Olle Ljungströms återkomst?

Olle Ljungström var den första popartist som gjorde ett bestående intryck på mig. Trots att jag var väldigt liten när jag hörde Tack första gången fick hans sånger en stor betydelse för mig. Mina yngre bröder älskade honom ännu mer. Ett av de mest lästa inläggen på Finpop är min lista över de fem bästa låtarna med Olle Ljungström. Där berättade jag om min kärlek för Olle och hans musik och önskade att han skulle komma tillbaka. Efter att ha gjort flera lysande album på 90-talet försvann Olle Ljungström i det tidiga 00-talet. Sedan dess har det varit väldigt tyst. Fram tills nu. En dokumentär om Olle Ljungström visades på SVT igår och en ny skiva är här. Men det är tveksamt om Olle är här för att stanna. En del människor verkar sorgligt nog dömda till att förstöra sig själva. Och kanske är det därför som hans musik alltid har varit så intressant och gripande.

Olles senaste skiva, Syntheziser, var ingen höjdare. Sedan den kom, år 2002, har det hänt mycket med svensk popmusik. Håkan Hellström, Moneybrother, Frida Hyvönen och många andra har vänt upp och ner på ett popland där Olle tidigare var given kung. Trots all ny bra svensk musik har jag fortsatt lyssna på Olle Ljungström. Hans texter är bättre och mer träffande än det mesta. Hela tiden har man också anat att Olle inte mår så bra, och därför har det känts viktigt att inte glömma hans storhet.

Dokumentären En film om Olle Ljungström gick upp på bio för en månad sedan. Den har bara gått upp i ett fåtal städer, och jag har varit otroligt sugen på att se den. Igår var det äntligen dags, när dokumentären visades i K Special på SVT2. Om du missade filmen går den att se i SVT Play en månad framöver.

En film om Olle Ljungström är en lågmäld och fin skildring av en man som har det svårt. Filmaren Jacob Frössén har följt Olle under nästan tre år, och samlat på sig mängder av material. Olle påstår att Jacob är den person som han har släppt in längst på väldigt länge. Han delar med sig av det mesta. Jag blir inte glad av att se En film om Olle Ljungström. Istället blir jag rörd och lite ledsen över att vissa geniala människor inte verkar ha något annat val än att förgöra sig själva. En film om Olle Ljungström är intim och finstämd. Den är hela tiden intressant och angelägen. Korta intervjufragment blandas med fantastiskt arkivmaterial som förstärker bilden av att Olle är en lysande musiker och textförfattare. Klippningen är riktigt bra. Ibland är det jobbigt att titta, och när Olles tårögda mamma intervjuas blir det väldigt hjärtslitande. En film om Olle Ljungström inger inte hopp, och man får egentligen inte svar på några av sina frågor om Olle. När eftertexter börjar rulla tror man att det kanske finns något slags ljus, men den illusionen varar inte länge. En film om Olle Ljungström måste var den bästa rockdokumentären som har producerats i Sverige.

Under inspelningen av En film om Olle Ljungström påbörjade Olle arbetet med sitt nya album. Tidigare den här veckan släpptes albumet och alla låtar finns tillgängliga på Olles MySpace. Albumet heter Sju, och förmodligen står sjuan för de sju år som Olle har varit borta från musiken. I en intervju i gårdagens DN berättade Olle att han hade velat göra ett punkigare och mer grungebetonat album. Resultatet låter onekligen väldigt skramligt, men också charmigt och trevligt. När jag lyssnar på Sju får jag inga direkta wow!-känslor, men det känns ändå som att Olle har lyckats göra ett värdigt album. Jag tror att det är ett album som växer med tiden, och jag är väldigt glad över att få höra ny musik av Olle. Efter några lyssningar börjar låtarna sitta. Texterna är bra, men liksom musiken är de väldigt opolerade. De är fulla av nonsensrim och konstigheter. ”Men mest av allt vill jag va en man utan sorg, dansandes på ett torg med Ingeborg”, sjunger han på låten Försökskanin, som hittills är min favorit från albumet. Hade det varit någon annan än Olle hade det inte funkat. Sju blir, med vetskapen om Olles liv, ett ganska sorgligt album. Det finns låtar här som berör väldigt mycket, men det känns tveksamt om det här är musik som kommer locka nya lyssnare. För oss som alltid har älskat Olle är det däremot en väldigt välkommen skiva.

Så Olle kom tillbaka. Om han är här för att stanna vet jag inte, men jag hoppas inte att dröjer ytterligare sju år innan vi får höra något från honom igen. Kanske är det som han sjunger, ”jag är och förblir en förgiftad man”.




Mer om filmen: DN, Aftonbladet, SvD