Alla älskar Bruce Springsteen och alla har sin egen bild av honom. Jag håller hans tidiga skivor extremt högt och min bild av Springsteen är en ung man som jag kan identifiera mig med och idealisera. En sympatisk man med stora ambitioner, men som sitter fast i en tråkig stad och inte har någon utväg. En deppig arbetarklasskille med kärlek för det mörka och tragiska, men ändå inte utan hopp (”I believe in a promised land”). Den bilden stämmer inte överrens med hur Springsteen har låtit och levt de senaste 25 åren. Jag har väldigt svårt för Svennebilden av Springsteen: en arenarockare med festligt leverne och patriotiskt hjärta. Idag släpptes biljetterna till Springsteenspelningarna på Stadion i början av juni. Det kommer vara ett helvete att få biljetter och jag tänker inte ens försöka. Hur fantastiskt det än är att se Springsteen live – och jag tvivlar inte en sekund på att det är underbart – vet jag inte om jag vill ha min bild av Springsteen förstörd. Även om det är en bild som bara existerar i mitt huvud. Samtidigt som biljettsläppet släpps Springsteens nya album, Working on a Dream, och lagom till Sverigespelningarna har publiken garanterat memorerat de nya låtarna.
Springsteen har gjort några av de bästa rockskivorna någonsin. Jag tror att jag alltid kommer kunna lyssna på Born to Run och Darkness on the Edge of Town med behållning. Det är skivor som jag alltid återkommer till och där det alltid finns något att fastna för. De senaste Springsteenskivorna har varit helt okej och har fått snurra några varv, men jag har alltid gått tillbaka till de äldre skivorna medan de nyare har fallit i glömska. Jag inser direkt att Working on a Dream är en sådan Springsteen-skiva som jag kommer lyssna på en vecka eller två för att – med största sannolikhet – sedan aldrig lyssna på den igen. Den är inte alls lika omtumlande som Morrisseys senaste, och jag blir märkligt oberörd av de nya låtarna. Det är möjligt att albumet kan växa med tiden, men efter att ha lyssnat igenom skivan en sex-sju gånger känns det som ett hyfsat mediokert album.
Springsteen har en väldigt hög lägsta nivå och det nya albumet är aldrig dåligt. Här finns några riktigt bra låtar som den Golden Globe-vinnande låten The Wrestler (från filmen med samma namn), The Last Carnival och den fina Life Itself. Den inledande, åtta minuter långa, Outlaw Pete är också en schysst låt som får en att tänka på de långa låtarna på Springsteens tidiga skivor. Albumet låter väldigt mycket Springsteen och överraskar inte på något sätt. Ibland har bandet slängt in några blueselement och det låter rätt bra. Det är genomgående ett välproducerat album, och soundet är kanske lite väl välputsat och perfekt. Jag tror att Springsteen hade vunnit på ett lite skevare och smutsigare sound. Som helhet är Working on a Dream ett väldigt positivt album, och jag antar att Springsteen har blivit smittad av Obama-optimism. Men jag vill inte ha någon optimistisk Springsteen. Han är bäst när han är deppig och mörk. Jag tvivlar inte på att låtarna på Working on a Dream kan få igång en arenapublik (och Mona Sahlin), men på mig funkar de inte särskilt bra.
Aftonbladet , DN, SvD
Inlägg
2 kommentarer:
Men Bruce Springsteen är ju enormt positiv? Har alltid varit en hoppens riddare i mina ögon. Mörkret har legat där under och bidragit med en styrka, en nerv, en emotionell tyngd, men överlag - förutom i Darkness on the Edge of Town och Nebraska - har det varit tron om ett ljust gott liv som drivit honom? En Springsteen-konsert har alltid varit en riktig fest, och det var faktiskt ännu frejdigare innan svennepubliken och arenarockstiden.
Annars håller jag med om att dom senare skivorna varit klart sämre. Utan det där ärliga mörkret blir Bruce väldigt... lam, på något sätt.
Jag kan inte annat än hålla med dig. Hade han inte haft det där positiva hade han inte varit lika intressant att lyssna på, och det samma gäller mörkret. Det är samspelet mellan de delarna som gör Springsteens bästa låtar.
Skicka en kommentar