Bob Hund väcker minnen

När jag var liten gjorde jag det verkligen inte lätt för mig. Jag var inte direkt klassens mest populära kille, och av någon anledning jobbade jag aktivt för att förvärra min situation ytterligare. Ett hyfsat råd till alla ensamma och rädda ungar som inte är som alla andra är ”gör din grej, men ligg lågt, de andra kommer ändå aldrig förstå dig”. Jag vet inte om jag någonsin fick det rådet, men i sådana fall höll jag nog för öronen. Som du säkert har uppmärksammat är Bob Hund tillbaka efter ett längre uppehåll. Jag har inte tänkt på Bob Hund på flera år, men den nya skivan – Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk – väcker gamla minnen till liv. Minnen från mellanstadiet.

Jag kommer inte ihåg hur uppgiften var formulerad eller varför vi skulle göra den, men av någon anledning tvingades vi upp framför resten av klassen för att presentera en låt som vi gillade. På engelska. Jag presenterade givetvis en svensk låt. Mitt favoritband för tillfället var Bob Hund. Deras album Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!! hade precis släppts och jag brukade toklyssna på det efter skolan. Jag minns att jag brukade pogodansa till Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss men den låt som jag valde att presentera var Nu är det väl revolution på gång?. Jag vara bara elva år gammal, men jag visste att revolution var det coolaste som fanns. Inte nog med att jag spelade upp låten för klassen utan jag gjorde också något som idag känns totalt oförståeligt. Jag kan inte minnas hur jag tänkte och resonerade. Jag hade sett en livespelning med Bob Hund på TV. Det var en omvälvande upplevelse och Thomas Öberg blev genast min stora idol. Hans inlevelse var total och när han slet av sig tröjan på scenen var det kanske det coolaste jag någonsin hade sett. Så jag presenterade alltså låten och bandet med några meningar. När låten hade spelats någon minut fick jag plötsligt för mig att jag skulle göra en Thomas Öberg. Jag slet av mig min tröja och hoppade klumpigt omkring i klassrummet med bar överkropp. Det är nog det närmsta jag har kommit sann rock’n’roll, men det gjorde mig knappast mer populär i klassen.

Bob Hund var aldrig som något annat band. De hade sin egen stil som inte påminde om något annat. Det var länge sedan de släppte något och trots att det här hänt mycket med svensk pop- och rockmusik under deras frånvaro är det ingen som har lyckats göra samma grej. Nu när de är tillbaka utmärker de sig fortfarande som ett unikt band. Att det här är samma Bob Hund som jag älskade när jag var liten är uppenbart redan i introt på den första låten. Det finns inget annat band som skulle kunna göra den här musiken. Men bandet är lite äldre, vilket hörs. Låtarna är lite lugnare, tempot är långsammare och de ivriga gitarrerna är inte lika viktiga som förr. Tydligen bröt gitarristen foten efter att ha trampat för mycket på distpedalen genom åren. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är ett bra album, och det är inte nostalgi som gör det bra utan musiken är intressant och medryckande ”på riktigt”. Ska jag vara ärlig hade jag mest väntat mig ett halvdant album från ett gäng föredettingar. Till min stora glädje blev det inte så. Jag tror aldrig att Bob Hund hade kommit tillbaka om de inte trodde på sig själva.

En av anledningarna till att jag fastnade för Bob Hund en gång i tiden var de roliga låttexterna. Samtidigt som en del låtar kunde vara sjukt kul hade de ofta också ett budskap. Humorn var smart, träffsäker och väldigt egen. Syftet var aldrig att bara vara roliga, utan också att säga något om sin samtid. Det är svårt att vara rolig och angelägen på samma gång, men Bob Hund lyckades alltid. Och här fortsätter de på samma lysande sätt. De är lite äldre och lite bittrare. Thomas Öberg sjunger fantastiskt och det är otroligt skönt att höra skånska från någon annan än Timbuktu. Han formulerar sig väldigt smart och roligt, och låttexterna är tänkvärda och underhållande. Låttitlarna skvallrar om hur fantastiskt delar av det här albumet faktiskt är. Förutom Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk finns här grymma låtar som Bli aldrig som oss, bli värre, Världens bästa dåligaste låt och Siffran vill bli fel. Min favorit är hittills Tinnitus i hjärtat. Den griper tag och släpper inte. En annan låt som verkligen berör är Blommor på brinnande fartyg. ”Blommor som du växer bara på brinnande fartyg. Du är den klaraste blixten, men ingen hör smällen.” Låten Fantastiskt är inte något annat än fantastisk, och påminner lite om något som Talking Heads hade kunnat göra.

Bob Hund hade inte varit Bob Hund om det inte hade varit för de skruvade arrangemangen. Många av låtarna här är onekligen skruvade och annorlunda, men allt låter faktiskt bra. I kombination med Thomas Öbergs härliga röst blir det ett väldigt värdigt album för mina gamla idoler. Det är förmodligen ett album som växer med tiden, och jag märker hur låtarna sätter sig mer och mer efter varje lyssning. Den lilla pojken som någonstans hoppar omkring utan tröja framför sina förvånade klasskamrater hade varit nöjd.



SvD, DN, DN-intervju