Finpop uppmärksammar Valentindagen

”Kärlek är för dom”, sjunger Thåström på sin nya singel. Jag är beredd att hålla med. Idag är det Alla hjärtans dag och jag har namnsdag. De flesta jag känner tycker att Alla hjärtans dag är en konstruerad och kommersiell högtid. De hatar firandet av den 14e februari lika intensivt som Green Goblin hatar Spider-man. Jag är beredd att hålla med där också, men å andra sidan känns det mesta i det här samhället kommersiellt och konstruerat i konstiga syften. Jag har egentligen inget emot Valentindagen och därför uppmärksammar jag dagen med att lista tio kärlekshistorier på film som jag tycker särskilt mycket om. Puss!

Harold and Maude
Kärleken vet inga åldersgränser och i den här tänkvärda och fantastiskt roliga filmen blir en ung deprimerad man kär i en livsglad äldre kvinna. Det är en av de bästa kärlekshistorier som har filmatiserats och en av mina absoluta favoritfilmer. Jag har skrivit om Harold and Maude och regissören Hal Ashby tidigare här på Finpop, för den som är intresserad av att veta mer.

När Harry träffade Sally
När Harry träffade Sally är ett mästerverk i genren romantiska komedier. Det är på många sätt den perfekta romantiska komedin och innehåller fler klassiska scener än någon annan romcom. Den är rolig och smart, och har till skillnad från de flesta andra filmer i genren något att säga. Billy Crystal och Meg Ryan gjorde sina livs roller, och det finns många anledningar att se – och se om – den här filmen.

The Apartment
Jack Lemmon och Shirley MacLaine (som ses på bilden ovan) är det perfekta filmparet och The Apartment (Ungkarlslyan) är både rolig och sorglig. Trots att den gjordes redan 1960 känns den fräschare och smartare än de flesta moderna romantiska komedierna. Billy Wilder gjorde många bra filmer och det här är en av hans bästa. Den är till och med bättre än superklassikern Some Like It Hot (I hetaste laget). I Finpops gryning skrev jag mer om The Apartment, om du skulle vara intresserad av att läsa mer.

Knocked Up
Knocked Up är en fantastisk film. Sen den kom har jag sett den så många gånger att jag börjar kunna dialogerna utantill. Det finns egentligen inget som är dåligt med filmen. Judd Apatow fick med den här filmen sitt stora genomslag, och jag har svårt att tro att han någonsin kommer kunna göra något bättre. Storyn är enkel, karaktärerna är älskvärda och dialogen är underbar. Till och med soundtracket rockar sönder det mesta. Jag är väldigt förväntansfull på Apatows nästa film Funny People, med Adam Sandlar och Seth Rogen i huvudrollerna, som kommer i sommar. En del av er har säkert invändningar om att Knocked Up inte är särskilt romantisk, men där håller jag inte med. Det är kanske 2000-talets finaste kärleksfilm.

The Wedding Singer
The Wedding Singer är en av de filmer som jag har sett flest gånger. Jag uppskattar att jag har sett den mer än tio gånger. Varför vet jag inte riktigt, men jag kan ändå tänka mig att se den igen. Adam Sandlar har sällan varit bättre, Drew Barrymore har aldrig varit sötare och mer älskvärd och de fula frisyrernas 80-tal har aldrig skildrats på ett roligare sätt. Dessutom får man en fin och mysig kärlekshistoria.

En kärlekshistoria
En kärlekshistoria är min pappas favoritfilm. Han pratar ofta om hur fantastisk den är, och även om jag inte håller den lika högt finns det onekligen kvaliteter här. En kärlekshistoria är en lysande tidsskildring och en snyggt filmad skildring av den första kärleken. Den innehåller några riktigt roliga scener och det är utan tvekan Roy Anderssons bästa film. Dessutom vore det fel av mig att inte ha med den här filmen på en lista över fina kärlekshistorier på film.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Michel Gondry och Charlie Kaufman är två giganter men de har aldrig gjort något bättre än Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den är vild, vacker, insiktsfull och smart och det är aldrig något problem att hänga med i handlingen. Eternal Sunshine of the Spotless Mind handlar kanske inte nödvändigtvis om lycklig kärlek, men det är en omtumlande kärlekshistoria och slutar ganska hoppfullt ändå. Jim Carrey har sällan varit bättre och Kate Winslet är som vanligt riktigt bra.

Lost in translation
Varken Bill Murray eller Scarlett Johansson har någonsin varit bättre, och Sofia Coppola kommer nog aldrig göra en bättre film. I Lost in translation föll alla bitar på plats och det resulterade i en fantastisk film. Den är rolig, vacker och tänkvärd. En film att se och se om många gånger.

Walk the line
Walk the line är inte bara en av de bästa rockfilmerna som har gjorts, utan också en gripande kärlekshistoria. Johnny Cashs kärlek till June Carter är både fascinerade och gripande, och är en av de främsta drivkrafterna i filmen. Walk the line bjuder alltså på den renaste rockmusiken och kärleken man kan tänka sig.

Lonesome Jim
En ung man återvänder hem till den lilla småstaden. Han är väldigt deppig och den främsta anledningen till att han kommer hem är att han ska få utrymme att bryta ihop helt och hållet. Trots att verkligheten är grå och deprimerande lyckas han hitta en trevlig tjej, och kanske är framtiden inte så mörk som han trott. Lonesome Jim är amerikansk indiefilm av den finaste sorten. Det är den bästa filmen som Steve Buscemi har regisserat och Casey Affleck är riktigt bra i huvudrollen. Liv Tyler spelar kvinnan som han förälskar sig i, och det utvecklar sig till en ganska fin – och lite bittersweet – kärlekshistoria.


Dessutom tycker jag att du borde se veckans avsnitt av 30 Rock. Det heter St. Valentine’s Day och är både roligt och tematiskt.