Det gråtande ljuset och Antony Hegarty

Jag minns när jag första gången hörde Antony and the Johnsons. Det var för tre år sedan i ett avsnitt av Musikbyrån som handlade om gayscenen i New York. Antony Hegartys bisarra utseende i kombination med hans fantastiska röst gjorde ett starkt intryck på mig. Direkt efter programmet skaffade jag de båda skivorna som gruppen hade spelat in. Jag lyssnade mycket på skivorna och fascinerades av Antonys röst och de androgyna låttexterna. De båda skivorna är fortfarande given lyssning under sömnlösa nätter.

Nu är Antony tillbaka med en ny skiva. Förra året sjöng han på en av årets bästa låtar, den underbara discolåten Blind med Hercules and Love Affair. På The Crying Light, som den nya skivan heter, är det dock samma Antony som hördes på de tidigare Antony and the Johnsons-skivorna som står i centrum. Arrangemangen är lågmälda, med finstämt piano och lugna stråkar, förutom på låten Aeon där en distad elgitarr smyger sig in. Det är Antonys röst som är central och den är lika gripande som vanligt. Han sjunger verkligen fantastiskt och med otrolig kraft. Låtarna handlar som vanligt om halvskumma saker men berör ändå. Efter att ha lyssnat igenom albumet några gånger känns det inte som att det finns några låtar som utmärker sig mer än andra. Det är en fin helhet och man ska nog helst lyssna på albumet från början till slut, gärna liggandes på sängen med halvslutna ögon. De sensationskänslor som man fick när man först bekantade sig med Antony infinner sig aldrig, men det känns som en trevlig återträff med en av de senaste årens mest intressanta artister. The Crying Light är ett album som kommer växa med tiden.

Omslaget (bilden ovan) pryds av en på samma gång vacker och otäck bild föreställande den japanska dansaren Kazuo Ohno. Det känns väldigt typiskt av Antony att välja en sådan omslagsbild och bilden beskriver på ett ganska träffande sätt den känsla man får av att lyssna på musiken.

"The Crying Light is dedicated to the great dancer Kazuo Ohno. In performance I watched him cast a circle of light upon the stage, and step into that circle, and reveal the dreams and reveries of his heart. He seemed to dance in the eye of something mysterious and creative; with every gesture he embodied the child and the feminine divine. He's kind of like my art parent."


En annan positiv recension av The Crying Light publicerades i gårdagens DN. Läs den också!