla nya storfilmer jag har sett i sommar och The Dark Knight, Iron Man och den nya Indiana Jones har absolut ingenting att komma med i jämförelse med den här filmen. Det är en fantastisk film som jag rekommenderar alla att se. Tydligen är det också regissören Paul Thomas Andersons favoritfilm och han kollade mycket på den i samband med att han jobbade fram There will be blood, en av förra årets absolut bästa filmer.

måndag 4 augusti 2008

Om Paul Simonon


Vid Joe Strummers sida stod alltid Paul Simonon. Lite i skymundan men han fanns ändå alltid där. Även efter Clash-tiden var Simonon en av Strummers bästa polare, och den enda Clash-medlemmen som Strummer fortfarande drog jämnt med. Det var Simonon som kom på bandnamnet och var ansvarig för många av de tuffa kläderna som bandet hade på sig. Trots sina fula tänder har Simonon alltid varit populär hos tjejerna. Det var också han som var den bandmedlem som var mest intresserad av reggae och lustiga rytmer och fick bandet att vidga sina vyer åt det hållet. Och det var ingen mindre än Simonon som förevigades på London Calling-omslaget.

Det var ju framförallt Joe Strummer och Mick Jones som skrev Clash-låtarna, men Simonon har skrivit och sjungit några han också. Hans mest kända Clash-låt, som också är en av de mest kända och älskade Clash-låtarna, är The Guns of Brixton (från London Calling). Det är en av de hårdaste Clash-låtarna med en legendarisk basgång och en tuff text. Min favoritvers från låten går:

”You see, he feels like Ivan
Born under the Brixton sun
His game is called survivin'
At the end of the harder they come”.


Versen har en tydlig vinkning till filmen The harder they come med Jimmy Cliff. Det är en film som jag antar Simonon var väldigt inspirerad av. Den handlar om en grabb, Ivan, från den jamaicanska landsbygden som kommer till Kingston och tvingas till ett liv som ”rude boy” för att överleva. Ivan vägrar att ge sig och kommer hellre med sina händer on the trigger of his gun än med his hands on his head. The harder they come har ett fantastiskt soundtrack som innehåller en rad klassiska och starka låtar.

Efter Guns of Brixton är låten Red Angel Dragnet (från Combat rock) den mest kända låten sjungen av Simonon, fast den var skriven av Strummer. En kul grej med den låten är att den, liksom Guns of Brixton, är inspirerad av en film. Den här gången är det världens kanske bästa film, Taxi Driver, som tjänat som inspirationskälla.

”Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk. listen you screwheads:
Here is a man who would not take it anymore.
A man who stood up against the scum, the filth.
Now I see clearly.”


Red Angel Dragnet är en ganska annorlunda rocklåt med en helt sanslöst driv. Pauls röst maler på och den är verkligen hur tuff som helst.

Simonon skrev också två andra Clash-låtar, The Crooked Beat (från Sandinista!) och "Long Time Jerk" (B-sida som man kan hitta på Super Black Market Clash), båda två ganska fascinerande låtar. Sen får man inte glömma bort alla fantastiska basgånger han lade över de flesta Clash-låtarna. Rätt starkt jobbat av en kille som inte ens kunde spela bas när bandet startade och som behövde måla på basens hals för att hitta rätt ackord.

Idag är Simonon en halvdan konstnär och han spelar också i ”supergruppen” The Good, the Bad and the Queen som gjort några trevliga låtar. Jag föreställer mig honom som en trevlig och sympatisk man, som kanske röker på lite för mycket.

söndag 3 augusti 2008

Kaltenburg – Marcel Beyer


Hermann Funk är en ganska stel och inte särskilt funky ornitolog (en zoolog som studerar fåglar alltså). Han stiftar bekantskap med en kvinnlig tolk som av någon anledning är intresserad av hans minnen från barndomen och framåt. Minnen som ibland är intressanta men ofta sövande och tråkiga, och till synes helt meningslösa. Varför tolken har något egentligt intresse av att få veta alla de här minnena känns obegripligt, men jag antar att hon fortsätter att lyssna av samma anledning som jag fortsätter att läsa.

Hermann Funk berättar om barndomen i Dresden och om hur hans föräldrar dör när de allierade bombar staden. Han får en mentor i ornitologen Ludwig Klatenburg som han fortsätter att studera för. Denna Kaltenburg är, mer än Hermann Funk, romanens centrala gestalt. Kaltenburg är en märklig figur med en komplicerad personlighet och ett mystiskt förflutet.

Marcel Beyer skildrar Tyskland, med Dresden i fokus, från andra världskriget och framåt. Att romanens karaktärer i de flesta fall är ornitologer öppnar upp för en massa snack om fåglar. Det är fakta om fåglar, anekdoter om uppstoppade fåglar och, mer intressanta, jämförelser mellan fåglar och människor. Som läsare känns det som att man smyger runt på tår bland Hermann Funks minnen, och när man har läst klart frågar man sig om man verkligen fick veta något helt säkert.

Jag tar mig friheten att kalla Kaltenburg för en ”prettobok”. En ”prettobok” är inte nödvändigtvis något dåligt, och boken har flera passager och stycken som är väldigt intressanta och får mig att läsa vidare, men helheten känns pretentiös och tråkig. Som man kan läsa på omslaget:

I denna skildring av fåglar och människor spelar Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt en viktig och mångbottnad roll; dess tyska översättningshistoria rimmar väl med dess kvaliteter som överlevnadskonst och minnesteknik.

Jag ska ärligt säga att jag aldrig (liksom romanfigurer Hermann Funk) har lyckats forcera På spaning efter den tid som flytt trots att jag försökt både en och två gånger. Något mer angeläget har alltid dykt upp och Proust har lagts åt sidan. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer läsa igenom alla volymerna. Förmodligen har man mer behållning av Kaltenburg om man har läst Proust, men det är inte säkert att så är fallet. En av karaktärerna i boken snackar mycket om Proust och jag tycker att sättet som Beyer skriver och behandlar karaktärernas minnen påminner om det lilla jag har läst av Proust, men mer kopplingar än så verkar det inte vara.

Bokens mest intressanta karaktär är helt klart Ludwig Kaltenburg och det var för att få veta mer om honom som jag slutförde boken. Bokens efterord av den svenska översättaren, Ulla Ekblad-Forsgren, gör att boken känns mer angelägen och intressant. Ludwig Kaltenburg är tydligen inspirerad av den verkliga zoologen Konrad Lorenz.

Är det här en bok jag rekommenderar? Det är den avgörande frågan i alla bokrecensioner jag skriver och här är svaret ”NEJ!”. Om du är en tråkig jävel kan den här boken falla dig i smaken. Den innehåller några rätt lysande iakttagelser och sanningar men det är många sidor mellan dessa och som läsare riskerar man att somna på vägen dit.