Moneybrother gör det igen

Det har varit ett jävla tjat om den där tomatsoppan den senaste tiden. Att Moneybrother i samband med soppreleasen kommit med en ny skiva har inte fått samma uppmärksamhet. Kanske har Moneybrother blivit en för etablerad del av Popsverige. Vi väntar oss att han ska finnas där och leverera skön musik dygnet runt, hela veckan. Han släpper album på löpande band och gillas av alla. Springsteenfantasten Mona Sahlin har tydligen tagit Anders Wendin till sitt vindrickande hjärta. Man förstår ju varför. Anders Wendin är nog mest arbetarklass på den svenska musikscenen, utan att vara för farlig eller utmanande. Han är sympatisk och har alltid haft en vurm för den bästa arbetarmusiken. Jag har gillat honom sedan dag ett. När en ny Moneybrother-skiva landar blir jag inte särskilt upphetsad, men jag brukar lyssna in mig på hans musik och gillar alltid vad jag hör. Så även denna gång. Real Control är en trevlig skiva som får mig att gilla Anders Wendin ännu mer.

Anders Wendin känns som en sådan kille som jag skulle kunna bli kompis med. Han verkar trevlig och har hjärtat på rätta stället. Hans musiksmak påminner mycket om min egen och det har alltid hörts på hans musik vad han gillar. Det var Moneybrothers andra skiva som fick mig att börja lyssna på Thin Lizzy. Anders hämtar influenser från de bästa av de klassiska rockbanden. Det är bredbent och coolt. Han lånar och härmar och när man gör det på hans sätt ser jag inga som helst problem med det. På Real Control är influenserna uppenbara. Som alla andra recensenter har påpekat är soundet väldigt mycket The Clash och Dexys Midnight Runners. Det passar mig perfekt. Bandet är samspelt och bjuder på fantastisk musik. Några av låtarna är rockiga med rejäl baktakt. Det finns inget jag gillar mer. Anders Wendin sjunger lika underbart som vanligt och det är omöjligt att inte öppna upp sitt hjärta för honom. Låtarna är genomsympatiska och trevliga. De bästa låtarna är We Die Only Once (And For Such A Long Time), 6am och Showdown, men helheten känns bra. Enda invändningarna jag har är egentligen att albumet känns lite kort och att musiken är väldigt välbekant, men det är inte nödvändigtvis något dålig.

Mitt favoritalbum med Moneybrother är det han gjorde på svenska under namnet Pengabrorsan. Det var fullt av grymma låtar och jag återkommer ofta dit. Anders Wendin sjunger fantastiskt på svenska och jag skulle gärna se att han gjorde nästa album på sitt modersmål. Det skulle omöjligt kunna gå fel och jag skulle bli väldigt glad. Real Control är ett bra album, men jag vet inte om det kommer hålla mig fängslad särskilt länge. Det känns väldigt mycket som det Moneybrother har gjort tidigare. Plockar man ihop de bästa låtarna från de olika Moneybrotheralbumen har man 2000-talets bästa svenska rockalbum, men som enskilda album är de tyvärr lite ojämna. Albumomslaget är fantastiskt snyggt och stilrent. Sverige är ett land där det görs grymma skivomslag. Kanske är vi världsbäst på det området. I en gammal intervju berättade Anders Wendin om ensamheten och isolationen i studentstaden Uppsala. Nästa gång han har vägarna förbi är han välkommen att höra av sig. Vi skulle kunna fika och lyssna på The Clash.


SvD, DN, Aftonbladet