tisdag 24 mars 2009

Bob Dylan på Globen


Jag har sett Bob Dylan. Det känns stort. Men samtidigt känns det overkligt och lite konstigt. Vad var det egentligen jag såg? Jag har skrivit om Bob Dylan och hans musik många gånger på den här bloggen. Som ni säkert har förstått tycker jag att han är tidernas största textförfattare, och hans musik betyder otroligt mycket för mig. När jag ser Bob Dylan ser jag alltså mer än en legend. Det var inte bara en artist att ”bocka av” utan en viktig och stor upplevelse.

Det här var första gången jag såg Bob Dylan. Jag hade inte köat för biljetter och köpte min biljett för bara en månad sedan. Det här var också första gången jag var på en spelning i Globen. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, mer än att det skulle vara galet mycket folk där och att min sittplats förmodligen inte skulle vara särskilt bra. Mitt antagande om antalet människor visade sig förstås stämma. Jag tror aldrig att jag har sett så många människor på samma plats. Och alla var där för att se Bob Dylan. Det känns häftigt. Först blev jag ganska besviken på min plats. Den var belägen väldigt nära scenen - men vid sidan om den - och jag trodde inte att jag skulle få se något alls. Jag vet inte om det beror på att jag hade min turtia i fickan eller något annat, men när Bob Dylan och hans band äntrade scenen visade det sig att min plats inte kunde ha varit mycket bättre. De är inte som andra band som tornar upp sig framme vid scenkanten och vänder sig mot publiken. Dylan och bandet står istället långt bak på scenen och Dylan själv stod vänd mot mig under större delen av spelningen. Man kan nog inte ha sett mycket bättre. Vilket förstås gjorde upplevelsen roligare. Det fanns inga storbildsskärmar och för de som satt långt från scenen måste det ha varit ganska frustrerande då de inte kan ha sett mycket mer än några streckgubbar iklädda hatt.

Den spelning som Bob Dylan bjöd på igår var motsatsen till en sellout. Det är självklart coolt, och Dylan känns grymt värdig och hans integritet är total. Han körde oväntat mycket gammalt material, vilket säkert skulle kunna ses som publikfrieri om det hade varit ett annat band. Jag antar att Dylan är medveten om att han aldrig kommer kunna matcha de fantastiska studioversionerna, och därför gör han något helt annorlunda. Texterna är i princip det enda som finns kvar. Allt det andra är sönderslaget. Arrangemangen är annorlunda, melodierna är ändrade och Dylan sjunger ofta på ett mumlande sätt så att det ibland tar ett tag innan man identifierar vilken låt som spelas. Jag tror man måste ha rätt bra koll på Dylan och hans låtkatalog för att fullt kunna uppskatta den här spelningen. Och lyckligtvis har jag det. Han öppnar upp med Rainy Day Women # 12 & 35, men trots att det är en låt som jag har hört säkert hundra gånger dröjer det ett tag innan jag fattar vilken låt det är. Han fortsätter med många av sina mest klassiska låtar och till min stora glädje många låtar från Highway 61 Revisited. Jag hade sett fram emot att få höra Señor (Tales of yankee power) och Blind Willie McTell som han hade spelat på söndagens spelning på Berns, men gårdagens spellista var märkbart annorlunda. Låtar som Like a rolling stone och All along the watchtower låter helt fantastiska live, och i de fallen känns det till och med som de nya arrangemangen tillför originalversionerna något.

Dylan stod och softade bakom sin orgel under större delen av spelningen. Ibland greppade han sin gitarr eller munspel och begav sig fram till centrum av scenen. Publiken jublar. Han backas upp av ett otroligt skickligt band som hela tiden får till ett perfekt groove. Det låter galet laid back och härligt. Soundet påminner mycket om det på de senaste skivorna och det är bara låtarna från de albumen som låter som studioversionerna. Därför blir också några av de låtarna till konsertens höjdpunkter. En av de finaste stunderna är när Dylan kör en otroligt tajt Love Sick. Då blixtrar det till och man inser vilket geni man faktiskt har framför sig. Andra stunder känns det tyvärr lite ospännande. Det är oavbrutet bra och engagerande, men jag måste erkänna att jag ibland försvinner i andra tankar. Trots att jag sitter nära bandet kan jag inte se dem på nära håll och den overkliga känslan blir vissa stunder väldigt stark och påtaglig. Jag kan inte riktigt förstå att jag sitter och tittar på Bob Dylan, tidernas största artist. Det känns som att något viktigt försvinner när man ser ett band på en arena, sittandes tillsammans med tusentals människor. Samtidigt var det en fantastisk upplevelse, och helt klart det största jag har varit med om i år. Dylan är helt enkelt bäst, och även om han drog ut på inklappningen för extranummer mer än någon annan gav han ett otroligt älskvärt intryck. Snart kommer en ny skiva. Den kommer garanterat att vara fantastisk. Samtidigt fortsätter det att komma nya avsnitt av det lysande radioprogrammet Theme Time Radio Hour. Dylan fortsätter att fascinera och hans livespelningar gör myten starkare.



SvD, Aftonbladet

4 kommentarer:

Henrik Valentin sa...

Ang. ful merchandise:
Har Bob Dylan gett någon tillåtelse att göra de fruktansvärda T-shirts, tröjor och annat som såldes i Globen? Världens största artist borde i sådana fall ha bättre omdöme. Jag har sällan sett något fulare. Man skulle kunna göra så mycket bra med Dylan. Finns det någon snyggare? Och har Dylan någonsin uttryckt en vurm för tribaler?

Nina sa...

Jag förstod inte heller poängen med tribalen som åkte ner inför extranumrena...
Bra blogg! Precis lagom nördigt och informativt om en massa intressanta ämnen.

erikapauline sa...

det var en väldigt bra och rättvis recension tycker jag! håller med om i princip allt. hade ju inte samma sittplats som du förstås, men jag tycker du gav en rättvis bild av konserten! det var en fantastisk upplevelse att få se honom, personen inte bara musikern som man hört ur sin skivspelare så många gånger.
:)

Oscar sa...

Ja, konserten var över förväntan bra. Skoj med Dylan på humör.