Båten som inte rockade

”Din generation förstår inte innebörden av piratradio och hur stort det faktiskt var!”. Många medelålders människor minns sin ungdoms olagliga radiostationer med stor värme och kärlek. Jag försöker förstå dem, men det är lite svårt att greppa. Tydligen ska P3 ha startats som en följd av piratradiostationernas popularitet. Det var väldigt lite pop och rock som spelades på radio på 60-talet. Därför startades piratradiostationer som fick otroligt många lyssnare och vars sändare blev hjältar. Det låter ju intressant men i en tid när all musik som någonsin har spelats in finns tillgänglig dygnet runt går det inte riktigt att förstå fenomenet. Att några gamla gubbar skulle göra film om 60-talets piratradiostationer känns dock inte så konstigt. Man skulle kunna göra en riktigt bra film på det temat. En film med mycket bra musik, intressanta människor och upp-till-kamp-känsla. The Boat That Rocked kunde ha varit den filmen. När den hade premiär i fredags och fick halvdana recensioner gav jag ändå inte upp hoppet. Förväntningarna var inte höga, men jag hade onekligen väntat mig en charmig film med bra musik. Kanske en rockversion av den småmysiga The Life Aquatic with Steve Zissou. Jag hade väldigt fel. The Boat That Rocked är en av årets sämsta filmer. Jag tror faktiskt att Marley & Me är bättre. Det är en rakt igenom usel film och jag kan inte föreställa mig vem Richard Curtis kan ha tänkt på när han gjorde den här filmen.

Det största problemet med The Boat That Rocked är att den saknar story och ändå insisterar på att hålla kvar tittaren i dryga två timmar. Kanske hade det funkat som en tio minuter lång TV-sketch. Man skulle ju kunna tro att en film om en piratradiostation på 60-talet skulle kunna vara både spännande, intressant och rolig. Men det är det inte. Richard Curtis har ignorerat alla förutsättningar för att göra en bra och tänkvärd film. Det känns nästan som att han hade velat göra en hjärndöd och färgglad musikal men inte vågade ta steget fullt ut. Filmen hade kunnat utspela sig varsomhelst. Vilken Will Ferrell-film som helst har mer substans. Filmen går ut på att ett gäng väldigt töntiga män sitter ute på en båt i Nordsjön och sänder piratradio. De knullar och röker cigarretter. Någon kärlek till musiken på filmens rika – men sjukt förutsägbara och faktiskt tråkiga – soundtrack märks inte av. En dag går en totalt okarismatisk ung man ombord på båten. Han har blivit relegerad från skolan och påminner utseendemässigt om en Idol-deltagare. Sen följer två timmars fruktansvärda sketcher. Ibland dyker det upp någon politiker som vill stoppa piratradion. Vi som ser filmen vet redan att det inte går att stoppa rock’n’roll. Tack för det härliga budskapet, Richard Curtis! Jag blir väldigt sugen på att lyssna på Rix FM och klä mig i skinnbyxor.

Richard Curtis har samlat ihop ett stort gäng rutinerade skådespelare. De försöker vara roliga men ingen av dem lyckas. Philip Seymour Hoffman gör en stor roll och jag kan återigen konstatera att han är en av vår tids mest överskattade skådespelare. Vad som gör mest ont är att se hur Curtis har slösat bort den underbare Rhys Darby. Han är fantastisk som Murray i The Flight of the Conchords men här gör han en tråkig roll och får inget utrymme att skina. Det vimlar av rollfigurer i den här filmen men alla är så platta och tråkiga att jag blir förbannad. Kom igen, man kan faktiskt försöka vara rolig! Humorn är rakt igenom skittråkig. Den känns inte ens brittisk. Bara torr och meningslös. För första gången någonsin saknar jag lite stonerhumor. The Boat That Rocked är en hemsk film och att se den i ett påtänt tillstånd är förmodligen att rekommendera. Jag går inte ut från biografsalonger under en visning. Det är en principsak och det är få gånger jag känner mig lockad att verkligen lämna biografen. Men under den här filmen var det svårt att sitta kvar. Jag tittar på klockan och inser att jag bara är halvvägs. Helvete!

Visst hade man kunnat hoppas på lite djärva politiska uttalanden i den här filmen? Istället känns det som årets mest borgerliga film. Den här båten hade aldrig fått lägga sig i The Pirate Bay. Kvinnosynen i filmen är hemsk och jag som sällan blir upprörd av film vill skrika ut min frustration varenda minut. Den enda kvinnan på båten är lesbisk och det måste nödvändigtvis poängteras i alla hennes scener. Väldigt kul. Alla andra kvinnor skildras som kåta horor. Det är underbart. När Betty Draper från Mad Men dyker upp blir jag lite förvånad. Vad gör hon här? Och varför gör hon en så dålig roll? Mad Men är en oändligt mycket bättre skildring av 60-talet än den här gubbsjuka popmassakern. Jag mår illa.

Brittisk humor på långfilm har sällan fungerat. Britterna producerar många roliga TV-serier men när det gäller långfilmer släpper de bara fram rutinerade gubbar som Richard Curtis. Det kan omöjligt bli bra. Att jag inte har lärt mig det än känns pinsamt. Snart har den sjätte säsongen av den brittiska komediserien Peep Show premiär. Det kommer bli kul på riktigt. När det gäller 60-talets piratradio väntar jag istället på en välgjord dokumentär. Det är ett intressant ämne som förtjänar betydligt mer än Richard Curtis dregel.



DN, SvD, Aftonbladet