Aldrig godnatt – Coco Moodysson

Coco Moodysson är gift med Lukas Moodysson. Jag har ett problematiskt förhållande till honom och hans filmer (man skulle kunna säga att jag ”hatar” honom), och därför har jag aldrig brytt mig om hans frus serier. När jag häromdagen såg hennes Aldrig godnatt på biblioteket kunde jag dock inte låta bli att låna och läsa den. Den såg alldeles för inbjudande ut, med sitt snygga rosa omslag och stora format. Att läsa Aldrig godnatt går fort. Det är inte mycket text i varje ruta och teckningarna är stora. Coco Moodysson har ett grymt flyt i sitt berättande, och jag bläddrar förtjust vidare.

Den svenska seriescenen är lite konstig. Det som har varit störst de senaste åren är självbiografiska serier, och det finns inte utrymme för mycket annat. Ju mer självömkande och tragiska serierna är desto bättre. Visst är det kul med självbiografiska serier men det blir lätt för mycket av det goda. De flesta svenska serieskapare blir ändå aldrig lika träffsäkra som Martin Kellerman, och serierna glöms snabbt bort. Aldrig godnatt är också en självbiografisk serie, men en ovanligt älskvärd sådan.

Vad som skiljer Aldrig godnatt från de flesta andra självbiografiska svenska serier är dels att Coco Moodysson är kvinna, medan merparten av de svenska serieskaparna är (till synes) deprimerade män, och dels att hon har förlagt sin berättelse i barndomen. Den utspelar sig i början av 80-talet i Stockholm. Det är en tid som jag har romantiserat i hela mitt liv, och hade jag växt upp då och där hade mitt liv nog varit ganska likt det som Coco levde. Hon skildrar på ett kärleksfullt och komiskt sätt hur hon och hennes kompisar startade punkbandet Vi drar till fjälls. De lyssnar på The Clash, vantrivs i skolan och klipper lustiga frisyrer på varandra. Det är väldigt kul och underhållande. Samtidigt finns det en svärta i serierna. Barnen som skildras har ganska dåliga föräldrar, som inte tar ansvar eller bryr sig om sina barn. För de här tjejerna fanns det aldrig någon som sa godnatt, de fick vara vakna hur länge de ville. Men Coco verkar ha klarat sig rätt bra ändå.

Aldrig godnatt är väldigt snyggt tecknat med enkla teckningar. Det ser barnsligt ut, men förmodligen krävs det full kontroll för att få till så snygga bilder. Serierna breder ut sig över de stora sidorna och tar mycket plats. Det är snyggt och imponerande. Det jag gillar mest med Aldrig godnatt är den punkiga attityden och kärleken till musiken som genomsyrar allt. Coco Moodysson verkar gilla The Clash lika mycket som jag gör, och då kan omöjligt serierna bli annat än fantastiska. Aldrig godnatt är en av de mest läsvärda serierna som har gjorts i Sverige under de senaste åren. Gillar du serier, punk och bra barndomsskildringar är det given läsning.