Klassikernas tid är över

Klassikernas tid är över. Idag konsumerar vi kultur på ett sätt som inte tillåter att något blir en klassiker. Man är alltid på jakt efter något nytt och spännande. När man väl hittar något som är bra så dröjer det inte länge förrän man lämnar det och börjar leta efter nya intryck och upplevelser. En fantastisk skiva kanske spelas intensivt i en vecka, men sedan glöms den bort. Tillgängligheten har gjort att man inte hinner utveckla de känslor som krävs för att något ska bli en klassiker. Det är kortdatum på all kultur, och speciellt populärkultur konsumeras i ett rasande tempo. Det har bara gått tre månader på det nya året, men jag har ändå svårt att minnas vilken musik jag förälskade mig i under januari. Nu älskar jag något annat istället. Och om någon månad är det något annat som pockar på min uppmärksamhet, och den där skivan som just nu betyder så mycket kommer vara bortglömd.

Det här är något jag brukar prata om med min pappa. Han är fascinerad av samtalsämnet, och vi kommer in på det ofta. Ibland flera gånger varje vecka. Vi har diskuterat det mycket men vi kommer inte fram till några slutsatser. Bara konstateranden om att det är så det ser ut idag. När han var yngre såg man bara film på bio och man lyssnade passionerat på sina skivor under en längre tid. Ibland flera år. Jag tror att en annan kärlek till populärkulturen kunde uppstå då. Inte lika förgänglig. Fina förhållanden och inga engångsligg.

Jag älskar internet och tillgängligheten. Man har tillgång till nästan all musik som någonsin har spelats in och nya erövringar är bara några klick bort. Men samtidigt älskar jag klassiker. Filmer, skivor och böcker som kommer idag känns inte som klassikermaterial. Hur bra de än är. Det är synd. Och samtidigt förblir klassikerna klassiker. Jag har svårt att se att en Blonde on Blonde eller London Calling skulle kunna spelas in idag. Och leva vidare på samma sätt. Den tiden är över, och jag sörjer den. Vilken var den sista klassikern? För mig är det nog Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig i Göteborg. Den skivan hann komma innan nedladdningsexplosionen och har på något sätt lyckats överleva hela det här årtiondet. Jag tror inte vi får fler sådana skivor. Och det är - som jag ser det - det enda problemet med det sätt vi konsumerar musik och kultur idag.