Du skulle må bra av att vara lite mer som Momo

Min lärare på mellanstadiet rådfrågade mig om vilken bok hon skulle ha till högläsningen. Jag var nog det enda barnet i klassen som gillade att läsa. De andra gillade att slåss och sparka boll. Jag rekommenderade Momo - eller kampen om tiden, en bok som hade gjort ett stort intryck på mig. Hon tyckte det lät intressant och veckan därefter började hon läsa ”Momo” på högläsningen. Jag tyckte förstås att det var ett ypperligt val, och kände mig lite stolt över att hon hade frågat mig, men mina klasskamrater gillade inte alls Momo och hennes fina livsfilosofi. På rasten efter högläsningen fick jag ta emot mer stryk än vanligt.

I höstas återupptäckte jag Tove Janssons muminböcker som jag älskade som liten. De är fortfarande lika bra, och kanske kan jag uppskatta böckerna på ett annat sätt nu när jag är lite äldre. Böckerna är ju faktiskt skrivna av en vuxen människa, och även om de kanske främst riktar sig till barn finns det saker där som man kanske förstår bättre om man är några år äldre. Bra barnböcker säger ofta väldigt mycket om världen och livet. De kan vara filosofiska och insiktsfulla på ett väldigt opretentiöst och välformulerat sätt. En av de där böckerna som fullkomligt knockade mig några år efter att jag hade lärt mig läsa var Michael Endes Momo - eller kampen om tiden. Jag fascinerades av den besynnerliga berättelsen och tog åt mig bokens budskap. Jag minns ”Momo” som en väldigt spännande och insiktsfull bok. När jag var hemma hos mina föräldrar i helgen hittade jag mitt nästintill sönderlästa exemplar av boken - en pocketupplaga från ”En bok för alla” med kraftigt gulnade sidor - stående i bokhyllan. Jag öppnade boken och började läsa på den första sidan. Det var svårt att sluta när jag väl hade kommit in i berättelsen. Mer än tio år sedan senast ryckte Momo återigen tag i mig och drog in mig i en värld av amfiteatrar och gråklädda män.

En dag bosätter sig den lilla flickan Momo i ruinen av amfiteatern som ligger i utkanten av Den stora staden. Hon har rymt från ett barnhem och har inga planer på att återvända dit. De fattiga människorna som bor i området kring amfiteatern blir Momos vänner. De hjälper henne med mat och annat, och blir i sin tur hjälpta av Momo. Den lilla flickan kan – likt ingen annan – ta sig tid och verkligen lyssna på vad människor har att säga. Människor som känner sig vilsna, förtvivlade eller arga kan komma till Momo och tala ut. När de går därifrån är de – utan att Momo egentligen har sagt några visa eller tröstande ord – bättre till mods. Plötsligt börjar staden befolkas av mystiska och cigarrökande gråklädda män. De är väldigt intresserade av att människorna i staden ska spara tid. De sprider sina budskap om effektivisering och tidssparande, och snart har många människor smittats av deras idéer och tankar. Människorna blir stressade, missnöjda och olyckliga. Momo inser att något inte står rätt till och bestämmer sig för att sätta stopp för tidstjuvarna.

Momo – eller kampen om tiden är en riktig saga. Det finns delar av boken som uppenbart riktar sig till barn, och trots att de är väldigt välskrivna kanske de inte är så roliga att läsa för en vuxen läsare. Men merparten av boken känns otroligt smart och insiktsfull, och tilltalar kanske vuxna mer än barn. Michael Ende har verkligen ett budskap och jag blir väldigt påverkad av det. Allt framförs på ett väldigt tydligt och träffande sätt. Det är tänkvärt, enkelt och välformulerat. Boken skrevs redan 1973 men känns kanske ännu mer aktuell idag. Michael Ende beskriver samtiden med en sällsynt skärpa och Momo blir en slags motståndare till den moderna tiden. Hon stressar inte och tar sig tid att leva. Momo förstår inte varför folk hela tiden strävar efter att ”bli någon”. Jag är jag, och du är du, menar hon. Alla borde läsa Momo och ta åt sig av budskapet. Jag tror alla skulle må bättre om de var lite mer som Momo. Jag känner mig ibland väldigt mycket som de människor som blir bestulna av Tidstjuvarna, och jag måste, precis som Momo, sätta stopp för det.

Jag tror tyvärr att Harry Potter-publiken kan ha lite svårt för Momo. Det är en väldigt nedtonad bok, och spänningsmomenten är få. Men det är i de mest nedtonade stunderna, när figurerna funderar över livet och tiden, som boken är som bäst. De inledande kapitlen när Momo tar emot frustrerade människor och lyssnar på vad de har att säga är lysande. Mitt favoritstycke är när Momo återser en av sina bästa vänner som nu har blivit en kändis. Han har allt som han någonsin har velat ha, men han är inte lycklig. Deras möte är väldigt hjärtslitande och sorgligt och när Momo inser att hennes vän är ”sjuk, dödssjuk i själen” är det väldigt nära till tårar. Michael Ende har onekligen samma kvaliteter som Tove Jansson, och hans bok om Momo och tiden är en av de böcker som har gjort starkast intryck på mig. Det är en bok som har format mig, och jag är övertygad om att jag och Momo kommer träffa varandra igen.