True Blood visade sig vara bra

Jag är ibland väldigt snabb med att döma ut TV-serier. Ser jag några avsnitt och inte gillar vad jag ser är det lätt hänt att jag förpassar hela serien. Jag hade väldigt svårt för Mad Men en period och tyckte att den var oändligt överskattad. Sen gav jag serien en ny chans och idag är det en av mina favoritserier. När True Blood hade premiär för snart ett halvår sedan var jag väldigt förväntansfull. Jag är ett gammalt Buffy-fan och har alltid gillat filmer och TV-serier som skruvar till klassiska skräckteman och gör något nytt av något trashigt och uttjatat. Böckerna av Charlaine Harris som True Blood baseras på hade jag hört talas om flera år tidigare och tyckte att konceptet verkade intressant. Serien är skapad av Alan Ball som skrev manus till American Beauty och skapade Six Feet Under, vilket höjde förväntningarna avsevärt. När jag hade sett de två första avsnitten var jag nästintill upprörd. Jag tyckte att True Blood sög något fruktansvärt. Det var billigt, töntigt och uselt genomfört. Alla tänkbara genres blandades på ett idiotiskt sätt och jag bestämde mig för att mer eller mindre bojkotta serien. Efter viss övertalan bestämde jag mig för att ge True Blood ännu en chans. Kanske var jag lite väl snabb att döma ut serien. Den har trots allt en del kvalitéer.

True Blood utspelar sig i Louisiana och bara det gör serien intressant. Jag har alltid varit fascinerad av Lousiana och New Orleans-trakterna. För serien är miljöerna en ursäkt för mycket svett, lättklädda människor och skön dialekt. True Blood utspelar sig också i någon slags alternativ verklighet där det finns vampyrer. Alla känner till vampyrerna och de är en del av samhället. De dricker syntetiskt blod för att slippa ge sig på människor, men de flesta människorna är väldigt misstänksamma mot blodsugarna. Seriens huvudperson heter Sookie Stackhouse och spelas av Anna Paquin, som förmodligen är mest känd för sin roll som Rogue i X-Men-filmerna. Hon jobbar på en skön sydstatsbar och kan läsa människors tankar. Det är ett kaos i hennes huvud av alla främmande tankar. En dag kommer en vampyr in på baren. Sookie kan inte läsa hans tankar och börjar därför intressera sig för honom. Det är början på en ganska söt och fascinerande kärlekshistoria. Samtidigt går en seriemördare lös som mördar tjejer som varit tillsammans med vampyrer. Misstankarna riktas mot Sookies brorsa, Jason Stackhouse, som har legat med alla offren. Dessutom får vi stifta bekantskap med en voodokärring, en svart och homosexuell knarklangare, en mystisk barägare och en uråldrig vampyr spelad av Alexander Skarsgård.

Det finns delar av True Blood som är skrattretande dåliga. Mycket i serien är otroligt fånigt, och vampyrerna är i töntigaste laget. Men helheten är fascinerande. Serien är en blandning av klassiska såpaingredienser, drama, romantik, humor, action, sex, blod och deckare som gör att serien inte riktigt liknar något annat. Den största bedriften är att Alan Ball har lyckats få ihop alla dessa delar utan att det känns dåligt. Efter några avsnitt fastnade jag i serien och började till och med fästa mig vid några av karaktärerna. När man släppt tankarna på att serien är dålig och töntig, blir den istället väldigt intressant. Främst är True Blood ren underhållning, men det finns också en del politiska budskap som presenteras på ett roligt sätt. Den första säsongen slutade med flera spännande cliff hangers och jag är väldigt sugen på att få sätta tänderna i nästa säsong.