LOST: The End

Och så var det slut. Förutom Buffy the Vampire Slayer finns det ingen annan TV-serie som jag har investerat så mycket känslor och tid i som LOST. Sedan serien började visas för dryga fem år sedan på TV4 har jag varit fast. Karaktärerna och ön har varit närvarande under hela den här tiden på ett sätt som ingen annan bok, film eller TV-serie har varit i närheten av. Jag har levt med de där trasiga och ensamma människorna och hoppats att allt till slut skulle lösa sig. Om livet var förjävligt fanns ändå LOST där som tröst. Jag har kunnat relatera med och känna för de flesta av karaktärerna i LOST. För även om serien har varit full av mysterier och oförklarliga händelser – som många gånger har fått mer tid och energi än mitt skolarbete – var LOST framförallt en TV-serie som kretsade kring människorna. Seriens skapare har alltid satt karaktärerna och deras relationer till varandra framför den mystiska ön. Och så avslutades även serien. Som väntat var det mycket som lämnades öppet, men samtliga karaktärer fick ändå ett värdigt slut. Seriefinalen av LOST var två timmar av gåshud som flera gånger rörde mig till tårar. Det är bland det bästa som jag någonsin har sett på en TV-skärm och gör LOST till tidernas mäktigaste TV-serie. En serie som kommer minnas och diskuteras i många, många år.

Som många andra hade jag aldrig väntat mig att LOST skulle kunna avslutas på ett tillfredställande sätt. Under de första säsongerna undrade jag ibland om allt som hände verkligen var genomtänkt eller bara avancerade spratt för att förvirra tittarna. När jag såg den femte säsongen förra året blev det uppenbart att det trots allt fanns en röd tråd som hade följts sedan det första avsnittet. Vid seriens slut hade jag fått fler svar än vad jag någonsin hade förväntat mig. Den avslutande säsongen har varit otroligt snyggt komponerad och genomförd. Seriens mysterier har i många fall fått tydliga svar samtidigt som filosofi och vetenskap har haft fortsatt viktiga roller. LOST var alltid en otroligt smart serie. Att se hur saker föll på plats samtidigt som de ursprungliga konflikterna trappades upp var fantastiskt. Finalen var lika stark, fängslande och rörande som den sista halvtimmen av Jedins återkomst kändes när jag var åtta år. Nu när jag har fått tänka igenom slutet några gånger känns det inte som att det egentligen fanns några alternativ. Ett tydligt slut hade varit en förolämpning mot tittarna. Jag vill inte nödvändigtvis ha alla frågor besvarade. Det mesta som behövde ett svar fick ett svar. Gott så.

Jag kommer sakna LOST. Det kommer nog inte dyka upp en TV-serie som kan fylla tomrummet efter den här serien. Jag tror inte ens att jag behöver en TV-serie som fyller det där tomrummet. Det finns alltid mer eller mindre bra serier att se. Men jag kommer alltid komma ihåg LOST. Hur serien fick mig att känna och tänka. Hur välskrivna och sympatiska karaktärerna var. Hur spännande serien var och hur den fick allt annat att kännas ganska meningslöst. LOST var en speciell serie. En sådan där grej som bara händer en gång och aldrig kan återupprepas. Och det är så jag vill minnas den.

Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist

Av någon anledning tog det emot att börja läsa John Ajvide Lindqvist. Jag kände inte riktigt för att läsa om vampyrer i en svensk förort och trots alla lovord och uppmaningar från familjen och kompisar att jag borde läsa Låt den rätte komma in vägrade jag ganska länge att läsa den. Att jag till slut bestämde mig för att börja läsa boken berodde på att den hade fått sitt namn från en Morrissey-låt. Ett kapitel in i boken var jag fast, alla tvivel var borta, och jag fortsatte att läsa likt en hungrig vampyr. Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Han skriver väldigt bra och träffande. Ingen annan svensk författare har skrivit lika insiktsfullt om ensamheten och utanförskapet. Hans böcker är intressanta och jag älskar hans sätt att använda låtar och musik i sina böcker. Min favorit är Människohamn som kom för två år sedan. Jag gillade den suggestiva Lovecraft-stämningen och skärgårdsmiljön, men vad som framförallt fick mig att älska Människohamn var alla lysande referenser till The Smiths och Morrissey. I hans nya roman, Lilla stjärna, står musiken mer än någonsin i fokus. Den här gången blandar han högt och lågt, och samtidigt som han citerar både Håkan och Bright Eyes dyker det också upp textrader från Amy Diamond.

Alla John Ajvide Lindqvists böcker är otäcka. Låt den rätta komma in var mest otäck när det handlade om mobbning och pedofili, och inte alls lika skrämmande när det gällde vampyrerna. Människohamn var mer lågmält otäck. Där var det personliga tragedier och ett mystiskt yttre hot från havet som skrämde. Lilla stjärna är snarare otäck på samma sätt som splatterfilmer är otäcka. Jag känner mig aldrig lika obehaglig till mods som när jag läste Ajvides tidigare böcker. Däremot oroar jag mig lite för hans mentala hälsa och funderar över vad han vill säga med sina extremt blodiga bilder. Det krävs förmodligen ett rätt ordentligt människoförakt för att skriva en bok som Lilla stjärna. Skildringen av vuxenvärlden och samhället är mörk och hopplös. Jag blir aldrig rädd (snarare äcklad) och trots att delar av boken känns direkt onödiga är den övergripande handlingen och känslan som boken lämnar kvar väldigt intressanta och som med allt annat som Ajvide Lindqvist har skrivit är den värd att läsa.

Lilla stjärna börjar med att ett mystiskt barn hittas hafsigt nedgrävt i skogen av en åldrad dansbandsmusiker. Han tar med ungen hem till den hunsade frun. Barnet ger intrycket av att vara väldigt ovanligt. Hon sjunger perfekta toner, men verkar i övrigt vara apatisk. Eftersom gubben är ett sällan skådat svin bestämmer han sig för att inte berätta för någon om barnet och håller henne inlåst i källaren under hela hennes uppväxt. Han räknar med att kunna utnyttja hennes musikaliska förmåga och ser henne som en gåva. De första hundra sidorna är en kavalkad av äckliga vidrigheter utförda av rejält osympatiska människor. Ajvide bygger upp en bild av en vidrig värld som den lilla musikaliska tjejen sedan ska kunna ge igen på. Hade jag inte läst hans tidigare böcker kanske jag hade slutat läsa boken innan jag hade läst hundra sidor. Ibland blir det lite väl magstarkt och jobbigt. Sen vänder det och bokens egentliga handling börjar utkristallisera sig. Ajvide landar som många gånger tidigare i de tidiga tonårens helvete. Den här gången handlar det om unga tjejer, gemenskap på nätet, Idol och det alltid lika angelägna utanförskapet. John Ajvide Lindqvist är den svenska mästaren när det gäller att skildra unga och ensamma människor och det känns alltid väldigt trovärdigt och äkta. Det är hans skildring av unga tjejer som gör Lilla stjärna värd att läsa. Han låter de unga tjejerna spåra ur på ett obehagligt och brutalt sätt utan att någonsin förlora känslan av trovärdighet. Om vi bortser från flickan med den väldigt klara rösten och de värsta brutaliteterna känns det faktiskt som att det mesta som händer i Lilla stjärna skulle kunna hända i verkligheten. Och det är onekligen jävligt otäckt.



DN, SvD, Aftonbladet

Uppfriskande robotpop

Det finns problem med att läsa mycket böcker, se mycket film och lyssna på en massa musik. Inte nog med att man oundvikligen blir lite elitistisk och får problem att relatera till ”vanligt folk” och deras smak, det blir också allt svårare att kunna känna uppskattning inför nya saker. Man har ju redan läst den bästa boken, sett den bästa filmen och hört världens coolaste musik. Det är alltmer sällan som man kommer över något som kittlar ens intresse på ett nytt och spännande sätt. Ett ohälsosamt stort intag av popkultur gör dig lätt till en surgubbe med svalt intresse för det mesta. För att undvika det måste man nog alltid vara på jakt efter nya förmågor och uttryck. Den här våren har varit ganska tuff för de som gillar bra musik. Det har släppts flera trevliga album men inget som har knockat mig fullständigt. Den senaste månaden har varit ovanligt torr på skivfronten. Jag har lyssnat på många nya skivor och visst finns det mycket som låter bra, men det är väldigt lite som verkligen låter Bra. De senaste dagarna har jag dock tillbringat i sällskap med Janelle Monáe vars Metropolis-projekt är lika knäppt som det är bra.

Som man förstår av titeln The ArchAndroid (Suites II and III of IV) är Janelle Monáes nyligen släppta album otroligt ambitiöst. Den första delen (Metropolis Suite I of IV: The Chase) är en EP från 2007 och det här är hennes första fullängdare. Janelle jobbar stenhårt på sin image och vill bli lika ikonisk som Ziggy Stardust. Hon ser tuff och kaxig ut och har en fantastisk röst. The ArchAndroid inte bara låter konstigt utan har en komplicerad backstory. Jag skiter egentligen fullständigt i att The ArchAndroid är ett konceptalbum som grundar sig i flummiga tankar om afrofuturism och sci-fi. Tydligen berättas alla låtar ur en androids perspektiv. En android är en robot som är designad att se ut som en människa. Där tar mitt intresse slut. Vad som fascinerar mig och får mig att vilja lyssna på den här skivan om och om igen är hur den låter. Som sagt sjunger Janelle otroligt bra. Det var länge sedan som jag hörde en röst som på ett lika självklart sätt klarade av att ta sig igenom lika många lägen och stämningar utan att spricka. Men det finns ingen röst som kan bära upp en hel skiva i sig själv. Det krävs mer än så. Några av låtarna på The ArchAndroid är den mest perfekta och catchiga radio-r’n’b som jag har hört på evigheter. Både Lady Gaga och Beyonce hade dödat för att få ta del av de låtarna. Men Janelle Monáe är mycket mer än så. Jag har svårt att se henne försöka sälja sin musik med sex. Hon vill att den ska vara större och viktigare än så. The ArchAndroid är en lång skiva. Den klockar in på 70 minuter. Visst finns det hits här men det lär knappast ha varit syftet med albumet. Det krävs ett enormt självförtroende för att göra ett sådant här album. Janelle vet att de flesta inte kommer förstå – kanske kommer de gilla hitsen, men inte mer – men de som kommer förstå, de kommer inte bara att förstå - de kommer att älska henne. På ett stilsäkert sätt rör hon sig mellan olika stilar och uttryck. Allt funkar. På ett spår närmar hon sig klassisk brittisk folkmusik och skulle lätt kunna knocka Laura Marling från hennes tron. Oavsett hur olika låtarna låter passar de ihop perfekt och när den ena låten tar slut går den naturligt in i den andra. Det är svårt att beskriva The ArchAndroid genom att jämföra med andra artister. Det låter inte riktigt som någon annan, och det är ett väldigt fint omdöme i dessa tider där alla grepp har prövats in i oändligheten. Jag kommer att tänka på Outkast, The Clash, det senaste Gorillaz-albumet och Kanye West. Inte för att det låter likadant, men i sättet att göra musik – och viljan och modet – påminner Janelle om dessa giganter. Konstigt nog kan jag dessutom relatera till hennes robottexter. Det ska bli spännande att se hur den fjärde och avslutande delen kommer låta. The ArchAndroid är ett riktigt bra album. Ett sådant album som behövs ibland. När man tvivlar på popmusiken behövs en frälsare. I maj 2010 heter hon Janelle Monáe.

Årets roligaste TV-serie

Det tog lång tid för mig att börja gilla amerikanska The Office. Till en början kändes serien otroligt meningslös och jag blev nästan arg av att se den. När det sedan vände i mitten av andra säsongen tog det ytterligare ett tag för mig att acceptera att serien faktiskt var bra. Men därefter var jag fast. Jag har hyllat Michael Scott (jänkarnas David Brent som spelas av Steve Carell) och introducerat serien till flera andra tvivlare. För något år sedan började det dock kännas som att luften hade gått ur serien. Det kändes som att den hade pågått för länge och att idéerna – och karaktärerna – började ta slut. The Office hade blivit enormt populär i Nordamerika och som med många andra serier med en stor publik började serien kännas alltmer mainstream och tillrättalagd. Den senaste säsongen har varit en enda stor axelryckning, och även om de fortfarande vågar ta ut svängarna ibland, börjar känslan av meningslöshet som förlamade de allra första avsnitten att infinna sig igen. Det är här Parks and Recreation kommer in i bilden.

Parks and Recreation är The Office-spinoffen som aldrig blev av. Den första säsongen började visas sent på våren förra året och jag antar att den mest var menad som tablåutfyllnad. Parks and Recreation fick ofattbart mycket skit för att vara en fullt fungerande komediserie. Många slutade titta. Jag tyckte att serien hade potential redan från början, men det kändes som att mycket fattades. Den första säsongen var ovanligt kort, bara sex avsnitt, och karaktärerna kändes bara halvfärdiga. När så den andra säsongen började visas i höstas tittade jag mest i brist på annat. Men det märktes direkt att något hade hänt. Manusen var välskrivna och roliga och de galna karaktärerna var fullständiga. Den andra säsongen av Parks and Recreation har varit det roligaste som har visats på TV under det här TV-året. Jag har sett fram emot varje avsnitt, och även om jag fortfarande tittar så är The Office fullständigt överskuggad av den här lysande komediserien.

Parks and Recreation handlar om de mer eller mindre märkliga människor som jobbar på parkförvaltningskontoret i den påhittade staden Pawnee, Indiana. Handlingen är simpel och i grunden är konceptet det samma som i The Office. Serien utspelar sig på ett kontor och karaktärerna följs av något slags dokumentärteam. Men när The Office alltid försöker hålla skämten och galenskaperna inom realistiska ramar tar Parks and Recreation ut svängarna ordentligt. Det händer fullständigt sinnessjuka och oväntade grejer i varje avsnitt. Karaktärerna är ordentligt utflippade. Trots detta känns Parks and Recreation mer jordnära än amerikanska The Office någonsin har gjort. Även om det som händer i serien känns mer otroligt finns det något hos karaktärernas oputsade repliker och beteenden som får mig att relatera och känna för de här människorna mer än jag någonsin har gjort för de i The Office. Att serien är så bra som den faktiskt är beror mycket på att skådespelarna i de flesta fall är fullständigt lysande. I centrum står den godhjärtade Leslie Knope, spelad av Saturday Night Live-stjärnan Amy Poehler, som alltid säger fel saker men alltid vill väl. Hon är en kvinnlig Micheal Scott, men mer sympatisk och mänsklig än honom. En av mina favoriter är den feta, mustaschprydda chefen Ron Swanson som aldrig verkar uppskatta sitt jobb och nästan alltid kommer med sköna repliker. Det som jag gillar mest i Parks and Recreation är dock den trevande och klumpiga romansen mellan två av seriens skönaste karaktärer – den halvapatiska April och den charmiga skoputsardåren Andy. Spänningen mellan dem har sakta byggts upp och det är den gulligaste och mest sympatiska romans som jag någonsin har sett på TV. Den är skildrad på ett väldigt fint sätt och varje avsnitt undrar man om det slutligen ska hända något mellan dem. April spelas av Aubrey Plaza som tillsammans med seriens producenter lyckats göra sig själv till en ny slags drömtjej för alla världens nördiga TV-tittare. Hon är raka motsatsen till Zooey Deschanel och hon känns helt unik. Förhoppningsvis fattar Hollywood vilken tillgång de har i henne. Parks and Recreation är tillbaka till hösten med en tredje säsong. Jag längtar redan och har du inte sett serien än har du något kul att se fram emot.

Tillbaka på mammas gata

”Man vet att man är hemma för stan är likadan. Man vet att man är hemma, men det är ändå inte samma sak.” Thåström vet vad han snackar om. Jag är tillbaka i Sverige. Allt är precis som det alltid har varit. Himlen över Norrköping är lika grå som jag minns den. Jag är tillbaks på samma gata, tillbaks på samma punkt, och jag undrar om det gångna året verkligen har hänt. Inget har förändrats här hemma. På sätt och vis är det skönt och tryggt, men också lite deprimerande. Det är nog oundvikligt att känna så. Jag kommer nog börja acceptera verkligheten snart. Om inte har jag mängder av fin pop att fly tillsammans med.

Sedan jag skrev senast har jag varit på 1a maj-demonstration i Montreal, besökt Boston och hängt i Dorchester (det irländska arbetarområdet känt från filmer som Mystic River och The Departed), cyklat runt över hela NYC tillsammans med en footballspelare från Dallas, joggat i Central Park och träffat en massa härliga och konstiga människor. Jag blev fast i Toronto ett tag på grund av fortsatta problem med askan över Island. Men nu är jag hemma igen. I Norrköping. Jag gick från att oavbrutet prestera stordåd och uppleva galenskaper till att landa i staden som alla verkar vilja fly. Pojkrummet ser i princip ut som det gjorde när jag var fjorton. Bob Marley och Tintin hänger på väggen och skivstället är fullt av dancehall. Att vakna upp där känns alltid lite märkligt. Ungefär som om man har försovit sig och har bråttom till gymnasiet. Men det finns trots allt vissa saker som jag gillar med Norrköping. Som familjen, katten, de gamla kompisarna och att driva omkring på gatorna som man har gått tusen gånger med Pekingromantisk musik i öronen. Det går dock inte att komma ifrån att det alltid är märkligt att komma hem. Det finns flera bra filmer och låtar som beskriver den där känslan. Bäst är nog Tim Hardins klassiker Black Sheep Boy. ”Here I am back home again, and I'm here to rest. All they ask is where I've been, knowing I've been West.” Att komma hem är både roligt och tråkigt, så är det för alla, men vad som räknas är nog hur man hanterar hemkomsten. Helst ska man nog hantera den på samma sätt som man helst ska hantera allt annat – med huvudet högt.

”Norrköping är drogavvänjning”, som Markus Krunegård sjunger. Jag ska bo och jobba här den här sommaren. Det kommer nog kännas märkligt till en början. Jag ska försöka ta det lugnt och komma ner i varv. Det finns många böcker att läsa och många filmer och TV-serier att se. LOST-finalen och John Ajvide Lindqvists nya bok är sådant som jag garanterat kommer skriva om i den nära framtiden. Jag gillar inte när saker tar slut, och Finpop kommer med största sannolikhet överleva de flesta av oss. För vi får inte glömma sångerna som fick oss att gråta eller sångerna som räddade våra liv. Jag vet att du är äldre nu, och att du är smart som fan, men de var de enda som någonsin fanns där för dig.

Snart hemma igen

Det här med avsked är problematiskt. Som många av er vet har jag spenderat det här läsåret på ett universitet i Kanada. Jag bytte livet i Uppsala mot något annat. Efter tre år i Uppsala började min tillvaro där kännas sliten och tråkig. Jag ville därifrån. När jag flyttade dit för att plugga var jag 19 år gammal. Jag lämnade Norrköping och började plugga på det stora Universitet. Det fanns inget annat val. Tillvaron i Norrköping var allt annat än hel, och att fortsätta plugga kändes som det enda vettiga jag kunde göra. Åren i Uppsala känns rätt bra i efterhand. Men där och då var det mycket ångest och ensamhet. Jag pluggade hårt och ägnade nästan all min fritid åt film, musik och böcker. Jag hade inte många kompisar och alla kickar kom från pop. Det var en självvald isolering och livet liknade de finaste Smiths-låtarna. Vissa helger åkte jag hem till Norrköping där det fanns ett visst socialt liv. Jag vet inte om jag hade gjort något annorlunda om jag hade fått göra om de där åren. Jag fann mig själv rätt tidigt, och de senaste åren har inte handlat om något sådant. Jag söker inte efter någonting. Att jag valde att plugga utomlands handlade ändå om att försöka bryta vanor. Jag var trött på mig själv och livet jag levde.

Det här året har varit fullt av blandade upplevelser. Jag har pluggat hårdare än någonsin och ibland har det inte varit så jävla roligt. Jag har inte levt något typiskt utbytesstudentliv med ”brudar och weed” utan har offrat rätt mycket för skolan. Ändå har jag på flera sätt levt ett ”bättre” liv än det som jag levde i Uppsala. Jag har tvingat mig själv att gå på fester, umgåtts med människor som jag annars hade ignorerat och aktiverat mig socialt på flera sätt. Utan att lägga poppen åt sidan. Jag har lyssnat otroligt mycket på musik det här läsåret, och jag börjar nästan känns mig trött på popmusik vid det här laget. Ipoden har varit min närmaste följeslagare och den har pumpat världens bästa pop flera timmar varje dag. Jag har tagit mig till New Orleans och New York på egen hand, och jag har gjort saker som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Bland det roligaste som jag har gjort är att sända radioprogrammet SWEPOP! där jag har spelat och snackat svensk musik i 90 minuter varje vecka. Jag har aldrig varit lika insnöad på svensk musik, min engelska är grym och reaktionerna på programmet har varit uteslutande positiva. Förra veckan blev programmet utnämnt till ”årets bästa nya program” på radiostationen, vilket kändes otroligt kul. Jag har satt ihop en Spotifylista med svensk musik som jag tycker att alla borde lyssna på. Vi har trots allt en av världens mest intressanta popscener.

Nu är dock det oundvikliga slutet här. Imorgon lämnar jag Kingston, Ontario och jag kommer nog aldrig komma tillbaka. Det känns otroligt bisarrt att säga adjö till alla människor som jag har lärt känna och hängt med det senaste läsåret. Jag är medveten om att jag aldrig kommer träffa de flesta av dem igen. Such is life, antar jag, och de senaste åren har sett likadana ut i mitt liv. Även om man bor i samma stad är risken ganska stor att man aldrig kommer träffas igen. Men den här gången känns det mer påtagligt än vanligt. Det är en märklig känsla, och avskeden känns absurda och konstiga. Det är lite sorgset att behöva säga hej då, och tankarna kretsar kring sakerna som man aldrig gjorde tillsammans och allt som kunde ha varit men aldrig blir. Mycket märkligt. Jag tror att Plura Jonsson har beskrivit det där bäst, i låten Blues för Bodil Malmsten: ”Det är konstigt hur folk som står en nära helt plötsligt utan ett ord bara är borta, som mannen med trumpeten, vi brukade ses mer än ofta.”

Om dryga två veckor är jag hemma igen. Jag ska resa runt lite innan dess. Känslorna är blandade och ni lär få höra mer om det när jag kommer hem. Det känns skönt att snart vara hemma igen. Norrköping och familjen kommer alltid finnas där. Trasiga och på gränsen till undergång, men ändå ganska älskvärda, och det är det enda som jag riktigt vet. Jag kommer fortsätta skriva Finpop. Det finns alltid skivor, böcker och filmer att tipsa om. Till hösten är jag tillbaka i Uppsala igen. Jag är tveksam till om jag verkligen lyckades förändra något. Vi får vänta och se.

Jag har varit där

Över jul och nyår spenderade jag två veckor i New Orleans. Jag bodde tillsammans med en kille på Rue Treme, den historiska huvudgatan i området Treme. En dag när vi skulle köra ut på landet var det problem att ta sig ut från gatan. Ett stort filmcrew hade riggat upp en massa filmkameror och det var folk överallt. De spelade in en TV-serie för HBO som skulle heta just Treme. Nu har den börjat visats och hypen är stor. Även hemma i Sverige har serien fått mycket uppmärksamhet. Det beror mest på att det är David Simon som ligger bakom serien. Han skapade The Wire, som verkar vara en av de mest älskade TV-serierna bland kulturintresserade svenska människor. Jag vet inte hur många som faktiskt har tagit sig igenom The Wire, men det är onekligen TV-serien framför alla andra om man vill vara kreddig. Jag ska medge att jag inte har sett hela The Wire, och därför inte kan uttrycka mig om seriens storhet. Treme hade nog inte blivit verklighet om serien inte haft David Simons namn – en tung kvalitetsstämpel – att luta sig mot. De som har sett The Wire vet vad de har att vänta sig och deras förväntningar lär vara skyhöga. Efter tre avsnitt tycker jag att Treme känns både roligare och mer angelägen än The Wire någonsin kändes för mig. En stor del av nöjet med att se serien är förstås att kunna utbrista ”Jag har varit där!”, men jag tror att serien står sig väl även för de som aldrig har satt sin fot i New Orleans. Har man inte drömt om den legendariska staden tidigare lär man definitivt göra det efter att ha sett Treme.

En skildring av New Orleans som inte diskuterade Katrina skulle vara mycket politiskt inkorrekt. Orkanen och vad den ledde till är en lika viktig del av New Orleans historia som musiken och maten. Treme utspelar sig tre månader efter Katrina. Folk börjar sakta återvända till sin förstörda stad. De flesta är ledsna och uppgivna. Några är arga och några är hoppfulla. Serien följer ett stort antal karaktärer, som alla känns äkta och intressanta. Som väntat är Treme extremt välgjord. Allt är otroligt snyggt, manuset är fantastiskt och samtliga skådespelare gör ett suveränt jobb. Det är omöjligt att inte bli imponerad. Jag tyckte att det första avsnittet var både segt och tråkigt, men de två följande avsnitten har varit TV-perfektion. Jag har suttit med ett leende på läpparna genom hela avsnitten och när det tar slut har jag längtat efter mer. Jag vill veta mer om karaktärerna och jag längtar tillbaka till New Orleans.

David Simon är förmodligen väl medveten om att han med Treme har gjort de senaste årens coolaste TV-serie. New Orleans är en av världens häftigaste städer och sättet som den skildras på här är både respektfullt, kunnigt och snyggt. Det känns väldigt coolt att kunna säga att jag har varit där. Jag har varit i de flesta områden som serien utspelar sig i. Det kvarter där jag bodde har synts i serien flera gånger, och när jag ser Abita-ölflaskor och hör namn på gator och områden där jag har drivit omkring blir flashbackkänslan enormt starkt. Ibland tycker jag mig till och med känna igen vissa människor som skymtar förbi. Treme har filmats på plats och det känns verkligen. Serien lever. Det finns så mycket att skriva om och hylla när det gäller Treme. Som att Melissa Leo och Steve Zahn spelar skjortan av alla andra skådespelare som syns på TV den här våren. Eller att Elvis Costello och Dr John har dykt upp som sig själva. Eller att musiken är skitbra. Jag har sett och läst mycket om New Orleans, men förutom Dumskallarnas sammansvärjning har staden aldrig skildrats på ett finare och mer trovärdigt sätt. Och det kan jag säga efter bara tre avsnitt. En andra säsong är beställd och Treme kommer hyllas överallt. Jag antar att jag kommer behöva se hela The Wire i sommar, så att jag också kan geniförklara David Simon.

Just Kids – Patti Smith

Det som drog mig till Patti Smith var omslaget till Horses. Det är ett av tidernas bästa skivomslag, både enkelt och stilrent men samtidigt laddat med attityd och tung symbolism. Och Patti är svår att sätta fingret på. Androgyn, märklig och attraktiv på ett sätt som ingen annan. Det är ett omslag som tvingar betraktaren att lyssna på skivans innehåll, för att på så sätt kunna få någon slags förståelse för kvinnan på omslaget. Jag lyssnade redan på Ramones, Television, Blondie och New York Dolls och när Patti kom in i bilden kändes det nästan som att jag befann mig i New York på 70-talet. Som att jag hade fått någon slags helhetsbild. Under några månader var jag otroligt fascinerad av Patti och lyssnade nästan oavbrutet på Horses. Sedan ebbade mitt intresse ut. Jag såg filmen Patti Smith: Dream of Life för två år sedan och efter det visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om Patti Smith längre. Som artist är hon väldigt intressant, men som person verkar hon helt outhärdlig. Jag kommer dock alltid älska Horses. Det är ett mästerverk. De andra skivorna innehåller alla flera riktigt bra låtar, men hennes produktion har varit ruggigt ojämn sedan 1975. Nu har hon skrivit en självbiografi som skildrar hennes tid i 70-talets New York och hur hon fann sig själv. Jag och alla världens kulturkärringar är väldigt uppspelta. Just Kids är en riktigt bra bok. Ibland tangerar Pattis pretentioner gränsen för vad jag klarar av och det här är onekligen en gammal människas romantiserade bild av sin egentligen ganska tragiska och trasiga ungdom, men mestadels är det en väldigt kärleksfull skildring av människor och platser som aldrig kommer tillbaka. Lika mycket som Patti fokuserar på sig själv riktar hon strålkastaren mot vännen Robert Mapplethorpe som alltid fanns vid hennes sida och som dessutom fotograferade omslagsbilden till Horses. Just Kids är tillägnad honom, och även om jag under läsningen ofta frågar mig vad någon överhuvudtaget kunde se hos Mapplethorpe, är Pattis hyllning till honom väldigt fin.

Patti Smith är en av få kvinnliga rockstjärnor som tål att jämföras med sina manliga motsvarigheter. Men när man läser Just Kids börjar man fråga sig om hon är särskilt kvinnlig egentligen. Det figurerar nästan bara män i hennes liv. Hon har inga kvinnliga förebilder och jämför sig själv med döda poeter och manliga rocksångare. Det är nog egentligen fel att tänka i banor om manligt och kvinnligt när man diskuterar Patti Smith. Hon existerar i något slags gränsland mellan de båda könen där ingen än hon får plats. Det räcker nog att man konstaterar att Patti Smith är allt annat än vanlig eller normal – två begrepp som också tål att diskuteras. Det är omöjligt att relatera till henne eller förstå varför hon gör som hon gör. Patti Smith är ingen förebild eller någon stark kvinnofigur. Hon är ett original vars tankar inte liknar någon annans. Just Kids är på samma gång vacker och otäck – och det vore rätt tragiskt om unga människor inspirerades av de galenskaper som hon berättar om här. Det är svårt att ens romantisera.

Patti Smith gör en Juno och blir gravid när hon är ung. Hon tvingas hoppa av skolan och ger bort barnet vid födseln. Till skillnad från Juno var dock Patti 19 år, hennes familj verkar ha stöttat henne och unga mödrar kan inte ha varit särskilt ovanliga i mitten av 60-talet. Men det var nog rätt av henne att ge bort ungen. Jag tror ingen skulle må bra av att växa upp tillsammans med Patti under 70-talet. Istället ägnar hon sig åt underligheter. Hon dagdrömmer mycket och vill bli poet. Utan några egentliga planer lämnar hon hemmet i New Jersey och beger sig till New York. Där lever hon som hemlös och utan mat några sommarmånader. Det är ganska oroande läsning. Sen börjar hon känna lite folk. Hennes viktigaste bekantskap är Robert Mapplethorpe. Han påminner ganska mycket om Patti, men till skillnad från henne tar han ganska mycket droger. De flyttar ihop och spenderar de första åren i New York tillsammans. De har nästan aldrig några pengar och äter väldigt dåligt. En massa kända figurer dyker upp hela tiden, det knarkas en hel del och misären är total. Jag tycker att det är lite sorgligt att läsa om eländet men Patti verkar se tillbaka på den här tiden med värme och kärlek. Man bör vara medveten om att när Horses gavs ut 1975 var Patti 29 år gammal och hade levt ett mycket märkligt och kringflackande liv i New Yorks utfattiga konstnärskretsar i tio år. Horses är alltså inte ett debutalbum från en ung och självsäker tjej utan från en ganska förstörd och självupptagen kvinna med ett ganska tufft liv bakom sig. Den där Robert Mapplethorpe är också en lustig jävel och vurmen för hans konst är mycket svårförståelig. Patti skildrar honom som ett geni, beskriver hans piercingceremoni av bröstvårtan som något storslaget och låter oss veta hur berörd hon blev av hans fotografier av unga män som urinerar varandra i munnen. Framåt slutet blir det nästan outhärdligt pretentiöst men fram till dess är Just Kids en otroligt fascinerande bok. Det är framförallt den levande skildringen av 70-talets New York och alla människor som levde där som får mig att älska den här boken. Det är ett New York som aldrig kommer finnas igen, och det är svårt att föreställa sig att de händelser som skildras i boken faktiskt har hänt. Patti skildrar Coney Island, Chelsea Hotel, rockklubbarna och de sunkiga lunchställena med en sådan kärlek att det är omöjligt att inte bli berörd.

Just Kids kommer inte göra dig klokare på gåtan Patti Smith. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna förstå henne. Kanske är det fel att se henne som en egen person. Att döma av den här boken har hon alltid varit väldigt lättpåverkad och hon har färgats väldigt mycket av de människor som hon umgicks med, de böcker som hon läste och de skivor som hon älskade. Det är ganska märkligt när hon efter att flera år helt lyckats stå emot droger – trots att alla runtomkring henne knarkar nästan oavbrutet – börjar röka på efter att ha sett The Harder They Come. Eller när hon tar sin första LSD-tripp. Kanske borde man se henne som en otroligt komplicerad människa som består av andra personer. Patti Smith kanske är en kvinna som bitvis är Arthur Rimbaud, Jimi Hendrix, William S. Burroughs, Bob Dylan och Robert Mapplethorpe. Hon är en kvinnlig spegelbild av alla manliga rocklegender - och lyckas på så sätt bli den enda kvinnliga rocklegenden.


Jag har lyssnat rätt mycket på Patti de senaste dagarna och för de som vill bekanta sig med hennes musik har jag gjort en Spotifylista med mina tio favoritlåtar från hennes tidiga album. Och för de som inte kan få nog av rockscenen i 70-talets New York och vill läsa mer kan jag varmt rekommendera klassikern Please Kill Me! - Den ocensurerade historien om punken, som innehåller så mycket snusk, galenskaper och rockhistoria att vem som helst borde bli belåten.



DN, SvD, Aftonbladet

Japanska ungdomsskildringar nu och då

Likt en nioårig bokslukare som kastar sig över Oliver Twist blir jag lika glad när jag kommer över bra manga. Jag har nyligen läst två ungdomsskildringar som har gjort väldigt starka intryck på mig. Den första, Red Colored Elegy, skriven av Seiichi Hayashi, utspelar sig i början av 70-talet medan den andra, Solanin av Inio Asano är en mer nutida historia. Den japanska kulturen verkar onekligen vara väldigt annorlunda jämfört med den svenska, men att vara ung innebär nog samma slags problem, bekymmer och glädjeämnen var man än råkar växa upp. En del tankar och frågeställningar är universella. Jag älskar ungdomsfilmer och skildringar av det tuffa livet i gränslandet mellan barn och vuxen. Snart börjar jag dock bli för gammal för att kunna kalla mig ungdom. Jag fyller 23 snart och kan känna att det finns alldeles för få bra filmer och böcker som skildrar den här perioden av livet. Det är alldeles för mycket fokus på de tidiga tonåren (svensk film) eller high-schooltiden (amerikansk film). Därför blir jag väldigt glad av de här två serieromanerna. De skildrar nämligen unga människor i min ålder vars tankar och liv är sådana som man kan relatera till. Dessutom är de båda berättade och tecknade på ett otroligt snyggt och imponerande sätt. Japan kanske inte är så annorlunda från Sverige i alla fall, men det verkar mer extremt. Ungdomarna har mer ångest, självmordsfrekvensen är betydligt högre och deras hipsters är oändligt mycket hippare än de svenska motsvarigheterna. Det här är bra serier som verkligen berör. De är båda skrivna av unga människor, och inte av gamla författare som ser tillbaka på sina ungdomsår. I backspegeln tenderar allt att te sig ljusare, men de här serierna visar hur jävligt det faktiskt kan vara att vara ung. Särskilt Solanin, med en story som är starkare och mer tänkvärd än de flesta ungdomsfilmer, är en bok som borde kunna omvända vilken seriehatare som helst.

Seiichi Hayashis Red Colored Elegy är en väldigt okonventionell serie. Den är väldigt konstnärlig och de svartvita bilderna är i många fall fantastiska, och Hayashi tar sig friheter i sättet att berätta sin historia. Jag har aldrig sett något som liknar hans upplägg tidigare, och även om det finns en ganska tydlig ramberättelse känns det som att hans främsta ambition har varit att göra seriepoesi. Näst efter att skildra sin egen generation förstås. Hayashi föddes 1945 och tillhör samma generation som min favoritjapan Haruki Murakami. Vi som har läst Murakamis böcker har förstått att det som pågick bland unga människor i Japan under slutet av 60-talet är något som har färgat hela deras generation. Vi skulle kunna jämföra det med den svenska proggrörelsen – en massa unga människor som samlades och ville förändra och påverka sin samtid – men till skillnad från i Sverige verkar det inte anses fult eller knäppt för japaner att romantisera den tiden. Hayashi var med när det begav sig och han skrev Red Colored Elegy mellan 1970 och 1971. Vid den tiden började det gå upp för många av de unga japanerna att de drömmar som de hade haft aldrig skulle kunna gå i uppfyllelse. Red Colored Elegy handlar om ett ganska olyckligt ungt par som kämpar med sina liv och försöker leva med tryck från olika håll. Det är en melankolisk berättelse om att vara ung och inte riktigt veta var man är på väg. Som sagt jobbar Hayashi på ett väldigt ovanligt sätt. Red Colored Elegy fick ett ganska stort genomslag när den först gavs ut i undergroundtidningen Goro och var början på Hayashis karriär, men det känns som att hans unika berättarteknik snarare kommer i vägen för berättelsen än berikar den. Det är en intressant och riktigt snygg serie, men jag skulle aldrig våga rekommendera den till någon som inte är van att läsa serier.

Solanin är däremot en serie som alla kan – och bör – läsa. Det är en väldigt träffande och rörande serie om unga människor i dagens Japan. I centrum står den 24-åriga Meiko som nyligen har tagit sin universitetsexamen och nu jobbar med meningslösa sysslor i ett grått kontor. Hon hatar sitt jobb, och en dag bestämmer hon sig för att säga upp sig. Serien handlar därefter om vad som händer under det år då hon inte jobbar. Solanin är inte en särskilt märkvärdig historia. Den känns trovärdig och handlar förutom Meiko om hennes kompisar, hennes pojkvän och hans rockband. Alla driver runt hela dagarna utan något egentligt mål eller mening. Många av dem är arbetslösa och utan hopp att kunna ta sig in på arbetsmarknaden. De ställer alla de jobbiga frågor om framtiden och livet som alla andra unga människor plågas av. Det är mycket ångest och depp. Men också en del glädje. Det är väldigt lätt att känna igen sig och relatera till karaktärerna. Författaren och tecknaren Inio Asano har gjort ett otroligt bra jobb. I efterordet skriver han att han skrev Solanin när han också var 24 år och precis hade tagit sin universitetsexamen. Att han tvivlade på sig själv och sin förmåga, och bestämde sig för att skildra sin generation på ett trovärdigt sätt. Solanin är en berättelse utan hjältar och något tydligt slut. Det är en berättelse från livet och att den känns så äkta gör den väldigt gripande. Asanos teckningar är otroligt snygga och serien är väldigt välskriven. Trots att serien handlar om allvarliga saker drar han sig inte för att vara rolig, och han slänger in väldigt absurda inslag i annars seriösa situationer. Jag gillar verkligen Solanin och kan rekommendera den varmt till alla som vill läsa en riktigt bra serieroman i vår.

Kick-Ass

Ibland – det är inte ofta, men ibland – ser man helt hjärndöda filmer som lyckas göra en väldigt glad. Jag är inne i en ganska påfrestande tre veckor lång tentaperiod. Dagarna spenderas i biblioteket och på kvällarna är jag helt slut i huvudet. Då lyssnar jag på musik och ser på TV-serier eller filmer som passar mitt tillstånd. Den senaste tiden är det den fullständigt lysande tredje säsongen av The Sarah Silverman Program som har fått mig på bäst humör. Ibland gillar jag att slappna av med idiotkomedier eller actionfilmer, men det finns alldeles för få som är sevärda. Superhjältefilmen Kick-Ass lyckas kombinera det bästa av de båda världarna. Tänk dig en blandning av Superbad och Kill Bill. Det fanns mycket som talade för Kick-Ass. Jag följde – och uppskattade – serietidningen från att den gavs ut och jag har sett trailern fler gånger än vad som borde anses hälsosamt. Därför måste jag medge att jag blev lite frustrerad när filmen hade premiär hemma i Sverige innan den gick upp i Nordamerika. En av de få fördelarna med att bo här borta är ju att de amerikanska filmerna vanligtvis går upp på bio flera månader tidigare än i Europa. Jag gillar att vara först, men den här gången tvingades jag läsa flera halvdana svenska recensioner innan jag fick möjlighet att se filmen själv. Hemkommen från biografen känner jag mig dock mest glad. Kick-Ass är en riktigt härlig film. Hysterisk, rolig och våldsam. Och sin förlaga trogen.

Kick-Ass har en enkel story. Alla kan följa med och det finns inget i filmen som tvingar en att tänka. Det är bara att göra sig beredd på två väldigt underhållande timmar av våld, coola repliker och high school-kids. Serien bygger på en serietidning av Mark Millar som började ges ut av Marvel Comics för två år sedan. Planerna på en film fanns redan från första numret, och vi som har följt serien har kunnat följa filmprocessen sedan dag ett. Millars serie utspelar sig – till skillnad från de flesta andra Marvelserier - i en värld fri från superhjältar där en kåt high school-kille får för sig att bli världens första superhjälte. Han får ordentligt med stryk, men ger sig inte. Han kallar sig Kick-Ass och blir snabbt väldigt populär. Snart gör superhjälteduon Big Daddy och Hit-Girl entré och allt blir ännu roligare – och våldsammare.

Jag tycker att Kick-Ass är sjukt underhållande. Filmen fungerar faktiskt bättre än serien. När jag läste serien kunde jag ibland känna att Mark Millar kändes lite väl självgod och förutsägbar i sitt sätt att skriva. Han var väl medveten om att serien var otroligt cool på alla sätt – och det sken igenom. Den stora behållningen med serien är John Romita Jr.s fantastiska teckningar. Han är en av mina favorittecknare och har bland annat tecknat några av mina favoritserier med Spider-Man. Filmen är också väldigt snygg. Jag har inte sett så välgjort underhållningsvåld sedan Inglourious Basterds och Watchmen förra året. Det är snyggt och skickligt genomfört, och läskigt njutbart. Filmen är omtalad för att vara väldigt våldsam, men så farlig är den faktiskt inte. Jämfört med koreanska Thirst som jag såg för någon månad sedan är det här ingenting. Det är snarare det faktum att de grövsta våldsamheterna utförs av Hit-Girl – en tjej i mellanstadieåldern - som kan vara ett problem för många. Hon spelas av Chloe Moretz och är filmens absoluta höjdpunkt. Hit-Girl är så häftig som alla säger och när hon dödar gangsters på löpande band till tonerna av Joan Jetts Bad Reputation känns Kick-Ass som världens för stunden bästa film. Förutom Hit-Girl bjuder förstås filmen på Kick-Ass själv som spelas av den framtida storstjärnan Aaron Johnson, gangsterungen Red Mist som gestaltas av ingen mindre än McLovin (Christopher Mintz-Plasse) och Nicolas Cage i sin bästa roll på evigheter som den psykotiske Big Daddy. I genren superhjältefilmer är Kick-Ass ett extremt underhållande litet mästerverk. Skådespelarna är hyfsade, storyn är rolig och allt är väldigt skickligt utfört. Slutscenerna utlovar en eller flera uppföljare och jag borde kanske inte vara entusiastisk, men det är precis vad jag är. Kick-Ass var precis det som jag behövde, och jag säger inte nej till mer av samma vara.



DN, SvD, Aftonbladet